Kvalitet och småprat i de minsta butikerna

PLUS ANNIKA ELWING I Spanien ska man låta matinköpen ta tid. Att veckohandla i mataffären kan gå snabbt, men hur roligt är det? Jämför med att komma ut ur en liten butik med påsarna fulla av röda tomater, Johannespäron och skärbönor, eller från fiskhandlaren med pinfärska räkor och sardiner som snart ska läggas på grillen. Där kan vi tala om glädje!

PLUS ANNIKA ELWING I Spanien ska man låta matinköpen ta tid. Att veckohandla i mataffären kan gå snabbt, men hur roligt är det? Jämför med att komma ut ur en liten butik med påsarna fulla av röda tomater, Johannespäron och skärbönor, eller från fiskhandlaren med pinfärska räkor och sardiner som snart ska läggas på grillen. Där kan vi tala om glädje!

Jag är på resa till Granada och har hamnat på mitt favorittorg; Plaza de la Trinidad. Här röks det, här dricks det, men torget är så fint, jag tycker om att slå mig ner här på en bänk. Nu är det dessutom förmiddag och brödkiosken har öppet! Är det inte trevligt? En liten kiosk med en dam i, samt en massa bröd, bakverk och empanadas. Det var en empanada jag ville ha, magen aviserade matdags. Jag hade inte bråttom, tvärtom, så jag kunde lugnt titta på allt som fanns i den lilla kiosken och med ett halvt öra lyssna till småpratet. Kioskdamen och kunderna talade om bröd, mat, väder och personliga ting som ibland blev så intressanta att försäljningen stannade upp, tills den som handlade kom på sig och la skramlande mynt i bröddamens hand.

En av de saker som jag uppskattar så mycket med Spanien är småbutikerna. De där som har försvunnit från Sverige. En kollega har ett ord för det, han kallar det Ica-förbannelsen. Är lite osäker på om han med ordet demonstrerar irritation över att man köper allting från stora matvarubutiker i vilka varorna är desamma, vart man än går, eller om det har med det plastinpackade trista köttet att göra. Vi pratade om just plastinpackat smaklöst svenskt kött när han präntade in det nya ordet i mitt huvud. Sant är att ett land utan små butiker och personlig service (tänk på de förfärliga självskanningsapparaterna som definitivt har tagit död på kontakt människor emellan!) blir lite fattigare.

När jag reser i Spanien uppskattar jag småbutikerna extra mycket, eftersom det inte finns någon butik alls i min lilla by. Hit kommer brödbilen sex dagar i veckan, frukt- och grönsaksförsäljaren två gånger i veckan och fisk- och skaldjursbilen varje lördag.

Men nu är jag alltså i Granada en vardagsförmiddag och Granadaborna är ute och gör sina inköp. Frukt- och grönsaksaffärerna sprider ren glädje med sina pampiga, röda tomater, småpotatisarna som jag gärna skulle köpa många kilo av, chirimoyafrukter, bönor, valnötter, de första sura mandarinerna med löv… Det prasslar i tunna plastpåsar, klirrar av mynt.

Strax intill håller en olivförsäljare till, jag tittar ner i de stora hinkarna med olika inläggningar, ryser, både för att jag avskyr oliver och för att de är så vackra, och jag njuter av ljudet när de skopas upp och spadet rinner tillbaka ner i hinken.

På torget i vår närmsta stad handlar vi ibland oliver på marknaden. Sambons favorit, inlagda minigurkor, och försäljaren ger alltid varje barn varsin påse med gröna, kärnfria oliver. Då känner jag extra mycket att jag skulle vilja tycka att det vore gott.

Hos slaktaren köps ibericokött från frigående grisar, hemgjorda korvar och ben och svål till en buljong. Fiskaffären strax intill frestar med räkor och skaldjur stora, fiskar, små, man får dem rensade, iordninggjorda för ugnsstekning, så mycket gott att laga av dessa pinfärska råvaror!

När jag kom till Spanien för längesedan fick jag lära mig av svärföräldrarna att mat ska tas på största allvar. Bra, balanserad och god mat. Det går inte att fuska med halvdana ingredienser. Jag blev visad till vilka fiskhandlare på marknaden jag kunde gå, var jag skulle köpa grönsakerna, eller kaninköttet. De visste detta efter att ha handlat på marknaden hela livet. Jag lärde mig att se vilken fisk man bör köpa, och att inte ha bråttom när inköpen ska göras. Vikten av småprat. Att bli en del av en grupp kunder som pratar tillsammans. Artighet, skämtande, personliga frågor. Jag vande mig vid att bli kallad mi arma (slang för ”min själ”) i Sevillas småbutiker, det byttes sedan till madre (”mor”), som jag numera kallas vart jag än handlar i mina berg.

Jag tycker att det är enormt roligt att gå in i en svensk mataffär, där finns ju allt och lite till, men efter ett tag saknar jag alltid småbutikerna i Spanien. Med två barn blir det inte lika ofta att jag gör inköpen i småbutikerna när jag åker till stan för att handla, men väl så ofta jag kan. Man glömmer vad god kvalitét på maten är om man bara handlar på snabbköpen. Småbutiker är något vi måste värna om, så inte Spanien drabbas av Ica-förbannelsen också. Eller Mercadonaförbannelsen. Med självskanning.

Annika Elwing