Den 3 oktober är det exakt 20 år sedan jag för första gången landade på flygplatsen i Málaga och under de närmaste veckorna blir det en och annan tillbakablick i nostalgins tecken. Under mina 20 år i Spanien har jag hunnit vara med om en hel del knäppa grejer grejer. Några av dem har jag orsakat helt på egen hand. En del har varit relaterade till mitt jobb som mäklare,: https://www.sydkusten.es

Andra har varit språkrelaterade. De senare är ju en klassiker och jag skulle kunna berätta många anekdoter. Men det flesta är sådana som många av er redan varit med om själva. Kanske finns det plats för en sådan lista vad det lider, men idag blir det en resumé av några av de dummaste sakerna jag gjort under min tid i Spanien.

Jag vet inte om det är det faktum att man särskilt i början är mer ensam och sårbar, utanför sina fasta ramar och välkända rutiner, som gör att man som utlandssvensk hamnar i de märkligaste situationer. Eller så är det bara jag som tenderar att tappa verklighetsförankringen när jag känner mig lite otrygg.

Den knäppaste historien av dem alla är nog den om sniglarna i taket. Efter att ha flyttat ned till Málaga på riktigt 2004, först rakt in hos min pojkvän som det tog slut med efter ett halvår, sedan till en lägenhet som var mörk som en grotta och som jag delade med min kompis Alana, hade jag tagit steget att hyra ett loft snett bakom Plaza de la Merced. Det var en charmig studiolägenhet med högt i tak och mörka träbjälkar, men kvaliteten på konstruktionen lämnade en del att önska.

Mellan bräderna i snedtaket var det cement som ständigt smulade sönder och höll min lya konstant smutsig. Ibland kom det in duvor från råvinden. Om detta visste jag dock ännu inte så mycket när jag en dag strax efter jag flyttat in, upptäckte att jag hade vad som såg ut som bruna skogssniglar mellan takbjälkarna i det lilla pentryt.

När jag väl såg dem kunde jag inte förstå hur jag inte sett dem tidigare, de var så tydliga i sin form och sin blanka slemmiga yta. Jag googlade skadedjur, pratade med mäklaren som hyrt ut lägenheten, med ägaren, med mina grannar som kom in och såg sniglarna i taket med egna ögon. Efter många dramatiska samtal med andan i halsen över detta oerhörda - risken för att sniglarna skulle äta upp hela huset - hade jag till slut fått en tid bokad med motsvarande Anticimex.

När jag kommit så här långt, det fanns en plan och människor som skulle hjälpa mig, måste jag på något vis ha andats ut och slappnat av. Och rätt som det var började min förvrängda syn återgå till sin normala förmåga. Det som varit bruna slemmiga sniglar, var plötsligt bara böljande fogmassa som färgats brun av träet och som av någon anledning var blöt. Sniglarna var inte sniglar. Däremot hade jag en läckande varmvattenberedare som låg ovanpå kökstaket och fuktat träbjälkarna.

Mer om mina spanska hem genom åren kan ni läsa här: https://www.sydkusten.es

En annan knasighet som definitivt också går till historien som en av mest korkade, var när jag försökte bygga en mur på terrassen för att katten inte skulle rymma. Jag hade flyttat flera gånger på kort tid, det hade tagit slut med pojkvännen och jag hade nyligen börjat nytt jobb. Det var inte en stabil tid i mitt liv, det ska sägas till mitt försvar. Jag var i alla fall glad över att jag fått hyra en liten tvåa med stor västvänd terrass och fin utsikt i Reserva del Higuerón. Problemet var att min och grannens terrasser endast skildes åt av av mur som kanske var 1,5 meter hög.

Jag hade katt, har för övrigt fortfarande samma katt, och han hoppade givetvis över muren och hängde gärna inne hos grannen som dessvärre var extremt katträdd. Jag var tvungen att lösa det på något vis och fick idén att jag skulle köpa några cementblock för att liksom höja muren lite så katten inte kunde hoppa över. Jag började väl med några stycken, men det spelade ingen roll hur många cementblock jag staplade för katten hittade såklart ett sätt att ta sig över. Under flera veckors tid släpade jag dagligen på cementblock som vägde drygt 20 kilo styck.

