“El que no sabe de amores, llorona. No sabe lo que es martirio.” (Den som inte vet något om kärlek, gråterska, vet inte vad det innebär att vara martyr). Så lyder en av textraderna i en version av den berömda mexikanska folksången “La llorona”. Låten besjunger ett yrke som under många århundraden förekom i Spanien – gråterska.

Att gråta på beställning kan verkligen ses som något av ett konststycke. De kvinnor som kunde öppna sina tårkanaler för pengar var helt enkelt en form av skådespelerskor i sorgens tjänst. I Spanien kallades de för “plañideras” eller “lloronas”. Att anställa gråterskor var både ett sätt att offentligt visa sin sorg över den bortgångne, samt en form av statussymbol eftersom de flesta inte hade råd att betala deras arvode.

Yrket har förmodligen sitt ursprung i forntida Egypten, menar Ana Valtierra, professor i historia och konstvetenskap, som skrivit om fenomenet i kulturtidskriften Adiós Cultural. Gråterskorna finns avbildade på arkeologiska lämningar, som bland annat keramik, från den här perioden. Kanske var det med inspiration av Isis – modergudinnan i egyptisk mytologi – som företeelsen uppstod. Enligt sägnen blev hon utom sig när hennes make mördades och begrät hans bortgång okontrollerat.

Gråterskorna kom att bli en symbol för gudinnan Isis närvaro vid begravningar och de skulle se till att den avlidne slussades vidare till livet efter detta. Deras dramatiska gester symboliserade de sörjandes smärta – de grät, klagade, slog sig för bröstet och slet sitt hår. Sysselsättningen brukade gå i arv från mödrar till döttrar.

Det finns lämningar som visar att ritualen spreds till Grekland och sedan vidare till romarriket. Bevarade avbildningar visar hur gråterskor förekom i Spanien under medeltiden. Ett exempel är en målning från en grav i en kyrka i Burgos från sent 1200-tal, föreställande sörjande kvinnor som sliter sitt hår. Konstverket förvaras idag på “Museo de Arte de Cataluña”.

Den katolska kyrkan var inte förtjust i gråterskorna eftersom de betraktades som vanvördiga. På 1300-talet instiftades flera lagar för att förhindra begravningsritualen där gråterskor förekom. Det hade dock föga framgång. Traditionen fanns kvar i Spanien fram till mitten av 1900-talet, speciellt i byar och småstäder. I regionerna Galicien, Navarra och Baskien hade dessa kvinnor särskilt stor kulturell betydelse.

Faktum är att yrket fick nytt liv i början av 2000-talet. Finanskrisen ledde till en tuff ekonomisk situation för många spanska hemmafruar, som såg ett sätt att dra in extra tillskott till hushållskassan genom att gråtandes medverka vid begravningar. År 2009 togs därför ett beslut att tillåta gråterskor i kommunen Campanario i Extremadura. Det var kyrkan själv som godkände återinförandet av de tårdrypande kvinnorna på gudstjänster och begravningar. En omodern och gammaldags sed kan tyckas, men som tydligen fortfarande fyller en funktion.

Trots att kyrkan genom århundradena motsatte sig gråterskorna så är prototypen av den sörjande kvinnan vanligt förekommande inom kristendomen. Det tydligaste exemplet är kanske jungfru Maria. Under den stilla veckan kan det fortfarande förekomma tåg av gråterskor i Spanien som fäller tårar över Jesus bortgång.

Gråtfakta:

• Tidigare har gråt som känslouttryck endast tillskrivits människor. Men en japansk studie från 2022 visar att även hundar kan fälla glädjetårar.

• Gråt har en kommunikativ funktion, är endast delvis viljestyrt och består av en kombination av avrinning från ögonen och ett speciellt andningsmönster.

• Gråt framkallas främst av negativa känslor såsom sorg och fysisk smärta, men kan även framkallas av stor lycka eller andra starkt upplevda känslolägen.

• Precis som skratt och gäspningar kan gråt vara socialt "smittsamt".

• I Mexiko anordnas varje år en tävling i landet för att kora den mest kreativa gråterskan.