Min son Iván som är halvspanjor, föddes på sjukhuset Costa del Sol i Marbella på förmiddagen den 11 november 2013. Det jag minns starkast från tiden som gravid, är nog att jag saknade att få träffa en barnmorska. Så som man normalt gör i Sverige. I Spanien går man på kontroller hos en läkare och det var ju medicinskt tryggt på alla sätt och vis, men fanns ingen chans till samtal om sådant som inte handlade om det rent kliniska. Jag hade dock en okomplicerad graviditet, trots att jag var 38 år och ansågs tillhöra en riskgrupp.

Jag hade privat sjukförsäkring men var bestämd med att jag ville föda på Costa del Sol, det vill säga det offentliga sjukhuset i Marbella. Det ångrade jag inte. Jag var mycket nöjd med allt relaterat till förlossningen och har under alla år enbart hört positiva erfarenheter även från andra mammor. Vårdpersonal i Spanien är inte så omhändertagande, men de inger förtroende genom sin professionalitet. Vilket vinner i längden. Det är raka rör och inga omskrivningar. Jag hade skrivit en förlossningsplan som togs hänsyn till utan några invändningar.

Den största kulturkrocken för en svensk som föder barn i Spanien är nog föräldraledigheten. Den har utökats något sedan jag blev mamma, framför allt med några extra pappaveckor, men på den tiden fick vi totalt 16 veckors betald “ledighet”. Jag lyckades genom lite pusslande, fördubbla den tiden och var alltså hemma i drygt åtta månader. Därefter började Iván på dagis, dock endast fyra timmar om dagen tack vare att pappan kunde ta honom resten av tiden.

Nästa kulturkrock var dagistiden som varade i två år. Jag minns den inte som en fantastisk tid. Iván var liten och grät dagligen när jag lämnade honom. Pedagogerna visade ingen förståelse för att jag ville ägna avskedet några minuter. De såg det som ett plåster som skulle dras av snabbast möjligt. För mig var det en liten person med känslor som jag ansåg skulle bekräftas. Jag minns hur de ibland liksom slet honom ur min famn och jag åkte alltid därifrån med dålig smak i munnen. Jag jobbade heltid och kände konstant att jag var på fel ställe. Det vill säga inte med mitt barn.

Denna dagisperiod kantades även av tusentals firanden som krävde att barnet skulle kläs ut och tillställningar som skulle närvaras på, sent på kvällen. Vi talar om ett barn som då var i ett-två-årsåldern och festligheter som pågick till 19-20-tiden. Barnen placerades på en scen i sina maskeraddräkter och pedagogerna gav allt för att ge föräldrarna en cool uppvisning, medan barnen stirrade ut i folkhavet med tomma blickar.

Det låter traumatiskt men så illa var det inte. Jag minns dock bytet till skolan där Iván går idag, Colegio Internacional de Torrequebrada, som att vi hittade hem. Det var en skola och barnet, i vårt fall två år och tio månader gammal, var tvungen att vara blöjfri. Men känslan var ändå en helt annan. Jag fick plötsligt lov att lämna över sonen till en famn. Hans första lärare, Miss Cristina, tog emot honom med så mycket kärlek och värme och hade alltid tid att sätta sig några minuter med honom. Han var ledsen de första dagarna och sedan aldrig mer.

Nästa kulturkrock som förälder upplevde jag i Sverige. I Spanien är barnen alltid välkomna överallt; på fester, middagar, evenemang och restauranger. Ljudnivån är alltid hög och barn sticker aldrig ut som något störande. Generationer blandas och alla är tillsammans. Under den första tiden med bebis var vi ute på ganska mycket, bland annat med barnets pappas bilklubb. Det var utflykter, träffar och restaurangbesök och Iván var med på allt och ammades vid matbordet som den mest naturliga sak i världen. Ingen tyckte det var konstigt, bara härligt.

Så kom vi till Sverige och folk tittade snett eller i alla fall undrande på oss så fort vi rörde oss ute. Dels när jag ammade i offentlig miljö, dels när jag var på restaurang med honom, framför allt när han blev några år gammal. I Spanien har jag aldrig känt mig obekväm som mamma, medan det ganska ofta händer i Sverige där det finns många oskrivna lagar om var man får befinna sig och hur man får bete sig.

Överlag är min upplevelse att det bland folk i gemen, finns oändligt många fler uppfattningar i Sverige om hur föräldrar ska vara och göra. Alla har en åsikt och det råder alltid tydliga trender för vad som gäller. Oavsett det är amning, uppfostran, barnomsorg, barnvakt, kalas, kläder, leksaker, skärmtid, mat, godsaker, etc. Min känsla är att i Spanien är allting mer avslappnat och tillåtande. Både gentemot barnen men även när det gäller skillnaderna i hur olika föräldrar gör på olika sätt.

Jag reagerade i början på att det var så svårt att undvika socker. Det var socker i allt! När jag frågade på apoteket efter sockerfri ersättning, undrade de om mitt barn var diabetiker. På dagis skulle de ha med egna kex som mellanmål. Jag kämpade lite där de första åren men gav tillslut upp. Och nu vet jag att det jämnar ut sig. Om man ska generalisera äter svenskar mycket mer godis än spanjorer, även om man väntar lite med att introducera sockret för de minsta. Men under en tioårsperiod undrar jag vem som får i sig mest…

Iván har vuxit upp med ena sidan av släkten i Sverige och den andra i Madrid så vi har inte haft något stöd eller naturliga barnvakter på nära håll. Det hade ju varit fint att ha såklart, men det är inget jag funderat så himla mycket över. Jag har alltid flyttat mycket och har aldrig tagit för givet att ett eventuellt bildande av familj skulle ske nära min egen ursprungsfamilj. Dessutom har det som sagt inte funnits så stora krav på barnvakt i Spanien om man ser till det sociala livet.

