Den aktuella bluffen har anknytning till den spanske kungen Felipe VI, som normalt hålls på piedestal av högern. Så länge monarken lever upp till dess förväntningar vill säga, något som Felipe uppenbarligen inte gjort på sistone. Då jag inte har för vana att frekventera högerextrema forum hade denna kontrovers gått mig förbi, tills jag fick höra nämnda samtal i väntan på skolbussen.

Två föräldrar som jag känner ganska väl och som alltid är trevliga och rara, var inbegripna i ett känslosamt samtal när jag denna eftermiddag anlände till hållplatsen. De såg allvarsamma ut och förutom att utbyta ett buenas tardes läste jag av situationen och förstod att de inte ville bli avbrutna i sin konversation. Jag blev stående intill dem på tillräckligt avstånd för att kunna följa samtalet, som fördes på en ljudnivå som endast upprätthålls av personer som är övertygade om att att deras åsikt delas av alla.

Temat var politik, mer konkret försöket att bilda regering. Den ena föräldern suckade tungt och förkunnade hur innerligt trött han är på alla politiker. Vissa mer än andra, skulle det snart visa sig.
–Om nu Feijóo (PP-ledaren), som ju vann valet, inte kunnat bilda regering så borde det hållas nyval igen. Hur kan någon som förlorat valet ens få möjlighet att komma till makten?

Argumenteringen var som tagen ur Partido Populars nuvarande handbok. Alberto Núñez Feijóo ”vann” valet 23 juli, då hans parti fick flest röster och mandat. Sålunda är han den ende som är legitimerad att styra i Spanien. Glöm att Spanien har ett parlamentariskt system, och framför allt att Partido Popular säkrat makten i ett flertal både regioner och kommuner där de inte fick flest röster, genom koalitioner med först Ciudadanos och i dagsläget Vox.

Samtalet vid busshållplatsen övergick så till själva kärnfrågan, som alltså är den spanske monarken. Protokollet fastställer nämligen att det är kungen som formellt tilldelar en partiledare uppdraget att försöka bilda regering. Och att Felipe nu givit socialistledaren Pedro Sánchez förtroendet har inte setts med blida ögon i högerradikala kretsar.
–Kungen borde utlysa nyval och inte ge Sánchez chansen att regera. Men han är en vekling. Felipe är rädd för att vänstern ska ordna en folkomröstning som sätter punkt för monarkin, förkunnade samma pappa som tidigare.
–Ja, det är verkligen förskräckligt, fyllde den andra föräldern i.

Jag följde samtalet diskret och med växande häpnad. Dessa två var helt övertygade om att kungen har befogenheter att neka en partiledare möjligheten att försöka bilda regering och att han på eget bevåg kan kalla till nyval. Och när kungen nu inte agerar som högern vill så klassas han som vekling.

Senare har jag kunnat läsa om en omfattande desinformationskampanj på sociala nätverk, där kung Felipe just attackeras för att han inte nekat Pedro Sánchez möjligheten att försöka bilda regering. Anklagelserna grundar sig i den felaktiga uppgiften att monarken skulle ha något som helst val. De mest högerradikala har i dagarna spytt galla över kungen och bland annat kallat honom för ”Felpudo VI”, en förvrängning av hans namn till ett ord som betyder dörrmatta, i bemärkelsen någon som tillåter sig bli trampad på.

Spansk politik är fylld av paradoxer. En av de främsta är att högern, som alltid står på barrikaderna när det gäller försvaret av grundlagen och monarkin, gång på gång försöker manipulera de demokratiska instanserna när det ligger i deras intresse. Ökänt vid det här laget är hur Partido Popular i snart fem år lyckats försena förnyelsen av det högsta justitierådet CGPJ, för att behålla den konservativa majoriteten från Rajoy-tiden. Men grundlagen tummas det alltså på även när det handlar om det parlamentariska systemet och kungens enbart symboliska makt.

Den falska retorik som brukas av politiker kan uppfattas som enbart det - retorik. Men det blir allt tydligare att desinformation inte är något oskyldigt och att det kan leda till så allvarliga händelser som stormningen av Kapitolium i Washington 2021. När jag hör vanliga spanjorer, som jag känner och har respekt för, spy galla över kungen för något som inte ens är sant, befarar jag att steget kanske inte är så långt som man skulle önska från att beklaga sig vid en busshållplats till att man ansluter sig till stormningen av offentliga institutioner, i tron att man är någon slags frihetshjälte.