Äntligen – En ångmaskin!

PLUS BENGT SÄNDH Så satt vi där igen en februarikväll år 1970, Cornelis och jag, på Källaren Den Gyldene Freden. Vi åt pyttipanna och det var här jag lärde mig hur den skall anrättas. Fredens pytt var suverän. Den var inte gjord på gamla rester från tidigare måltider som en erbarmlig röra av korv och sönderkokt potatis. Nej här var det centimeterstora tärningar av råstekt potatis, lättrökt sidfläsk och lök, salt och svartpeppar och på toppen en rå äggula samt HP-sås till den som så önskade. Detta sköljde vi ner med öl och varsin sexa O.P. Anderssons Aquavit. O.P. är finsmakarens brännvin – vodka skall drickas av snusiga läppar i en portuppgång. Det var min födelsedag, men det hade jag inte en tanke på. Det blev jag påmind om en stund senare. Jag firar aldrig födelsedagar. Varken egna eller andras. Ej heller julaftnar. Det är väl kanske ett ressentiment från mina tolv år på barnhem. Nog om.

PLUS BENGT SÄNDH Så satt vi där igen en februarikväll år 1970, Cornelis och jag, på Källaren Den Gyldene Freden. Vi åt pyttipanna och det var här jag lärde mig hur den skall anrättas. Fredens pytt var suverän. Den var inte gjord på gamla rester från tidigare måltider som en erbarmlig röra av korv och sönderkokt potatis. Nej här var det centimeterstora tärningar av råstekt potatis, lättrökt sidfläsk och lök, salt och svartpeppar och på toppen en rå äggula samt HP-sås till den som så önskade. Detta sköljde vi ner med öl och varsin sexa O.P. Anderssons Aquavit. O.P. är finsmakarens brännvin – vodka skall drickas av snusiga läppar i en portuppgång. Det var min födelsedag, men det hade jag inte en tanke på. Det blev jag påmind om en stund senare. Jag firar aldrig födelsedagar. Varken egna eller andras. Ej heller julaftnar. Det är väl kanske ett ressentiment från mina tolv år på barnhem. Nog om.

Jag hade träffat en ny dam, som hette Naomi, men vi hade ännu inte flyttat ihop. Vid något tillfälle hade hon berättat om någonting som hon önskat som barn men aldrig fått. Då hade jag nämnt att jag som barn alltid önskat mig en ångmaskin. Jag hade beundrat en sådan i ett skyltfönster till en leksaksaffär i 40-talets Göteborg.

Lagom till kaffet och punschen kom hovmästare Olsson och talade om att jag hade telefon. Det var Naomi som sa att jag skulle sitta kvar ett tag så skulle hon komma. Sitta kvar? Självklart! Vad skulle jag annars ta vägen? Du är så välkommen.

Hon anlände i taxi och hade ett stort paket som hon gav mig och gratulerade på min födelsedag. Alla gäster tittade nyfiket mot vårt bord när jag öppnade paketet. Det innehöll en ångmaskin och Cornelis kunde inte dölja sin avundsjuka. Vi fick undan papper och kartong och han var ivrig att hjälpa mig att montera ihop maskinen. Det var en lätt sak. Bara att skruva ihop med sunda förnuftet som bruksanvisning.

Snart stod min barndomsdröm bland tallrikar och glas på vårt bord och uppmärksamheten från övriga gäster var total. I en ask fanns metatabletter att elda med och en liten behållare till dem. Det enda som saknades var vatten till ångpannan, så vi beställde in ett glas och fyllde den. Det var första och enda gången vi beställde in ett glas vatten på Freden. Vi tände, satte in den lilla eldstaden och väntade. Det tar en ganska lång stund att värma en deciliter vatten till ångtemperatur. Vi väntade.

Olsson kom fram och vred sina händer:
–Fungerar den inte?

Vi petade lite på svänghjulet men ingenting hände. Det fanns även en lite spak som man kunde lyfta på för att aktivera en ångvissla, men den fick vi låta bli för den minskade trycket. Så till slut, när jag petade hjulet ur sitt dödläge, surrade maskinen igång. Svänghjulet roterade allt häftigare och jag tror ingen fotbollsmatch haft en mer hängiven publik. Några kom fram och lutade sig över vårt bord. Jag lyfte på spaken och vi hörde en svag visselsignal samtidigt som hjulet saktade en aning.

Att köra ångmaskin på Freden skulle i normala fall gjort maskinisten portförbjuden på livstid, men vi var väl privilegierade. Nu stod en överförtjust hovmästare Olsson som frågade:
–Får jag också?

Vi nickade och han lyfte på den lilla spaken. Tuuuuut! Alla log och lyckan var fullständig. Det skålades och hurrades. Den store skådespelaren Åke Fridell stod plötsligt vid vårt bord, slog ut med armen i en teatralisk gest och sa med dånande stämma:
–Ser man på – en ångmaskin! Även han fick prova ångvisslan.

Ett år senare köpte Naomi och jag en stuga i Norra Uppland, byggde ett nytt hus och hade en liten son vid namn Aron. Cornelis utnämnde sig själv till gudfar och kom ofta resande med taxi från Stockholm med en kasse leksaker till Aron. Nu, 45 år senare, påstår Aron att det var mest jag och Cornelis som låg på golvet och lekte medan han tittade på.

Aron hade även fått överta ångmaskinen. Var den senare tog vägen har jag ingen aning om. Ni vet – leksaker.

Bengt Sändh