Den 24 augusti började det dofta höst. Till och med sambon kände det, trots att han kommer från Sevilla och inte har vuxit upp med årstider. Han märkte en förändring i själva luften.

Då var det bara en vecka kvar till hemfärden efter en lång sommar i Sverige. Alltför lång, tycker fyraåringen som har längtat hem sedan den 1 juli, samma dag som hon landade i Sverige. Alltför lång tycker också nioåringen, som ändå stortrivdes i Sverige och till och med ville bosätta sig i landet, ända tills hennes pappa visade en bild på vovven därhemma.

Då satte hemlängtan in. Längtan efter djuren, kompisarna, huset, ja till och med väggarna längtade hon efter. Hon vill aldrig mer tillbringa så lång tid i Sverige, och att jag ska tillbaka och jobba i jul och att familjen då är tänkt att följa med, vill hon inte höra talas om.

Lagom lång sommar tycker sambon, som har haft det gott men som nu längtar efter att få spela med sin grupp igen. Han ser fram emot kommande spelningar, att träffa vänner och att äta spansk mat.

Jag då?

Tja, Sverige är mitt hemma, i hjärtat. Sverige och de skaraborgska trakter som jag kommer från. Ingenstans känner jag mig mer hemma än på tidningsredaktionen i min uppväxtstad. Men även jag ser fram emot att resa tillbaka till vårt spanska hem. Jag längtar också efter att träffa vännerna och äta spansk mat. Att måla klart en köksmöbel, ta hand om trädgården, leva ett enklare liv, och framför allt ett lugnare. Ta hand om hälsan. Det ser jag fram emot!

Även om känslan av trötthet har blivit ett normaltillstånd tar ändå den här sommaren priset. Heltidsjobb på annan ort, pendlande, mycket tidiga morgnar, alla helger uppbokade för att hinna träffa släktingar och vänner och göra utflykter, planerande, dåligt samvete över allt jag inte hinner med, inklusive barnen… Sömnsvårigheter ovanpå det. Svårt att sova har jag i Spanien också, men på helgerna kan jag ofta sova längre på morgnarna. Här har det inte blivit en enda sovmorgon på hela sommaren.

Vad kommer vi att sakna från Sverige då? Definitivt det svala vädret. De härliga badhusen med barnbassänger och varmt vatten. De fantastiska biblioteken. Kantarellerna och de goda frukostarna. Barnen kommer att sakna det svenska godiset. De har ätit så mycket godis och kanelbullar att de kommer att behöva gå på avgiftning. Lösgodis är inte min favorit, men min Marabou Dukat-konsumtion gränsar till beroende (jag äter en nu medan jag skriver, denna sista kväll i Sverige).

Jag saknar redan mitt älskade tidningsjobb och kollegorna där. Det har blivit så många roliga jobb i sommar! Jag har varit på vraksafari med kajak i Vänern, träffat en pensionerad dockmakare, en buchcraft-man, en tam grävling vid namn Kjälle…

Sista jobbveckan var dock turbulent av det allvarligare slaget. Det började med en förfärlig bilolycka då fem män i en personbil omkom. Därefter blev en kollega hotad, och till sist kom beslut om att sjukhusets akutmottagning samt många avdelningar ska stängas och flyttas till en stad fem mil bort, som en sparåtgärd.

Inte lätt att landa efter allt detta. Men jag gör ett försök, för nu ska jag ha semester. Sambon måste hem snabbt till lärarjobbet, han tar flyget. Ungarna och jag kan ta det lugnt, vi behöver inte vara hemma förrän till skolstarten så vi tar tåget. Färdväg är ännu – kvällen innan avresa - oklar. Jag har varit för stressad i sommar för att hinna planera den. Endast första sträckan är klar: nattåg till Berlin. Därefter kan det bli övernattning på äventyrsbad, vacker tågsträcka genom Schweiz och stopp i någon trevlig sydspansk ort vid Medelhavet, innan vi återvänder till Sevilla och får skjuts hem därifrån. Vi får se.

När detta publiceras är vi redan iväg, så vad som händer på vår långa tågresa berättar jag i kommande veckas blogginlägg!