Häromveckan snubblade jag över en artikel i tidningen SUR som handlade om att det inte är att rekommendera att pussa sina barn på munnen. Det var egentligen en ganska märklig text som blandade det faktum att det i Spanien (jämfört med exempelvis England och jag skulle även säga Sverige) är ett ganska ovanligt uttryck för affekt, med psykologer som avrådde från att pussa barn på munnen och läkare som uttalade sig om att det visserligen inte är så riskfyllt rent smittmässigt, men ändå ansåg att det var onödigt.

Även om artikeln inleds med att neka till att ämnet skulle ha något med Rubiales att göra, är det ändå svårt att inte göra en direkt koppling. I artikeln uttalar sig exempelvis en psykolog om att om vi pussar våra barn på munnen kommer de att tro att det är något normalt och därför tendera att vilja göra det samma med alla, utan urskiljning.

Psykologen menar att vi i så fall måste förklara för dem att det är något man bara gör med mamma och pappa. Att det finns folk man kan pussa på munnen och folk man inte kan pussa på munnen och att det är svårt för dem att förstå skillnaden. För att slippa detta obekväma, konstateras att det helt enkelt är bättre att aldrig pussa barn på munnen.

Jag har svårt att tro att det faktum att Rubiales uppenbarligen inte såg det olämpliga i att pussa Hermoso på munnen, handlar om att han som liten pussats på munnen och att hans föräldrar glömde förklara att man inte kan göra så med vem som helst. Vidare förstår jag inte skillnaden på pussar på munnen och andra fysiska kärleksyttringar som vi gör mot våra barn, men som man knappast går omkring och gör mot andra.

Kan man då heller inte amma sina barn för att de då automatiskt tror att det är fritt fram att suga på alla kvinnors bröst?

Personligen tycker jag att vuxna ska respektera barns rätt till sin egen kropp och aldrig ta för givet att vi bara kan pussa, krama eller ge andra uttryck för vårt eget fysiska kärleksspråk, utan att vara lyhörd för hur de upplever det. Vi ska visa dem närhet och finnas där men alltid läsa signalerna som uttrycker deras önskemål. Det inkluderar även kramar, smekningar och kindpussar. Samtalet med barnen måste vi ta oavsett.

När min son var mindre och vi umgicks mycket med hans spanska farföräldrar (de är båda döda nu tyvärr), hamnade vi ibland i situationer där jag funderade just på vuxnas krav på fysisk närhet från barnet. Det togs exempelvis för givet att han skulle pussa de äldre på kinden. Under en period vägrade han och eftersom jag inte ansåg att han borde tvingas till det, fick jag onda ögat för att jag brast i min uppfostran.

Visst är det barnet själv som måste få styra. Dock förstår jag inte skillnaden på en kindpuss och en munpuss i det fallet. Och jag tror framför allt inte att det är barnen som pussas på, som i första hand begår övergrepp. Snarare tvärtom.

Funderingar på olämpliga pussar, övergrepp och maktmissbruk har även fått mig att tänka på min egen erfarenhet av spansk machismo. Det gjorde jag även när Me Too drog igång, men tack och lov har jag aldrig själv utsatts för någon form av övergrepp. Men om Me Too handlade om allvarliga övergrepp, belyser den spanska efterföljaren Se acabó snarare de små, ofta osynliga, vardagliga handlingar som upprätthåller könsdominansen i samhället.

Vilken typ av machismo har jag mött under mina år i Spanien? Generellt är man nog ganska förskonad när man kommer hit som färdig och vuxen. Jag har ingen solklar händelse att berätta eller en tydlig känsla av att ha diskriminerats på grund av mitt kön. Bortsett från att jag i ganska många sammanhang och då absolut inte bara bland spanjorer, upplevt en brist på förståelse från män för att jag behöver tjäna lika mycket som dem. Att mina inkomster inte är någon slags lyxig liten veckopeng utan går till att försörja en familj.

Det tog några dagar innan poletten trillade ned. Men plötsligt framträdde en röd tråd i de spanska männens annonser på dejtingsajten Tinder. Det finns en genomgående manschauvinistisk trend, som till en början är lätt att missa men som nu när jag upptäckt den, känns som ett virus som sprider sig online. Jag har råkat ut för fenomenet IRL många gånger, men aldrig sett vad det var.

Det handlar om en inställning hos män som går ut på att vi kvinnor ska vara glada, lättsamma och utan trauman. De vill inte ha oss ledsna eller bittra. Vi får inte ha något bagage som format oss i någon negativ bemärkelse. Vi ska bara tillföra, summera inte subtrahera, “sumar, no restar”… Jag swipar alla dessa män så långt till vänster det vara går. Idioter tänker jag och går vidare med mitt liv, fullt av sorger och bedrövelser, starka känslor, sår och såklart, väldigt mycket skratt och glädje.

Självklart inleder man inte en ny relation eller en första dejt med att lägga sina sorger på bordet. Men att en man redan i sin kontaktannons gör klart hur ointresserad han är av att jag är en komplex individ med ett komplett känsloregister och ett eget förflutet, är enormt oattraktivt i mina ögon. I verkliga livet har jag många gånger fått höra av just spanska män att jag ska sluta grubbla så mycket, bara lägga problemen åt sidan och vara glad. Män med sina egna trauman och bekymmer som såklart är fullt legitima och får ta den plats de förtjänar.

Jag har inte sett detta som machismo, men självklart är det precis vad det är. Vi tjejer ska vara söta och snälla, inte klaga, inte störa männen med våra problem. Vi får gärna vara självständiga, starka och rappa i käften. Vi får gärna klara oss själva, men ska stå för underhållningen och absolut inte förstöra stämningen med vad som kan uppfattas som negativa, dränerande tankar eller egna behov. Det handlar alltid om vad vi kan ge männen. Aldrig om vad männen har att ge till oss.

Men vet du vad baby…

“I can buy myself flowers
Write my name in the sand
Talk to myself for hours
Say things you don't understand
I can take myself dancing
And I can hold my own hand
Yeah, I can love me better than you can”