Drygt 40 år är jag, och bara en gång under min skoltid firades halloween. Det var sista året på gymnasiet, vill jag minnas. Någon arrangerade en privat fest, jag var ingen festare och gick inte dit. Det var allt. Vad mycket det har hänt sedan dess! Festligheter i skolorna, halloweenpyssel, spökvandringar…

Eller ja. Spökvandringarna har inte nått till de spanska berg där jag bor, men förra året arbetade jag i Sverige ett par veckor den här tiden på året, och det var roligt! Torget i stan hade dekorerats med halm och pumpor, och i tjänsten som lokalreporter skulle jag gå, och skriva om, två spökvandringar. Jag visste inte ens att spökvandringar fanns.

Den första vandringen var en promenadslinga i skogen, när det var mörkt. Idrottsföreningen hade ordnat så fint med mystiska ljud och ljus, utklädda människor, spöken, kraschade bilar, gravstenar och dimma från en rökmaskin. Skelett som hängde i träden och häxor som delade ut godis. Jag tänkte på mina barn varenda minut och önskade att de hade varit där med mig och fått uppleva detta.

Nästa spövandring var mer för vuxna. Den arrangeras varje år av ett grannskap utanför Lidköping. Här tog man skräcktemat på allvar. En fruktansvärd clown cyklade tyst runt och log, och här och var dök det upp vålnader och spökbarn som hade alldeles för bra sminkningar. Husen hade dekorerats och användes som rekvisita för att skapa en riktigt obehaglig stämning. Jag skyndade ifatt en grupp vandrare för att inte gå ensam i villakvarteren. Men det värsta kom på slutet.

Mannen som bor i villan jobbar med tv eller teater på något sätt, och han och hans familj hade förvandlat sitt garage till en skräckkammare som är på samma nivå som spökhuset på Liseberg. Gissar jag, jag tänker inte utsätta mig för spökhuset på Liseberg. Jag avskyr skräck och spöken. Men nu var jag tvungen att uppleva det fruktansvärda garaget. Jag skulle ju skriva ett reportage om denna spökvandring och kunde knappast utelämna huvudattraktionen.

Det var lång kö dit, och den gick långsamt. En liten grupp i taget släpptes in. Vi som väntade hörde vrål i panik, och de som kom ut antingen grät eller fnittrade spänt mot oss i kön. Jag fattade inte varför någon enda ville gå in i det garaget.

När det till slut var min tur råkade jag vara den första i gruppen att gå in. Det var mörkt och någon otäck typ närmade sig mig. Jag drog mig bakåt för att stå i mitten av gruppen, ville ha skydd från alla håll, sedan blundade jag. Och fortsatte att blunda. Kisade bara lite med ena ögat när gruppen rörde sig framåt. När det var dags för finalen och alla skrek i panik, hann jag se något fruktansvärt komma springande upp från en anslutande källartrappa, sedan knep jag igen ögonen igen, höll för öronen och sjöng en barnvisa för att stänga ute det otäcka. Med andra ord hade jag inte mycket att skriva om.

Men jag tycker om att halloween får ta plats! Skräcktemat är som sagt inte min grej, men det är ju alltid roligt att klä ut sig, och allt kul som ordnas i skolorna sen!

Nioåringen ser fram emot halloween nästan lika mycket som julafton. Men det har varit lite si och så med firandet för henne. När vi bodde i Aracena, den större orten här i bergen, var hon för liten för att klä ut sig och gå runt till grannarna för bus eller godis, utom sista året, men då låg hon hemma febrig, sjuk i influensa. Den besvikelsen minns hon än.

Första året i vår nya lilla by klädde vi ut oss hela familjen, det skulle vara något halloweenfirande i byn, men det var bara de äldre som gick ett varv runt med sina utklädda barnbarn, sedan serverades varm choklad till de få deltagarna.

Förra året var det ett roligt halloweenfirande i skolan, med spöktunnel och allt, men då ramlade nioåringen och slog sig så illa att hon bara ville åka hem.

