Bellmans levertårta

PLUS BENGT SÄNDH En onsdag i slutet av 90-talet. Jag satt vid datorn och jobbade på i min skånelänga i Östra Sönnarslöv. Samtidigt lyssnade jag på riksradions P1 som sände matprogrammet Meny. Då hörde jag:
–Har du som lyssnare något annorlunda och spännande matrecept så skicka det gärna till oss så kanske vi tar med det i ett program.
Jag hade, som jag tyckte, ett spännande och annorlunda recept, så jag skrev ner det för hand och faxade till redaktionen. Redan onsdagen därpå ringde man mig:
–Vi har tagit emot ditt recept på levertårta. Kan du vara med på en telefonlinje i direktsändning om tio minuter?
–Ja visst! svarade jag och la på.

PLUS BENGT SÄNDH En onsdag i slutet av 90-talet. Jag satt vid datorn och jobbade på i min skånelänga i Östra Sönnarslöv. Samtidigt lyssnade jag på riksradions P1 som sände matprogrammet Meny. Då hörde jag:
–Har du som lyssnare något annorlunda och spännande matrecept så skicka det gärna till oss så kanske vi tar med det i ett program.
Jag hade, som jag tyckte, ett spännande och annorlunda recept, så jag skrev ner det för hand och faxade till redaktionen. Redan onsdagen därpå ringde man mig:
–Vi har tagit emot ditt recept på levertårta. Kan du vara med på en telefonlinje i direktsändning om tio minuter?
–Ja visst! svarade jag och la på.

En stund senare ringde man upp igen och när jag svarat säger redaktören:
–Vi har Bengt Sändh med oss på en telefonlinje. Hej Bengt. Du har skickat in ett recept på levertårta. Vad i allsin dar är det?
–Vill du ha receptet?
–Ja tack!
–Jo, det lyder som följer. Jag tager en sockerkaksbotten. Sådana finns färdiga att köpa. Sedan tar jag sju hekto svinlever som jag kör i matberedaren till en jämn och fin smet. Jag täcker hela sockerkaksbotten med ett lager leversmet och lägger på en ny sockerkaksbotten som jag också täcker med leversmet. Sedan lägger jag på en tredje tårtbotten. Nu blandar jag den leversmet jag har kvar med hårt vispad grädde som jag täcker hela tårtan med. Då får den en vacker ljusbrun kulör. När det är klart sticker jag ner en burk Bullens pilsnerkorv, i stället för tårtljus, i en ring på tårtan. I mitten av tårtan lägger jag en smörklick stor som ett ägg och tårtan är färdig att servera.

En häpen reporter ställde nu frågan.
–Och vem i all sin dar skall äta det där???
–Vår S:t Bernhardshund Bellman. Han fick levertårtan när han fyllde två år och vägde 94 kilo.
–Åt han upp den?
–Självklart!

En andra gratulant, utanför familjen, var en pensionerad överstelöjtnant vid namn Lars Bergquist och som bor granne. Han hade med sig en stor korv i födelsedagspresent. När vi hurrat ställde vi en uppochnervänd ölback på gräsmattan och den täckte vi med en nystruken vit linneduk innan vi ställde dit tårtan. Vi släppte hunden och sjöng den käcka födelsedagssången: ”Ja, må han lever uti hundade år” Vi tog tid och det tog exakt en minut och 18 sekunder för Bellman att sluka tårtan. Överstelöjtnantens korv fick han sedan som dessert och den försvann som en avlöning.

Receptet kom med i programmets receptsamling. som gavs ut varje månad och som lyssnarna kunde prenumerera på. I nyårsprogrammet ett halvår senare sändes det hela i repris. Året därpå så ringde man från redaktionen igen:
–Bellman skall ju fylla tre år i dagarna vad får han i år?
–I år får han leverglass. Jag köper ett kilo vaniljglass som jag låter tina en smula. Sedan blandar jag i ett halvt kilo mixad svinlever med lite bitar i.

Detta andra recept fick lyssnarna aldrig ta del av. Den delikatessen gick de miste om.

Jag minns så väl hur bra Bellman mådde efter levertårtan. Men vi som vistades i hans närhet hade vissa problem. Hela kvällen låg han och fes, medan jag och frugan tittade på teve. Vi hade ytterdörren på vid gavel men vad hjälpte det. Rätt som det var så brakade det till som när man river av fyra meter wellpapp. Ögonen tårades och krukväxterna slokade men Bellman mådde hörbarligen bra.

På tal om mat. Visst finns här i Fuengirola över tusen restauranger och barer, men nu åker vi mestadels ut på landet när vi vill bli serverade. Har ledsnat på att sitta på trottoarer. Strax bakom Mijas Golf ute i ruffen finns en hästgård som heter La Peseta. Den ägs av ett svenskt par och de har även en servering som abonneras av svenska Sara och hennes make Antonio, som är kock. Här sitter jag i lantlig miljö och ser söta hästtjejer som pysslar med sina hästar.

På söndagar spelar en engelsk trio bestående av två män och en dam. Publiken är synnerligen blandad. Här finns svenskar, engelsmän, spanjorer norrmän och finnar. Ett mysigt place.