Arbetslivet är ju dock något helt annat. Spansk barnomsorg lämnar ju en hel del att önska. Vi har klarat oss bra tack vare att vi varit två vuxna med stor flexibilitet. Jag har kunnat jobba heltid under större delen av småbarnsåren och inte behövt hämta eller vabba särskilt mycket. Jag har också varit egenföretagare sedan början av 2016 vilket givit mig större frihet. Jag har jobbat mycket men har kunnat fördela timmarna så att det passar, vilket har underlättat.

Men hur vanliga människor utan far- och/eller morföräldrar som drar ett stort lass, eller som inte har mycket pengar att betala en nanny för, klarar sig i dagens Spanien, är ett stort frågetecken. Eller i och för sig, det är inget stort mysterium. Svaret är att de klarar det inte, vilket är en av anledningarna till att de flesta skaffar max ett barn.

Mina mest speciella minnen från de här första tio åren som mamma är bebisbubblan (som jag i ärlighetens namn egentligen inte minns så mycket från) och tiden med den spanska familjen i Madrid. Under Iváns första 5,5 år åkte vi till Madrid ungefär en gång i månaden och under min mammaledighet stannade vi ofta upp till en vecka. Svärmor var skröpplig redan när Iván föddes, han var en sladdis och ack så älskad av alla, särskilt av Abi (abuela).

Hon längtade efter honom varje stund vi inte var där. Då tyckte jag det var ganska jobbigt att åka så långt så ofta och det kändes krävande att hon liksom aldrig var nöjd. Vi hann bara komma hem så började hon fråga när vi skulle komma nästa gång. Nu saknar jag den tiden så det gör ont i hjärtat. Abi lever inte längre och det var en väldigt speciell tid vi fick tillsammans. Kanske just för att alla visste att den inte skulle pågå för evigt.

Vi körde ofta upp sent på fredagskvällen och kom fram vid midnatt. Hon väntade uppe med nylagad tortilla de patatas, jamón iberico, ost, tomatsallad och vin och blev alltid besviken och helt oförstående om barnet sov. Vi var så himla olika, men tyckte ändå så väldigt mycket om varandra och att befinna sig där var att befinna sig i en bubbla. Vid sidan om resten av världen, liksom i en annan tidszon med helt egna rutiner. Då tyckte jag det var lite irriterande att anpassa mig till hennes knasiga dygnsrytm. Men nu i efterhand minns jag det som att vi klev av livets rulltrappa och fick existera i en annan dimension utan den vanliga vardagsstressen.

Det andra starkaste minnet jag har av föräldraskapet är den tre månader långa lockdown i början av pandemin 2020. Att det känns som ett signifikativt minne kopplat till föräldraskapet, fast det ju egentligen handlade om någonting helt annat, är säkert för att jag aldrig förr eller senare på samma sätt varit enbart mamma och endast umgåtts med min son 24/7. Vi levde återigen i en bubbla. Det var ett liv med mycket tydliga gränser, intensivt och avskalat på samma gång.

Jag har både goda och dåliga minnen från de där hundra dagarna. De dåliga är helt och hållet kopplade till skolan. Jag hade ingen distans alls när jag befann mig mitt i det, att se vad som borde prioriteras eller ej. Min son var sex år och skolan försökte upprätthålla rutinerna med obligatoriska lektioner och många uppgifter dagligen som skulle lämnas in. Det krävde flera timmars jobb av oss båda och uppgifternas karaktär passade mitt psyke mycket dåligt.

Men mest av allt har jag mysiga minnen. Det var ju bara vi två och jag är så glad att jag hade Iván. Om skolan drev mig till gränsen av galenskap så räddade hans blotta existens mig ju från precis just det. Vi spelade spel, lagade massa god mat, bakade, pysslade, byggde hinderbanor i vår lilla trädgård, spelade Nintendo, gjorde diverse märkliga försök till fysiska aktiviteter på begränsad yta, spelade in vloggar i ett första försök från Iváns sida att bli känd Youtuber.

Tänk om jag hade kunnat se när jag var i det, hur värdefullt det var att få hundra dagar i ensamhet med mitt barn. Det är en skatt, det är vad det är.

Att ha en tioåring är ganska så fantastiskt. Tio år av moderskap har lärt mig att jag generellt nog är en ganska usel mamma, jag passar mycket sämre för det än vad jag hade trott. Men jag är ändå övertygad om att jag är den absolut bästa mamman för just Iván. Och det är vad moderskapet är för mig; motsägelsefullt, förvirrande, uppfyllande. En kärlek så stor att den spränger i hjärtat. Och det blir bara bättre.

Jag har kanske inte den där naturliga mammagenen, men jag är rätt bra på att vara jag och att vara sig själv är tacksamt med barn i längden. Och sådant som jag uppskattar; kommunikation, humor, känslor som delas och diskuteras, det blir det bara mer och mer av i en nybliven tioårings liv. Jag är en nostalgiker av stora mått men när det gäller mitt barn skulle jag aldrig välja en annan tid än den som är just nu. Nuet är alltid den bästa tiden. Tio år är helt perfekt.