Vi lärde känna varandra på 60-talet. Lasse Berghagen tillhörde inte det vanliga trubadurgänget, men han var polare med Cornelis och på den vägen lärde vi känna varann. Minnena bleknar men jag kommer ihåg att jag en dag följde med Lasse hem till hans lägenhet på Birkagatan i Vasastan. Minns att han fixade med någonting vid spisen medan jag satt vid köksbordet. Så skramlade det till i brevinkastet och Lasse hämtade tre brev som han efter en snabb blick slängde ner i en kökslåda. Lådan var halvfylld med brev.
–Vad var det där, undrade jag.
–Brev från mina fans!
–Tänker du besvara dom?
–Nä, det blir väl aldrig av.
–Jag kan hjälpa dig sa jag, och tog en bunt.

Lasse gav mig en bunt idolkort. Jag ögnade igenom breven ett och ett och skrev svar så att Lasse bara hade att signera dem. Jag skojade till svaren och Lasse skrattade och skrev autografen på de svar han godkände, men en del av mina alster slängde han. Han tyckte inte om när jag drev med beundrarinnorna. Korten låg kvar på köksbordet när jag gick. De kanske aldrig postades.

Vi var väl aldrig bästisar, men de gånger vi möttes hade vi kul. Vi råkade hamna i olika tv-produktioner tillsammans, oftast i studio men även från Gröna Lund. Sista gången det hände var i ett program som Lasse kallade ”Positiva klubben”. Typiskt Lasse. Studion skulle föreställa en lokal dit artister och musiker kom för att repetera och Lasse var värd och programledare. Jag minns att Bert-Åke Varg och Eva Roos medverkade. När jag kom in tog Lasse emot mig med repliken.
–Hej Bengt Sändh. Kul! Vad gör du här?
–Ja hej, Jag har skrivit några visor som jag tänkte sälja. Hur många ska du ha?
–Lessen Bengt. Men du vet att jag bara sjunger eget material.
–Ja, det är det som är felet med dig.
Jag drog ett par låtar själv och så körde vi ett nummer tillsammans med Bert-Åke och Eva.

På 70-talet, när jag bodde i norra Uppland, kom han med hustru Eva oförhappandes och hälsade på och på och det var då jag tog ovanstående bild. På 90-talet, när jag startat snusfabrik i en tråkig liten by i Skåne, så dyngade han in med stor turnébuss och sex musiker på vår gårdsplan. När vi satt i köket och fikade sa jag:
–Lasse, vi har lite problem här. Vill du hänga med ut i pannrummet och kolla pannan.
–Vadå? Jag kan ingenting om sånt.
–Jo, men kom och ni andra kan hänga med också.

Snart stod vi sju man hopträngda i mitt pannrum, där jag lyfte på några vedträn och tog fram en halvpanna Renat. Det var den pannan vi skulle kolla. Vi halsade varsin slurk och alla var glada.

På 90-talet hade jag träffat min fjärde fru och vi bodde i Skåne. Då fick jag veta att hennes mor, i Göteborg, skulle fylla 80 år och hennes stora önskan var att få åka till Stockholm där hon ville bo en natt på Grand Hotell och sedan besöka Allsång på Skansen.
–Där måste man sitta i kö hela natten för att få komma in, tänkte jag. Det går ju inte. Jag ringer Lasse!

Jo då, Lasse Berghagen såg till att gumman med dotter och dotterdotter kom in och fick sitta bland kändisarna på VIP-läktaren. Före programmet, under uppvärmningen, ropade Lasse från scenen.
–Bengt Sändhs svärmor sitter här och hon fyller 80 år i dag. Så utbringade han ett fyrfaldigt leve och 40.000 människor hurrade för tanten.

Under programmet presenterade han henne igen och hon zoomades in. Så sjöng han en av mina små visor för henne. Min countrylåt, som han påstod var genial och som borde rendera mig Nobels litteraturpris.

Jag är så ensam på min sadel.
Jag är så ensam på min sadel.
Jag är så ensam på min sadel.
Jag är så ensam. Jag har ingen häst.

De flesta av oss 70-talstrubadurer var till vänster och ville förbättra världen, vilket vi tydligen misslyckats med. Lasse Berghagen gick inte med i demonstrationerna under Vietnamkriget och han vrålade inte: ”Tage och Geijer – Lyndons lakejer”. Många tyckte väl att Lasse var lite töntig när han i stället skrev en visa om sin teddybjörn. Men Lasse vann med tiden både som sångare och skådespelare. Han hade ett utmärkt sinne för komik. Glömmer aldrig honom i rollen som egyptolog i komedin Spanska Flugan, tillsammans med Karl-Gustav Lindstedt och Inga Gill på Vasateatern. Den har vi på band.

Sista gången jag talade med honom var för ett år sedan, då jag ringde för att gratulera till Cornelisstipendiet. Med sorg och saknad har jag nu ytterligare en gammal vän som jag inte kan ringa till.