Mer eller mindre av en tillfällighet har jag den senaste tiden sett flera olika dokumentärer om attentaten i USA och ”Kriget mot terrorn”, som skördade mångdubbelt fler offer än de omkring 3.000 människor som dödades 11 september 2001. Jag ska inte analysera de komplexa konsekvenserna av detta i denna blogg, men däremot ska jag dela med mig av några timmar som jag aldrig kommer att glömma.

Den här morgonen för exakt 22 år sedan hade jag givit mig iväg, tillsammans med min bror Richard, i bil från Marbella mot Madrid. Det var dags för ännu en golftävling där i Svensk-Spanska Handelskammarens regi och vi såg särskilt fram mot att spela med vår far Lars-Erik Björkman, som sedan några år arbetade i den spanska huvudstaden för resebolaget Amadeus.

Strax efter att vi passerat Granada stannade vi vid en vägkrog för att äta lunch. Klockan hade hunnit bli två på eftermiddagen och restaurangen hade en typisk spansk matsal med luftkonditionering och en stor tv som stod påslagen på hög volym. Just då visades lokala nyheter från Andalusien.

Vi åt klart vår trerätters meny, betalade och lämnade restaurangen precis före 15-nyheterna startade. Vi brukar närmast lotta vem som tar körpasset efter maten och Richard hade denna gång dragit det kortaste strået. Sålunda hissade jag tillbaka ryggstödet i passagerarstolen och inledde det som blev en alldeles för kort siesta.

Jag väcktes efter cirka tio minuter av signalen från ett SMS på min mobil (detta var före WhatsApp). Det var min hustru Carmen som skickade textmeddelandet på spanska. Budskapet var kryptiskt:

”Explosion i ett av tvillingtornen. Terrorattentat?”

Jag ryckte till, genast klarvaken. ”Har ETA sprängt en bomb vid KIO-tornen i Madrid?”, tänkte jag omedelbart. Detta var på den tiden då den baskiska terroristorganisationen fortfarande härjade i Spanien och Madrid var en av de främsta skådeplatserna för deras aktioner. I bilen spelade vi musik på CD-skiva, men bytte snabbt om till radion. Genast fick jag klart för mig att det var några helt andra tvillingtorn det handlade om. Inte bara det, BÅDA skyskraporna stod i lågor!

Richard och jag satt som paralyserade. Utanför svepte de vackra olivfälten i Jaénprovinsen förbi. Efter en stund ringde jag min far på mobilen. Han satt i ett konferensmöte och sade att han inte kunde prata. ”Ni måste slå på tv:n NU”, svarade jag.

Senare fick jag veta att mitt telefonsamtal föranlett att hela mötet avbrutits. Inte för inte skulle Amadeus komma att bli ett av de bolag som drabbades värst av de konsekvenser som attentaten fick på världen i allmänhet och flygresandet i synnerhet.

Vi svängde in på en rastplats strax före Despeñaperros och på tv:n i baren såg vi bilderna av de två brinnande skyskraporna i New York. Det fanns även uppgifter om att fler flygplan kapats. Kort efter att vi återupptagit resan mot Madrid hörde vi på bilradion att det södra tornet kollapsat. Sedan det norra. Allt var så overkligt. De första timmarna rådde stor förvirring, men det bekräftades att fler flygplan kapats och störtats och att hela det amerikanska luftrummet stängts. Vi anlände till Madrid närmast i chocktillstånd.

Jag minns i ärlighetens namn inte vad vi gjorde den kvällen, men vi lär ha ätit middag på någon restaurang med vår far och stämningen kan inte ha varit särskilt munter, trots det kära återseendet. Det jag däremot aldrig kommer att glömma var golftävlingen dagen efter. Inte för att jag presterade något anmärkningsvärt resultat eller så, utan för att banan som vi spelade på, RACE, ligger vid inflygningslinjen till Madrids flygplats Barajas. Hela dagen cirklade flygplan över våra huvuden och de hade plötsligt fått en helt annan dimension.