När jag separerade för snart sex år sedan var jag fast besluten att bo kvar i radhuset och har sedan dess fortsatt att vara övertygad om att det är det bästa. Den bästa investeringen på sikt. Det bästa för min son. Det bästa för mig som äntligen landat i ett hem efter att ha hattat runt rätt mycket i mitt liv. Varje gång jag har räknat och ifrågasatt min väldigt tajta ekonomi, har jag alltid tagit samma beslut - huset säljer jag i alla fall inte!

Tills jag plötsligt en dag för två veckor sedan frågade mig själv, varför? Och, är det verkligen värt det? Hur skulle vårt liv kunna se ut om jag sålde, köpte något mindre och billigare och minskade mina månadskostnader med en sisådär 600-700 euro? Det skulle vara ett liv som inte enbart gick ut på att betala räkningar, ett liv utan att väldigt ofta känna kniven mot strupen och undra hur nästa månad ska gå ihop. Ett liv utan att känna skam över att inte ha råd med saker som andra tar för självklara. Det skulle kunna innehålla mycket roliga grejer och inte minst, inre lugn.

Sagt och gjort. Jag lade ut mitt hus till salu.

Jag har levt och lever ett väldigt privilegierat liv i en miljö och med en inramning som utstrålar övre medelklass. Men sanningen är att jag inte har några pengar över till annat än till att betala de fasta utgifterna. Detta är ingen snyfthistoria, tvärtom faktiskt. Det har ju varit en fråga om prioriteringar. När poletten trillade ned och det plötsligt blev självklart att göra en förändring i form av bostadsbyte, fylldes jag av en bubblande energi. Ni vet en sådan energi man får av att ta makten över sitt liv och inte känna sig som ett offer för omständigheter. Som inflation och höjda räntor.

Jag har jobbat i mäklarbranschen på Costa del Sol sedan 2012, som säljande mäklare sedan 2013 med ett kortare uppehåll under pandemin. Jag känner mig ganska avslappnad och garvad i min roll vid det här laget. Nya situationer uppstår fortfarande, varje deal kommer med nya överraskningar. Men få saker får mig numera att bli nervös. Och jag älskar att ha visningar med kunder! De är belöningen för allt slit man gör i övrigt.

Men hur tror ni jag kände mig i veckan när jag hade den första visningen av mitt eget hus? Efteråt kan jag tala om att jag kände det som att jag hade blivit centrifugerad. Och då var det en trevlig, vanlig, enkel visning utan några som helst konstigheter. Förutom att kunden visade sig känna min son. Hon var en nyanställd lärare på hans skola. Världen är så liten!

Av den anledningen var jag var ändå tacksam över mina föregående ansträngningar så sonen slipper skämmas för sin mamma. Jag vet inte varför, kanske får jag passa på att göra en psykologisk djupdykning i detta när det nu ändå kommer upp till ytan, men jag har så väldigt lätt för att skämmas för mitt hem. Å ena sidan älskar jag mitt hus och trivs väldigt bra. Det är ett hem, oändligt operfekt, men nog i mångt och mycket en spegling av mig själv. Och det är mitt. Min trygga koja.

Men när det kommer till att visa upp det, hittills bara för vänner och bekanta, har jag en tendens att ursäkta och förklara utan att någon bett om det. Jag tror att jag ska bli dömd. Är rädd att de ska tänka att jag är en slarver, dålig på inredning, otrendig. Framför allt skäms jag för alla skavanker som jag inte haft råd eller kunskap att fixa till. Kanske går den där skammen så djupt just för att mitt hem verkligen beskriver min personlighet. Att jag själv betraktar mig precis så, med skavanker som inte alltid tål att synas i dagsljus.

Mitt hem och jag är ett och samma och då är det svårt att vara sval.

Jag har köpt hus i Spanien förr, en gång för att vara exakt. Men det var väldigt odramatiskt och dessutom ganska länge sedan. Vi tittade på ett hus, köpte det och här har jag bott sedan början av 2015. Jag har däremot aldrig sålt och det är ju mycket mer emotionellt.

Men också lärorikt. Jag är nog en ovanligt empatisk mäklare som i alla sammanhang utgår ifrån människorna. Jag försöker att se dem och behandla dem med respekt. Inte gå fram som en ångvält. Men ibland är mäklarjobbet rent ut sagt ett jäkla pussel av olika aktörer som ska samordnas; köpare, säljare, nyckelhållare, släktingar, andra mäklare, advokater och mer än en gång har jag svurit med sammanbitna tänder för att folk är så oflexibla och egoistiska. Jag viker mig dubbel för att på kort varsel visa någons hus och så vägrar de att göra det samma.

Men nu förstår jag bättre. När de insisterar på att de inte vill visa om de inte hunnit städa eller inte vill styra om sina egna planer för att ta emot en kund, har jag tyckt att de är tjurskalliga och dumma. Men att visa upp sitt hem är så mycket mer än att klämma in en timme i kalendern.

Det är fjärilar i magen, förhoppningar, stolthet blandat med skam, rädslan av att visa upp sitt innersta, en mängd praktiska förberedelser för att det operfekta hemmet där det lever riktiga människor, ska framstå som lite mer opersonligt och tillrättalagt.

Inför den där första visningen gav jag allt. Trots att till och med min son sade till mig att “man säljer ju inte på första visningen mamma!”. Jag lade många, många timmar på att försöka skrubba bort alla skavanker. Tills kroppen värkte och jag tänkte att om kunderna inte gillar mitt hus nu kommer jag börja gråta.

Det gjorde jag inte tack och lov. Och jag tror att jag nu blivit lite mer varm i kläderna och kan distansera mig aningens mer nästa gång. Min största utmaning är att helt enkelt hålla snattran och inte prata sönder kunderna utan låta dem ta in känslan av vad som skulle kunna bli deras hem. Inte mitt längre.

Detta är för övrigt många säljares stora problem. Jag hade kanske hoppats att jag inte tillhörde den kategorin. Men nu har jag i alla fall självinsikt. Sval, oberörd och distanserad har aldrig varit jag. Jag måste bara bita mig i tungan lite.

Och så har vi den andra sidan av processen, att leta ny bostad simultant. Jag är ju ändå ett proffs, men häpnas över den usla responsen. Jag är inte i skarpt läge än - det vet dock inte de jag kontaktar - men har börjat skicka ut en del förfrågningar och hittills besökt två lägenheter. Generellt är det förbluffande hur svårt det är att få svar på frågor och boka en visning. De allra flesta svarar inte överhuvudtaget, några svarar med en motfråga och sedan händer ingenting.

Men hörni, nu blev den här mer känslomässiga beskrivningen av inledningen på en ny fas i livet så lång, att jag sparar fortsättningen till nästa vecka. Då ska jag berätta hur jag tänker kring de praktiska utmaningarna kring att sälja och köpa parallellt, områden jag tittar på och hur jag tror att man kan göra en bra investering i en marknad som varit uppåtgående sedan 2016.