Jag har alltid tyckt om att resa kollektivt. Älskar att slumra på bussen eller titta ut genom tågfönstret. Den här sommaren har jag dock fått en överdos av bussresande.

Under sommaren hyr vi en lägenhet ovanpå en kyrka i en skaraborgsk tätort. Det är inget fel på vare sig lägenheten eller tätorten, men platsen kräver att invånarna har bil för att bo där. Vår bil står kvar i Spanien, vi är därför hänvisade till Västtrafiks bussar.

På vardagar finns det bussar. Inte många, men det går att ta sig därifrån. Sista bussen hem går klockan 18.20 och oräkneliga gånger har jag förbannat att inte kunna åka på stadsfest, konserter, äta ute, besöka bigården med barnen eller göra andra aktiviteter.

Bortskämd låter jag nu, det finns ju ändå bussar, men på helgerna är det värre. Då går inga bussar alls. Däremot kan man ringa en taxitjänst. För priset av en bussbiljett kan vi fyra gånger om dagen ta oss från tätorten tack vare den.

Men den kapade friheten gör mig tokig. Det är på helgerna jag är ledig och vill göra saker med barnen!

För ett par veckor sedan, till exempel. Ledig söndag. I tätorten finns bara en lekplats, en pizzeria, en skog och ett ständigt regnväder. Men ett spännande badhus ligger bara två och en halv mil bort, motorväg hela biten, det hade en kollega rekommenderat. En snabb koll i Västtrafikappen visade att det skulle bli omöjligt att ta sig dit och hem. Vardagsbussarna ställs in på helgen. 20 minuter med bil, fyra och en halv timme med kollektivtrafiken via en absurd resväg.

På Kinnekulle pågick samtidigt en sten- och mineralmässa. Jag älskar Kinnekulle, nioåringen älskar mineraler – perfekt utflyktsmål! Men det skulle ta närmare fem timmar att åka till Hällekis, en sträcka som tar mindre än en halvtimme med bil.

En bra barnteaterföreställning i staden sju kilometer bort – omöjligt. Det tar åtta minuter att köra med bil, lite längre med buss, men det går ju inga bussar på helgen. En snabb titt i appen visar att för en timmes teater skulle vi behöva spendera åtta timmar i staden. En söndag då allt är stängt och det dessutom regnar. Nej.

Vi reste till Grebbestad. Tio minuter bort med bil ligger det fantastiska hällristningsområdet – men det går inte att ta sig dit och tillbaka med buss på helgen. Vackra Fjällbacka en kvart bort med bil - går inte det heller. Över två timmar med buss, och bussarna passar inte ens ihop. Bara att inse – kollektivtrafik utanför städerna är knepigt.

Varje gång jag har klagat över de dåliga bussförbindelserna har spanske sambon påmint mig om hur det ser ut hemma i Spanien. Där går inga bussar alls. Mellan populära orten Aracena och Sevilla, en timme bort, går en enda buss om dagen. I vår by stannar ingen buss alls. Har man inte bil och släktingar som skjutsar köper man mat av frukt- och grönsaksbilen som kommer två gånger i veckan, fiskbilen eller brödbilen som dagligen stannar till i byn. Det är omöjligt att klara sig med kollektivtrafik i vårt område. Taxi finns inte heller.

Det är bara en sak som har fått sambon att tappa tålamodet i den här svenska kollektivtrafikhistorien. Det är ett par veckor sedan nu. Jag jobbade helg och sambon skulle ta med barnen till badhuset. Lilla tjejen hade två dagar innan lärt sig simma och fått både ny baddräkt och ett par simglasögon som hon ville använda samma kväll. ”Du får vänta tills imorgon”, sa vi, ”när badhuset är öppet”.

Söndagen kom, den genom Västtrafik beställda taxibilen stannade som vanligt på busshållplatsen… Men min familj fick inte åka med. Chauffören hade bara en bältesstol med sig. Det har de andra chaufförerna också haft, då har de gett den till lilla tjejen, och stora har åkt utan, hon är lång. Chauffören menade att om flera barn ska åka måste man ta med egen barnstol. Något som är problematiskt, eftersom det redan brukar vara mycket att hålla redan på när man är ute med två barn; sulkyväskor och påsar. Gå på stan eller till badhuset tjugo minuter från stationen gör man inte gärna med en klumpig bältesstol i ena handen. Säkerhetsaspekten är lätt att förstå, men man skulle önska att chaufförerna hade fler bälteskuddar med sig.

Det blev inget badhusbesök den dagen, bara två mycket besvikna barn och en arg pappa som inte kunde förstå varför chauffören dessutom var så ovänlig.

Men - taxitjänsten finns ändå. Vi kommer att sakna både den och de få bussarna när vi är tillbaka i Spanien. Fast nästa sommar ska vi försöka hyra boende i en stad istället.