När det var dags att åka tillbaka till pojkhemmet äntrade jag tåget på Ljusdals central. I samma kupé satt en familj bestående av föräldrar, en liten pojke och en fjortonårig flicka som var det sötaste jag sett. Jag hade ingen som helst kontakt med mina medresenärer under resan men jag kikade i smyg på den jämnåriga sötnosen. Jag tror hon märkte det och jag såg att hon ibland kikade på mig. När våra blickar möttes så tittade hon bort.

Så bad hon sin pappa att hjälpa henne att ta ner hennes lilla resväska där hon hade ett par veckotidningar. På så sätt såg jag vilken väska som var hennes. När väskan åter låg på plats kunde jag se hennes namn. På handtaget satt ett litet läderetui med fönster av celluloid. Förutom namnet stod även hennes adress och det hela bestod av fyra ord. Jag tittade på den flera gånger och memorerade hennes adress som löd:

Birgitta Berglund
Ytterby Resarö

De fyra orden fastnade för alltid i mitt minne och jag tänkte att jag någon gång skulle skriva ett brev till henne.

Så gick några år, som år har för vana. Jag fick flytta hem till min mamma, som nu bodde i Stockholm, där hon kom att byta lägenhet gång på gång och när jag fyllt sjutton år bodde vi i en trerumslägenhet på Storgatan. På andra sidan kvarteret där Djurgårdsbron har sitt fäste.

Jag hade haft några kortvariga anställningar och varit arbetslös i omgångar. Jag hade även hunnit med några förhållanden med flickor. Så en dag fick jag för mig att jag skulle prova att skriva ett brev till flickan jag sett på tåget. Jag gjorde så och några dagar senare fick jag till min förvåning svar. Jo då, hon mindes mig från tågresan. Vidare fick jag veta att hon fått brevet av sin mamma som bodde kvar på Resarö, medan hon själv flyttat till Stockholm där hon höll på att utbilda sig till tandsköterska. Jag fick hennes adress varför jag slapp att korrespondera via hennes mor. Birgitta bodde nu inneboende hos en äldre dam på Kungsholmen.

I mitt nästa brev föreslog jag att vi skulle träffas och det tyckte tydligen hon också för ett par dagar senare möttes vi under svampen på Stureplan. Hon var en skönhet. Bland det första hon sa var att hon praktiserade hos en tandläkare på andra sida gatan. På översta våningen rakt ovanför restaurang Sturehof hade han sin praktik.

Vi hälsade lite blygt och började promenera Birger Jarlsgatan ner mot Nybroviken och vidare längs kajen på Strandvägen. Där tog jag hennes hand och det hade hon ingenting emot. Så gick vi hand i hand och samtalet flöt allt bättre. Vi pratade och skrattade och jag följde henne, någon timme senare, ända till hennes port på Kungsholmen. Det var ju aldrig tal om att följa med henne in men jag tog mod till mig och gav henne en kram och när inte detta mötte något motstånd så kysste jag henne. Kyssen besvarades. Vi bestämde att träffas redan nästa dag och att jag då skulle möta henne efter jobbet.

Jag var arbetslös och hade ont om kontanter men lyckades ändå skrapa ihop till ett besök på ett konditori, kaffe och mandelkubb, och därefter bjöd jag på bio. Där såg jag till att vi satte oss på sista bänkraden så att ingen skulle se vad vi hade för oss. Filmen var oss totalt ointressant. Vi kramades och kysstes och innan filmen tog slut hade jag även hållit min kupade hand över hennes ena fylliga bröst. Våra läppar var nariga.

Nu var jag förälskad som aldrig tidigare och ett par dagar senare följde hon med mig hem. Vår lägenhet var på tre rum som låg i fil med köket. I första rummet huserade mamma. I andra rummet bodde Ragnar Svedberg och vem var då det? Jo det var en gubbe på dryga sextio år som hyrde rum hos mamma, som på så sätt fick råd att betala hyran. Ragnar titulerade sig musikdirektör och hade dirigerat militärorkestrar. Han hade kaptens grad men nu, som pensionär, satt han mest på sitt rum och drack pilsner. Han var mycket proper och prudentlig och hängde ut sin kostym till vädring varje dag. Det hände att han bjöd min mor på restaurang, men det var väl deras enda mellanhavande.

Vad gällde Birgitta och mig så var det nu slut på biobesök. Hon sov över hos mig och hade på så sätt lite närmare till jobbet. Det mesta av hennes fritid tillbringade vi i mitt rum, när vi inte promenerade på Strandvägen. Jag följde henne till jobbet varje morgon och hämtade henne på Stureplan när hon slutade. En kväll hade jag skaffat en liten flakong med Pelikans Pärltusch och lånat fyra synålar av min mor och förfärdigat ett enkelt tatuerarverktyg. Jag ville visa Birgitta hur jag tatuerade in hennes namn på min vänstra underarm. Hon tyckte det var dumt och ville hindra mig men jag var envis.

Ragnar, som tidigare alltid varit noga med att sova med sin rumsdörr stängd, hade den nu lite på glänt och inte undra på det. Birgitta passerade ju där varje gång hon skulle till toalett, kök och badrum och för den lilla promenaden var det ju löjligt att klä på sig. Där tyckte hon det räckte med trosor och behå under ett nära nog genomskinligt nattlinne.

Jag var helt betagen av Birgitta och längtade varje dag att få möta henne. Jag insåg snart att jag måste ordna upp mitt liv för att få behålla henne. Det innebar att skaffa ett bra jobb och en utbildning och jag fantiserade om att skaffa en lägenhet till oss två. Men så blev det aldrig. En dag när jag följde henne till Stureplan och då vi passerade Grev Turegatan sa jag någonting som fick henne att skratta. Jag minns inte vad, men jag minns hennes replik som löd:
–Ja en sak är säker. Man har aldrig tråkigt i sällskap med dig.

Det var det sista hon sa mig. Detta till trots försvann hon ur mitt liv. Det spelade ingen roll hur länge jag väntade på henne. Hon kom inte. Jag försökte ringa, men en annan sköterska ljög att hon inte var där. Jag passade henne utanför porten där hon bodde på Kungsholmen, men jag såg henne aldrig mera.

Nu gick jag ensam på Strandvägen där vi gått tillsammans. Jag var ju vuxen nu och skulle snart fylla arton år och då gråter man ju inte. Men jag hade hela tiden en klump i halsen när jag gick där vi gått tillsammans utmed skutorna vid kajen. Sårskorporna från min tatuering hade försvunnit, men det kliade lite fortfarande. Flera år senare fick jag veta att Birgitta flyttat ihop med tandläkaren och gift sig med honom. Då bodde jag i Rågsved med hustru och två barn. Jag hade gjort mina första två LP-skivor och medverkat i ett antal radio- och teveprogram samt ett par folkparksturnéer.

Så en kväll framträdde jag på Tivoli Gröna Lunds stora scen. När det var klart packade jag ner gitarren i sitt fodral och skulle hem. Vid ett stånd där man kastade pil stod fyra lindrigt nyktra karlar och stojade. När jag passerat kom en av dem springande och klappade mig på axeln.
–Hej Bengt Sändh. Du känner inte mig men jag är tandläkare och det var jag som snodde Birgitta från dig.

Jag tog ett par steg bakåt och betraktade en ung magerlagd man med ett litet osäkert flin.
–Jasså! Hälsa henne då från mig att hon får skylla sig själv.

Birgitta gifte sig alltså med sin tandläkare och fick tre barn med honom. De skiljde sig och Birgitta levde ensam tills hon dog 1995. Han gifte om sig och dog tre år senare och själv är jag lite snuvig.