Nåväl, nu kunde man konstatera att visor kom på andra och fjärde plats och då gick man på vår enda TV-kanal ut och frågade sina producenter vem som ville göra ett 20 minuters visprogram varje onsdag. Den som fick jobbet var en ung ambitiös man vid namn Leif Aldal. Han fick tag på en trubadur som hette Kjell Magnus Torbiörn, som fick göra det första programmet. Sedan vände han sig till mig och jag gjorde det andra.

Aldrig, vare sig förr eller senare, har man väl spelat in ett program så fort och utan en enda omtagning. I en av alla otaliga studior hade man byggt upp en lekpark och där skulle jag framträda. Dekoren var avsedd för ett annat program, men den fick duga. Leif sa till mig: ”Ställ dig där vid klätterställningen och klinka lite på gitarren. Sedan ställer jag ett par frågor till dig och så sjunger du en visa. Sedan går du och sätter dig på gungan och sjunger bästa låt och sedan sätter du dig på kanten av sandlådan. Där gör jag en liten intervju innan du sjunger din tredje låt.

Sagt och gjort. Jag gjorde precis som han sagt och 19 minuter senare var programmet klart och vi hade lämnat en minut för av- och påannonsering. Perfekt! Teknikerna var väl de som var mest förvånade. ”Är det klart?” ”Inga omtagningar?” ”Är det bra så här?” ”Satt det på en gång?” ”Det var det jävligaste!”

Leif Aldal var helt nöjd. När jag packade ner gitarren frågade han mig:
–Känner du till några fler unga trubadurer som sjunger egna visor?
–Jovisst, svarade jag. Titta ner på restaurang Kaos i Gamla stan på torsdag, så skall jag se till att du har några att välja på.

Restaurang Kaos drevs av en dam i 55-årsåldern vid namn Saga Sjöberg. Hon hade varit skådespelare och gift en tid med Karl Arne Holmsten. Nu sjöng hon sentimentala och söta visor på sin egen krog. En kväll sjöng hon en folklig visa på nio verser som började med att en piga gick på ängen. Under tiden hon sjöng den gjorde jag en visa om en dräng som gick på en äng. Jag skall ju alltid vara tvärtemot. När hon var klar kunde jag resa mig och sjunga min nya sång till en improviserad melodi i moll. Den löd:

Och drängen gick på ängen
med lien och slog hö.
Bakefter med en räfsa gick en dejelig mö.
Hon talte med en stämma så vek som ett rö
Jag älskar dig så innerligt, för dig vill jag dö.
Så han slog henne i skallen med lien.


Ibland kom en äldre man som kallade sig Sörmlands-Frasse som sjöng bondkomiska visor och spelade munspel. Vi unga trubadurer var alltid välkomna på scenen. Vi fick aldrig betalt men det hände, någon enstaka gång, att Saga bjöd på en mellanöl och en macka som hon kallade Croque monsieur. Det var en brödskiva med smör, skinka och ost som hon hade bränt lite i ugnen. Som sagt, vi fick inte betalt men å andra sidan var det nästan omöjligt att lämna lokalen utan kvinnligt sällskap. En kväll gjorde jag en visa som jag framförde på scenen. Jag lånade melodin från ”Det var en lördagsafton”. Min text löd så här:

Jag gick mig ut om kvällen
och fann ett viskafé
av alla jävla ställen
så valde jag just det.
En gubbe spela munspel,
där sjöng en gammal tant.
Det låter som en Saga
men det är faktiskt sant.

Jag kan ej gå tillbaka
till detta dyra fik.
Det får jag nog försaka
man är ju inte rik.
En macka kostá elva spänn,
där rök min sista slant.
Det låter som en Saga
men det är faktiskt sant.


Jag hade vidtalat tre av mina unga kollegor som var mycket angelägna om att få framträda i televisionen. När Saga fick höra att jag skulle ta dit en TV-producent så blev hon eld och lågor. Hon såg framför sig att det skulle göras en hel TV-serie från hennes krog. Hon dukade vackert för mig och Leif Aldal på ett runt bord, med levande ljus, mitt framför scenen och på det hade hon satt en skylt där det stod RESERVERAT. Hon bjöd på varsin smörgås och en flaska vin. Trubadurerna var på plats långt före producenten som slog sig ner vid vårt bord.

Den första trubaduren gick upp och sjöng två visor ur egen fatabur. Leif tittade på mig.
–Vad är det här?
När den andra trubaduren framträdde tittade Leif på mig och skakade på huvudet. När den tredje kollegan stod på scenen reste sig Leif och såg bekymrat mot mig innan han reste sig och lämnade lokalen mitt under sången.

Det blev ingen TV-serie med trubadurer. Två program kan näppeligen kallas för serie. Allt somnade in. Med TV-producenter är det så här att de ofta skryter med vilka artister de upptäckt och gjort första programmet med.

Som sagt, Detta var 1970 och jag träffade inte Leif Aldal förrän ett kvartssekel senare. I mitten av 90-talet möttes vi i en korridor i tv-huset i Malmö. Han morsade glatt och vi samtalade en stund. Så sa jag:
–Kommer du ihåg när du var talangscout på restaurang Kaos?
Han blev allvarlig och såg nästa ilsken ut i det han sa:
–Påminn mig inte! Prata inte om det! Inte ett ord!
De tre trubadurerna han ratat var Stefan Demert, Berndt Staf och Ewert Ljusberg.