Veckans blogg föranleds av ett inlägg nyligen på Fråga SK från Gunnar, på Costa Blanca. Han reagerar, liksom många, på motsägelsefulla trafikskyltar i sin spanska hemort och frågar vad detta beror på. Gunnar förstår inte hur det kan komma sig att hastighetsbegränsningen kan vara så motsägelsefull. Denna begrundan sker naturligtvis ur ett svenskt perspektiv.

Först och främst måste klargöras att spanjorerna i allmänhet tar regler med en rejäl skopa salt. De bryr sig oftast inte ens om att finna ut vad som verkligen gäller, om det inte är absolut nödvändigt. Denna skillnad i mentalitet mellan svenskar och spanjorer gjorde sig särskilt tillkänna under coronapandemin och satte oss på Sydkusten på stora prov. Det beslutades som bekant om en stor mängd förordningar, särskilt under lockdown, och medan spanjorerna anpassade sig i större eller mindre utsträckning fingranskade många av Sydkustens läsare varenda paragraf. Det ledde i sin tur till att vi på Sydkusten fick besvara en stor mängd frågor som spanjorerna inte ens bekymrade sig om att ställa och mer än en gång uppdagade vi även luckor i de spanska förordningarna.

Spanjorer är som regel mer flexibla än svenskar och med det säkert också mer harmoniska. Men den slapphänta inställningen till normer har också negativa konsekvenser. Och då väljer jag att inte ens gå in på den uppenbara aspekten att regler upprättas av en anledning och att andra personer kan bli lidande av överträdelser.

Istället vill jag fokusera på hur den spanska flexibiliteten skapar en slags regelmässig inflation. Vissheten om att förordningar inte kommer att följas till punkt och pricka föranleder nämligen myndigheterna att allt för ofta ta lite för mycket, i syfte att uppnå önskat resultat. Detta är något allmänheten numera utgår ifrån, så respekten för bestämmelserna blir därefter. Vi står alltså inför ett fall av hönan och ägget, eller det man på spanska kallar för la pescadilla que se muerde la cola (fisken som biter sig i stjärten). Båda uttrycken skildrar ett evigt kretslopp där det är svårt att avgöra var det börjar någonstans.

Några konkreta exempel. Många av dem gäller trafikbestämmelser och har anknytning till det Gunnar irriterar sig på. Låt oss utgå från att myndigheterna vill att man på en viss sträcka inte ska överskrida 50 kilometer i timmen. Då de räknar med att många bilister kommer att ut svängarna oavsett, sätts därför en 40-skylt, eller kanske till och med en 30-skylt, upp vid platsen. ¡Misión cumplida!

Otyget i trafikregleringen som retar mig mest är hanteringen av STOP-skyltar. Dessa finner man i Spanien precis överallt, ofta i de mest onödiga korsningar och påfarter. Många av STOP-skyltarna är så omotiverade att de förefaller ha satts upp enligt devisen ”bäst att skylta ordentligt så att folk åtminstone saktar ner”.

Konsekvensen är det jag kallar för en slags ”inflation” i bestämmelserna. Botemedlet vore en revalvering av förordningarna, där man helt enkelt upphäver alla marginaler och fastställer en gång för alla att det som anges gäller. Byt ut en stor del av STOP-skyltarna mot väjningspliktstrianglar, så att bilisterna återfår respekten för de röda skyltarna. Och höj hastighetsbegränsningen på många sträckor med runt tio procent, men bötfäll de som överskrider de nya gränserna om så även med en enda kilometer i timmen.

Det finns många andra exempel på hur allmänheten i Spanien närmast förväntas ha en slapphänt attityd. Det omfattar inte bara regler, utan även hålltider. Mer än en gång har jag stått och väntat onödigt länge på något för att jag anlänt i god tid före utsatt tid, medan den som angivit tiden gjort det med rejäl marginal. Det har exempelvis gällt min dotters skolbuss. Vi fick en terminstart instruktionen att befinna oss vid hållplatsen klockan 08.15, men det visade sig ju att den verkliga upphämtningstiden var 08.30. Istället för att klargöra detta och förlita sig på att vi såg till att vara där i tid, angav skolan hela 15 minuter tidigare, för att försäkra sig om att alla verkligen skulle vara på plats när bussen anlände.

Detta är ju i praktiken att behandla folk som om man inte kan lita på dem. Är det inte hög tid att allmänheten behandlas som vuxna ansvarstagande personer, och naturligtvis också att alla lever upp till detta?

I inledningen av pandemin hade jag ett blogginlägg på liknande tema, som fick stort gensvar. Det fokuserade framför allt på hur spanska myndigheter ofta tar i lite väl mycket när de lagtstiftar. Du kan läsa den bloggen här:
https://www.sydkusten.es