Jag köpte även ett träplank som jag försökte spika ihop och komplettera murblocken med. Ingenting hjälpte och ni kanske kan visualisera hur min fina terrass såg ut vid det här laget? Det var ju en fullständig katastrof, dessutom både olagligt och livsfarligt. Jag fick ge upp och lyckades till slut byta lägenhet till en på våningen över som hade en helt friliggande terrass. Jag fick tillgång till ett förråd och bar ned planket och alla murblocken dit. De förföljde mig sedan i flera år, under vilka jag lite i taget försökte göra mig av med den där förbannade cementen. Än idag har jag ett cementblock i min nuvarande trädgård, som en elak liten påminnelse om min inre galenskap.

Apropå den där lägenheten så är alla flyttar jag gjort inom just den urbanisationen, en lagom tokig anekdot i sig själv. När jag träffade min pojkvän bodde han i en lägenhet där vi hängde under flera år till och från. När vi senare bestämde oss för att flytta ihop, valde vi att hyra en liknande bostad men i en annan huskropp och flyttade dit. Vi fick det inte riktigt att fungera och jag flyttade ut efter två månader och landade någon månad senare i lägenheten ovan, som jag alltså flyttade ifrån ganska snabbt. Tillbaka till lägenheten som min pojkvän haft när jag lärde känna honom och som fortfarande stod tom.

Vi hittade tillbaka till varandra och fick något år senare en son tillsammans. Så slutet gott allting gott. Men under några års tid roterade jag alltså några varv mellan tre olika lägenheter i samma urbanisation. Vi beställde på den tiden ganska ofta hemleverans av sushi och jag tyckte så synd om den stackars budkillen som hänvisades till olika lägenheter i det stora komplexet. Vart han än skickades var det alltid jag som öppnade dörren. Det kändes lite som det kunde platsat i en skräckfilm.

Ett annat knasminne med dubbel tvist som etsat sig fast var när jag som reporter på Sydkusten i början av min karriär, skulle intervjua skatterådet i Marbella gällande uppdatering av taxeringsvärdena på bostäder i kommunen. Taxeringsvärde på spanska heter “valor catastral” men under hela intervjun envisades jag med att säga “valor castral”, något jag inte insåg förrän i efterhand. Jag tog för givet att “castral” hade med kastrering att göra och tyckte det var både pinsamt men samtidigt ganska roligt.

Denna historia berättade jag sedan entusiastiskt under flera år för både spanjorer och svenskar och skrattade gott åt alltihop. Tills jag långt senare fick veta att ordet “castral” inte alls har någon koppling till kastrering på spanska - jag tror inte det ens existerar - och skrattet fastnade i halsen. Till mitt försvar var detta före de smarta telefonernas tid, före Google Translate var en knapptryckning bort.

Jag ska avsluta med en något mindre allvarlig incident som tog sin början under lockdown våren 2020, då väl ingen av oss var helt och hållet vid våra sinnes fulla bruk. Jag skulle skriva en artikel för Sydkusten om gammaldags lekar man kunde fördriva tiden med hemma. Ett av tipsen var att med hjälp av tejp göra en bana för kapsylrally. Jag ville absolut ackompanjera artikeln med en egen bild och började med att göra en liten bana på mitt relativt stora terrassbord.

Bilden blev inte så bra, jag fick inte till vinkeln riktigt så jag bestämde mig för att gå “all in” och göra en bana på golvet som löpte genom hela huset. Den bilden blev ännu sämre så till slut valde jag bilden på bordet. Kapsylbanorna fick vara kvar, vi körde några rallyn jag och sonen, men särskilt välanvända blev de inte. Men det var lockdown och vem brydde sig?

Det var först när jag många månader senare tog tag i uppgiften att ta bort tejpen som jag insåg att det inte gick. Lätt var det i alla fall inte. Bordet är numera försedd med en heltäckande duk och tejpen på golvet fick jag till slut bort i år, tre år senare. Detta efter att ha testat allt; fönsterputs, diskmedel, lacknafta, you name it. Största insatsen fick dock mina naglar göra och det tog många långa timmar att få rent golvet.