Man talar i dag om Cotton peak. Bomullsodlingen kräver 33 liter vatten för varje kilo bomull. Plantorna måste dessutom besprutas med allehanda gifter mot insekter, svampangrepp och växtsjukdomar. Men det värsta är att odlingen tar en stor del av den åkerareal som behövs för att förse nära nio miljarder människor med livsmedel.

Så, vad gör vi då? Textilindustrin letar fibrer överallt. En liten del får vi från hampa. En stor del består av plastmaterial från olja, som polyester och akryl. Samtidigt hittar man fibrer i allt ifrån bambu till bananplantor. Vi får allt större del fibrer från olika träslag, till exempel viskos. Att utvinna dessa fibrer är däremot miljöskadligt. Det bildas allt större konstgjorda kontinenter i världshaven bestående av avlagda kläder och annat plastmaterial och i olika U-länder dumpas stora arealer med textilier som inte bryts ner.

Ända sedan vi människor slutade svepa in oss i djurhudar har vi använt ull och lin. Det var först i mitten av 1800-talet vi i Skandinavien kunde importera bomull. Man har funnit lin i metrevar från tidig stenålder och de egyptiska mumierna är lindade med vävda remsor av lin. Till Skandinavien kom linet under bronsåldern. Tills helt nyligen har alla våra kläder bestått av lin och ull. Lin är miljövänligt. Det kräver inga bekämpningsmedel. Det behöver sällan bevattning, utöver den naturliga nederbörden. Det kräver inga gödslade åkrar utan klarar sig gott på en mager lerjord.

Linet har många fina egenskaper. Det absorberar fukt, vilket gör att man alltid känner sig torr. Det är starkt. Det värmer när det är kallt och svalkar vid värme, till skillnad från polyester där det är tvärtom. Nackdelen är att det skrynklar – men det är ju bara ett litet kosmetiskt problem.

Lin kan odlas, skördas och beredas industriellt och rationellt, Men här skall jag berätta hur det hela gick till, och fortfarande går till, hantverksmässigt.

Våren 1970 flyttade min sambo och jag från Stockholm till den lilla byn Morkarla i norra Uppland. Strax var vi bjudna på kaffe hos en äldre dam. Där i salen stod en spinnrock. Medan damerna samtalade undersökte jag spinnrockens sinnrika konstruktion och undrade:
–Hur fungerar det här?
–Jo du, det där lär du dig aldrig, Det måste man vara uppväxt med.

Jag frågade om jag fick låna spinnrocken och det fick jag. Jag klippte ett av grannens får och sedan ägnade jag så gott som varenda ledig stund till att försöka spinna ett ullgarn. Efter ett halvår lyckades jag få fram ett ynkligt nystan knöligt ullgarn. Då fick jag veta att det minsann är mycket svårare att spinna lin. Jag fräste upp etthundra kvadratmeter av åkern till ett linland och köpte frön av spånadslin. (Inte sånt som du har på bröd.) När björkens löv var stora som musöron sådde vi linet. Vi rensade ogräs och den tolfte juli kunde vi beskåda ett fält av blå blommor på meterhöga stjälkar. Bland det vackraste man kan skåda.

I mitten av augusti skördade vi linet genom att rycka upp det med rötterna. Vi frörepade, rötade, torkade, bråkade, skäktade, häcklade och började spinna vårt lin. Gumman hade rätt. Det var betydligt svårare än att spinna ull. Det kom att ta några år innan jag kunde spinna ett garn lämpligt att väva.

Studieförbundet Vuxenskolan övertalade oss att leda en kurs i linodling och beredning. Sommaren 1972 hade vi så tolv damer och en man som elever. Jag läste allt jag kunde få fram om lin i biblioteken. På mina ständiga turnéer som artist besökte jag museer och hembygdsgårdar där jag fotograferade gamla linredskap. Jag besökte äldre bönder från Skåne till Ångermanland, som visade sina gamla linredskap och berättade om traktens lintraditioner. Jag gick snart som son i huset hos professor Henryk Zienkiewits på Linforskninglaboratoriet i Svalöv.

Så gav jag ut en bok på ICA Bokförlag med titeln: Lin. Odla. Bereda. Spinna. I boken tog jag även med linets kulturhistoria. Lin är någonting mycket romantiskt. Jag berättade i boken om linets historia samt olika sedvänjor, visor, verser, gåtor med mera.

Boken gavs ut i två upplagor på 70-talet och blev snabbt utsåld. Sedan dess har jag fått massor av samtal från hemslöjdsföreningar, kursarrangörer och odlare som undrat var de kan få tag på den. Till och med svenskättlingar i USA har frågat efter boken.

För tre år sedan skannade jag in och la ut boken på min hemsida, där man kan läsa och/eller kopiera den gratis bäst man vill. Då hörde hemslöjdskonsulenten i Västergötland av sig och undrade om jag ville ställa upp i ett zoomsamtal där man kunde ställa frågor om lin. Så satt jag där vid min spinnrock och blev utfrågad av 82 odlare och väverskor i Sverige.

Handspunnet lingarn är mycket svårt att få tag på, så jag spinner alltjämt. Förra året sålde jag två kilo till chefslärarinnan i vävning vid Sätergläntans hemslöjdscenter.

De flesta hantverksmässiga sysslor hade förr i tiden så kallade onomatopoetiska, det vill säga ljudhärmande, ramsor om vad man tyckte sig höra i vid arbetets gång. Så även linet. I början på veckan gick spinnrockshjulet långsamt och lät: ”Långt till lördag, långt till lördag”. På fredagen gick hjulet fortare och lät: ”I morgon lördag, i morgon är det lördag”. På lördagens förmiddag gick hjulet med en rasande fart, för man blev ledig vid middagstid. Då tyckte man att hjulet sa: ”I dag är det lördag, i dag är det lördag”.

En gammal bonde i Uppland tog mig avsides för att ”inte fruntimren skulle höra”.
–Här i byn sa vi så här: När de yngre pigorna spann gick hjulet fort och lät: ”Har jag inte fått så får jag, har jag inte fått så får jag”. När den medelålders kvinnan spann, gick hjulet lite långsammare och lät: ”Jag har fått, jag har fått”. När de gamla gummorna skötte spinnrocken gick hjulet långsamt och gnällde: ”För sent, för sent”.

Slutligen en gammal gåta i versform:

Först grov de mej djupt i jor,
sen växte upp en stjälk med blom,
sen hängdes jag till ryggen styvnade,
sen kastades jag på marken ut,
sen fick jag ligga till jag bleknade,
sen fick jag sitta med de stora till bors,
sen fick jag följa med de döde till jors.

Linet följde människan från vagga till grav.

Om du vill se bilder och läsa mer i ämnet så kan du studera boken ”Lin” på min hemsida med adress: http://www.bengtsandh.se