Kan ni föreställa er förväntan inför det här året? Hon har räknat dagarna ända sedan hon, eller vi, råkade bjuda hem oss själva för halloweenfirande hos barnens sysslingar i Sevilla. Drömmen! Tillbringa en av årets roligaste dagar hemma hos favoritsläktingarna i samma ålder! De bor dessutom i ett område där halloween firas på riktigt. Det är ett inhägnat bostadsområde med en massa barnfamiljer som går samman och köper mat, grillar, klär ut sig, dekorerar husen, går bus eller godis och leker i sina dräkter och masker till sent på kvällen.

Hemma har jag också försökt ordna lite halloweenstämning, men det är inte lätt. Jag köpte ljuslykta och ljusslinga i form av pumpor, en riktig pumpa att karva och pysselsaker för att göra det festligt i vardagsrummet. En chokladmumie och chokladögon att överraska med hade jag gömt undan. Nåväl. Det blev svårt att hinna med allt jag tänkt. Livet, ni vet. Tandläkarbesök och läxor förra veckan. På fredagen var det barnkalas i ödekyrkan i byn, kom hem sent. Lördagen: stort 50-årskalas hemma hos en kompis, alla var där, ungarna lekte och lekte, och när vi kom hem vid åttatiden försvann nioåringen iväg på byfest med nära vänner som var på besök. Hon kom inte hem förrän efter midnatt.

Sedan kom söndagen. Det blev inget halloweenpysslande eller chokladmys då heller, för vi fick besök av kompisar. Jag lagade köttgryta, ungarna lekte, elektrikern i sällskapet satte upp lampor och fixade elproblem i huset medan vi andra bakade muffins, värmde oss vid brasan och spelade spel tills det blev mörkt. Fanns det tid för halloweenpyssel och att karva pumpa då? Nej minsann.

Så var det utklädningen. Nioåringen visste direkt att hon ville vara häxa, enkelt och bra. Fyraåringen var bestämd med att vara spindelmannen, hon har önskat sig en dräkt i mer än ett års tid, men innan vi han köpa en spindelmannendräkt var det några av de äldre barnen i skolan som tyckte att hon skulle klä ut sig till häxa. Det hjälpte inte hur mycket vi pratade om att man får klä ut sig till vad man vill, att ingen annan ska bestämma det, hon bara upprepade att de äldre barnen sagt att hon skulle vara häxa. Det var inte förrän jag föreslog att hon skulle klä ut sig till dinosaurie istället som hon började tänka om. Jag ångrade genast idén. Varför föreslog jag dinosaurie? Var ska jag få tag i en dinosauriedräkt? Jag kan inte sy.

Jag minns från barnens förskoletid att de andra barnen hade fantastiska dräkter till varje karneval och halloween, deras otroligt kreativa mammor var så himla duktiga med sina symaskiner. Ett år lyckades jag ändå klä ut nioåringen, som då var tre, till troll. Tyckte att jag hade lyckats rätt bra med att tråckla på skogsfynd på en brun klänning, en svans hade jag fått till av en repstump, men svenska skogstroll finns inte i Spanien, ingen hade fattat vad hon var utklädd till, utan istället kammat ut trollrufset i håret och tvättat bort trollsminkningen.

Nåja. Nu åkte jag till en välsorterad bazaar för att titta efter dinosauriedräkter. Det fanns förstås ingen sådan, bara en massa läskiga masker och pynt till huset. Hu, vad obehagligt. För en som på inga villkors vis vågar se en skräckfilm är det tufft bara att se halloweendekorationerna. Jag vill inte ha skräcktavlor som byter bild, blodfläckar på fönstren eller onda dockor hängandes i hörnen. Jag vill heller inte sminka öppna sår eller spökansikten.

Hittade till slut en snäll kattdräkt till fyraåringen, som lät sig övertygas om att förvandlas till en magisk halloweenkatt istället för dinosaurie. Tack och lov för det.

Det blir väl värre när ungarna är tonåringar och vill klä ut sig till vålnader med blod, såriga ansikten och vita linser i ögonen. Då vill jag inte vara med.