Bus livar upp vardagen

PLUS BENGT SÄNDH Ibland har jag tyckt att livet är lite enahanda. För mycket ordning och perfektion. För mycket trygghet, som för mig betyder tråkighet. Det kommer vatten ur duschmunstycket och tandkräm ur tandkrämstuben, varenda dag. Det blir lite enahanda.

PLUS BENGT SÄNDH Ibland har jag tyckt att livet är lite enahanda. För mycket ordning och perfektion. För mycket trygghet, som för mig betyder tråkighet. Det kommer vatten ur duschmunstycket och tandkräm ur tandkrämstuben, varenda dag. Det blir lite enahanda.

På 80-talet bodde jag i Uppsala med min fru, som hade en åttaårig dotter som lärt sig borsta tänderna ordentligt vare morgon. Men så en morgon skrek hon:
–Mamma, mamma, va äckligt!
–Va då? undrade mamma som rusade till.
–Det är kaviar i tandkrämstuben!
När hon spottat och sköljt en stund kom flickan in till mig i köket och himlade med ögonen, stirrade på mig, ruskade på huvudet och pekade mot sin egen tinning och sa:
–GUBBSTRUTTS!

Om man har en inte riktigt fylld tandkrämstub och trycker en kaviartub mot den så kan man pressa in ett par centimeter kaviar i tandkrämstuben. Det går naturligtvis även att göra tvärtom om man trycker på tandkrämstuben.

När modern en stund senare skulle duscha behövde hon inte tvåla in sig. Det kom rikligt med lödder ur duschmunstycket. Jag hade lossat slangen från armaturen och fyllt den med diskmedel. Tänk så praktiskt. Man kan även fylla slangen med röd karamellfärg eller varför inte med lite eau de cologne.

På tal om tandkrämstub kom jag att tänka på när vi bodde ett gäng på en båt vid Nybrovikens kaj. En kompis hade sin tandkrämstub liggande i vårt lilla tvättrum. Jag tog en tunn stoppnål och perforerade hela tuben med små nästan osynliga hål. Följande morgon när han skulle trycka ut lite kräm på borsten kom den ut i form av hundratals små pormaskar längs hela tuben.

1970 flyttade jag och min fru nummer två ut till den lilla byn Morkarla i norra Uppland. Där hade vi en åker på ett drygt tunnland och en bonde hjälpte oss att plöja upp fåror där jag skulle sätta potatis. Grannarna var välvilliga men ville gärna driva lite med oss ”stockholmare” genom att förklara vilken sida av potatisen som skulle vara uppåt. De visste ju inte att jag under min barn- och ungdomstid satt potatis i Västergötland, Småland, Sörmland och Ångermanland.

Jag följde fårorna med en hink på armen och släppte potatis med 30 centimeters mellanrum. När allt var klart stod jag mitt på åkern och hinken fylld till hälften. Då kom en äldre odalman på en gammal Ferguson farande längs vägen. Jag såg honom över axeln och fick ett infall. Jag började bredså potatisen som man sår havre. Jag gick med stora kliv och slängde potatis till höger och vänster. Bonden tvärstannade och stirrade på mig. Jag låtsades inte se honom. Det talades mycket om detta i byn och jag har hört ryktas om att man än i dag, femtio år senare, skrattar åt stockholmaren som bredsådde potatis. Men nog måste de väl blivit något förvånade när potatisplantorna växte upp i raka perfekta rader.

Byn och skogarna i grannskapet var bland Sveriges älgtätaste områden och älgjakten var det största gemensamma intresset. Alla tider på året talade man om var man sett älg. Vår stuga låg där vägen svänger lite åt vänster så när man passerade oss, i den ena riktningen, så lyste bilens strålkastare rakt in i skogen. På nyårsaftonen målades en halvmeterstor pappskiva svart. På den klistrade jag två stora ögon med reflexband. Så gick jag ut i skogen där jag hängde upp skivan på tre meters höjd i en tallgren, samt förankrade den lite i en sten på marken. Det blåste lagom för att skivan skulle svänga och röra sig lite.

På nyårsnatten satt jag och frugan och tittade efter varje bil som passerade. De såg ett par väldiga ögon som rörde sig och har man sett ögonen så har man sett hela den väldiga älgtjuren. Några bilar bromsade in och fick sladd så de var nära att fara i diket. Det blev min roligaste nyårsafton. Fyrverkeri? – blaha.

I flera dagar talades det om den väldiga älgtjuren man sett i vår skog på självaste nyårsnatten. En bil stannade, körde åt sidan och föraren klev ut och knallade in i skogen. Vem det var fick jag reda på några dagar senare på parkeringsplatsen utanför Konsum i Österbybruk. Då kom en skrattande skogvaktare emot mig med repliken:
–Var det du som hängde upp älgen på nyårsafton?
Jag erkände.

Min tredje fru hade sina pensionerade föräldrar boende i Karlstad. Där hälsade vi på några gånger under livets oändliga turné. En morgon när svärföräldrarna gått ut lagade min fru lite frukost och under tiden vistades jag i badrummet. Där på badkarskanten stod en halvfylld plastflaska med schampo. Jag tömde flaskan och fyllde i motsvarande mängd sirap som jag fann i köket. Några dagar senare ringde svärmor och gapskrattade i luren. Jag fick veta att svärfar suttit och och ropat:
–Det löddrar inte!

Svärmor kom för att konstatera att han gnidit in hela skallen med sirap och nu fanns inget schampo. Han fick använda vanlig tvål och tvätta sitt sötsliskiga huvud tre gånger.

Ja, detta var bara några exempel. Min nuvarande fru har tyvärr förbjudit mig att skriva om det som hänt henne.

Bengt Sändh