Morgan tog buteljen och läste på etiketten.
–Du, det här har jag aldrig hört talas om. Det är klart vi skall smaka.
Jag tog fram korkskruv och två snapsglas och vi skålade.
–Ja, men det smakar inte illa. Väldigt intressant, sa Morgan. Han höll upp flaskan och läste högt på etiketten för lyssnarna: Aguardiente de Caracol. Casa Suárez en 1876. Elaborado en Sanlúcar de Barrameda. 32 procent.

De närmaste dagarna fick jag många frågor från svenskar jag mötte i Fuengirola. En vecka senare var min fru Barbro och jag bjudna på ett gardenparty i Mijas. När man började fråga om snigelbrännvinet så hämtade jag flaskan i bilen och bjöd runt. Knappt hälften vågade smaka och några tyckte det var riktigt gott och pikant. Man påstod sig känna köttsmaken.

Här skall jag avslöja hur flaskan kom till. I en spansk butik köpte jag en butelj med någon slags gult örtbrännvin. Jag ångade bort etiketten och skar ett litet kryss i stanniolen över korken och vek upp flikarna. Borrade ett litet hål genom korken, stack ner en injektionskanyl och sög upp fyra centiliter av den gula spriten och ersatte detta med soya. Nu var innehållet gyllenbrunt och gav associationer till kött. Jag täppte igen hålet med en tandpetare, skar av jäms med korken och målade änden svart. Sedan vek jag tillbaka stanniolflikarna så allt blev perfekt. Jag tittade på andra spanska spritetiketter och gjorde en egen i min dator. På den ser man snigelskal och en vederhäftig text.

Ett år senare blev jag intervjuad av en kvinna i den konkurrerande Kustradion. Hon sa:
–Bengt, du är ju en riktig mångsysslare. Inte nog med att du sjunger visor och skriver böcker, du är ju också svampexpert och har sysslat med lin och jag vet inte allt.
–Ja, svarade jag. Men just nu ägnar jag mig åt topomyni sedan ett par år.
–Topo…vadå! Vad gör man då?
–Jo, du förstår, alla namn på olika orter har ju sina ursprung. Dom betyder ju någonting. Ta till exempel namnet Torremolinos. Torre det betyder torn och molinos betyder kvarn. Det fanns alltså ett kvarntorn på denna plats. Jag kan ta ett annat exempel på sånt jag forskat fram. Här uppe i bergen fanns en liten by som befolkades av av ett arabiskt folkslag som kallades morer.
–Ja det vet jag, svarade intervjuaren, dom fanns ju i hela Spanien.
–Ja, det här var ju 800 år sedan. Det hade inte regnat här på sju år så man fick inga skördar. Det var katastrof. Barnen svalt och det fanns ingenting att dricka. Så en dag la sig alla byns män på knä och bad till sin gud om regn. Deras gud hörsammade detta och tog fram sin väldiga lem och kissade på denna by i sju år. Hela byn var till slut en träskmark med sjöar och flodsystem, forsar och vattenfall. Sedan den dagen hette byn ”Allah urin el Grande”. På kartan står de numera Alhaurin el Grande.
–Intervjuaren bytte samtalsämne.

Innan vi flyttade till Spanien bodde vi i en liten tråkig by strax norr om Österlen som hette Östra Sönnarslöv. På andra sidan vägen låg kyrkan och vi hade blivit vänner med kyrkvaktmästaren. En dag knackade han på vårt köksfönster och visade två gamla dammiga tombuteljer med etiketten Svenska kyrkans nattvardsvin. Han hade funnit dem i nått skrymsle och trodde att de var från 50-talet.
–Vill du ha den ena, frågade han.
–Gärna, svarade jag.

När vi flyttat till Spanien ångade jag bort etiketten och skannade in den i datorn. Där reparerade jag den och tog bort repor och ränder efter vin. Det tog flera timmar. Sedan skrev jag ut en bunt etiketter som jag kunde använda till våra egna buteljer. Vi köpte spanskt rödvin, ångade bort etiketten och satte dit etiketten med Svenska Kyrkans Nattvardsvin. Godkänt av Svenska Kyrkans Diakonistyrelse. När vi fick gäster som vi bjöd på middag så sträckte man sig efter buteljen för att se vad slags vin vi bjöd på och sedan ropade man ”Va i helvete!”

Så säger man väl ändå inte om nattvardsvin!