I ärlighetens namn kom jag inte till Spanien före mobiltelefonens inträde i gemene mans liv, men nästan. Jag hade en guldgul liten Ericsson med - hör och häpna - färgskärm, när jag kom till Málaga 2003. Det var dock en jobbtelefon och jag var ju tjänstledig, så den användes sparsamt. Jag skaffade visserligen ett spanskt sim-kort, har faktiskt fortfarande kvar samma nummer 20 år senare. Men det var så dyrt - roaming hade vi inte hört talas om - att den bara användes i nödfall och för enstaka textmeddelanden.

Att ringa internationellt var rena rånet på den tiden (och skulle fortsätta vara det under lång tid framöver). Det fanns inga appar, bara sms, som kostade 15 cent per styck inom Spanien och 60 cent till utländska nummer. Jag minns för övrigt hur mina svenska vänner kunde skicka mängder med textmeddelanden, så som man gör med whatsapp idag. För dem var det gratis. För mig tickade räkningen på och jag fick panik och försökte övertyga dem om att fatta sig kort.

Mobilen nyttjade jag alltså ganska lite de första åren i Spanien. Under den första tiden som studerande skedde istället kommunikationen på två sätt. Dels gick vi varje eftermiddag till någon av alla så kallade "locutorios", det vill säga internetcaféer, som fanns i Málaga på den tiden. Där hängde vi minst en timme om dagen, ibland flera. Vi surfade och skickade mail till familj och vänner.

Det andra sättet var att vi köpte telefonkort som vi sedan använde för att ringa från en telefonkiosk. Jag tror de kostade 10 euro och det var inte så många samtal som kunde göras för den summan (när jag väl ringde pratade jag ganska länge). Samtal var en lyxvara och jag minns dem också som något väldigt värdefullt.

Jag har en minnesbild av en telefonkiosk vid sidan om Calle Larios. Den var bra för där var ingen biltrafik och det gick att tala ganska ostört. Ibland fick man vänta en stund på att den skulle bli ledig. Ibland fick man avsluta för att den som stod efter blev otålig. Ibland bröts det för att saldot var slut.

När jag flyttade till Málaga på riktigt 2004 skaffade jag internet hemma (även om det tog ett halvår innan jag fick bredbandet att fungera) och jag behövde inte maila från internetcaféer mer. Däremot var det fortfarande så dyrt att ringa från mobilen att jag fortsatte ringa till mamma från en telefonkiosk på gatan. Jag minns också att jag gjorde en del jobbsamtal från små bås i stökiga “locutorios”, så den nationella mobiltaxan kan inte heller ha varit att leka med.

Mamma skickade riktiga brev till mig under många år. Handskrivna och med frimärken. Hon skickar faktiskt vykort till jul, påsk, namnsdag och födelsedagar än idag. Men stackars mamma får sällan några tillbaka nu för tiden. Jag är hopplöst digital och får som bäst iväg några kort från appen Riktiga vykort vid speciella tillfällen.

Skype utgjorde ju ett paradigmskifte för den långväga kommunikationen. Men tyvärr minns jag mest att det ofta var knöligt att koppla upp sig och hitta varandra. Eventuellt var det skit bakom spakarna.

Den verkliga revolutionen kom med de smarta telefonerna. När jag köpte min första iPhone och jag började använda Whatsapp. Jag tror jag minskade min mobilräkning till en tredjedel! Detta måste ha varit 2009 och sedan dess har man inte behövt fundera på att fatta sig kort och koncist. Inte alltid bra det heller kanske.

Svenskarna var svårflörtade och fortsatte skicka sms (som var gratis för dem). Ungefär en tredjedel av svenskarna använder Whatsapp idag. I Spanien rör det sig om cirka 90 procent av befolkningen. Med mina svenska vänner kommunicerar jag idag via Whatsapp, messenger och dm i Instagram. Det är ganska rörigt faktiskt. Vissa byter mellan apparna och alla verkar inte se när de får nya meddelanden. Med spanjorer kommunicerar jag 100% via Whatsapp och det fungerar alltid. Några få i Spanien envisas med att Telegram är bättre. Snapchat har jag aldrig förstått mig på.

En annan skillnad mellan svenskar och spanjorer är inställningen till röstmeddelanden. Spanjorerna älskar denna funktion och använder den flitigt. Svenskarna tycks hata den i lika hög grad. De klarar inte av att lyssna till slutet. Svenskarna är nog helt enkelt för effektiva för att kunna ta till sig en sådan ineffektiv kommunikationsform. Å andra sidan har den, om den används rätt, väldigt många fördelar. Jag introducerades för denna funktion av, tro det eller ej, min spanska svärmor. Hon orkade inte skriva (det var en väldigt plågsam pekfingervals) och skickade alltid röstmeddelanden.

Sakta men säkert har jag anammat det. När jag befinner mig i solen och är för bländad för att skriva. När jag kör bil och vill svara direkt innan jag glömmer bort. När jag vill resonera eller förklara något som jag är för lat för att skriva bokstav för bokstav. Du undrar kanske varför jag inte ringer istället? Nämen usch, då kanske man är upptagen med annat. Dricker kaffe. Sitter på toaletten. Nej, tacka vet jag friheten att lyssna och svara när jag vill.

Sociala medier är en annan liten revolution som kraftigt påverkat livet för oss expats de senaste 15 åren. Facebooks spanska version lanserades 2008 och även om min kärlek till Facebook har svalnat ganska rejält de senaste åren, så har jag ändå plattformen att tacka för att jag har kvar så många av mina svenska vänner i mitt liv. Facebook har minskat avståndet, kanske inte mellan riktigt nära vänner, men mellan bekanta. Jag har många människor i mitt liv som jag aldrig hade haft någon kontakt med om det inte vore för Facebook. Det är fint.

Kommunikationen har alltså blivit enklare och billigare. Men vad gör kommunikationsformerna med innehållet? Det som avhandlades under ett dyrbart telefonsamtal med en offentlig lur tryckt mot örat. Det som berättades med bläck mot vitt papper, ord formade för hand och förflyttade i fysisk form tusentals kilometer. Till och med långa e-post meddelanden som blev till livshistorier, filade på och funderade över innan de delades med någon älskad långt bort. De var så värdefulla.

Jag älskar snabbheten och framför allt närvaron dagens kommunikationsformer bjuder på. Jag och min svenska familj är väldigt närvarande i varandras liv tack vare korta meddelanden om väder och vind, ögonblicksbilder och filmer på barnen som växer. Men tyvärr har enkelheten gjort att det ibland blir mer kvantitet än kvalitet.

Min mamma blev sjuk nu i höstas. Hon befann sig i vad som var livsfara i några dagar och låg sedan på sjukhus en månad. Nu är hon hemma men har en bra bit kvar innan hon är tillbaka i normaliteten på riktigt. Det blev en tankeställare och en brytpunkt för mig. För 20 år sedan gick jag till en telefonkiosk för att höra mammas röst. För tio år sedan skrev vi långa mail till varandra.

År 2023 skickar vi dagliga meddelanden om klimat och händelser. Men det är en slags envägskommunikation. Vi tappade bort det personliga, dynamiken i en ton som skiftar, följdfrågorna, delaktigheten i det den andra säger. Vi hade förvandlats till megafoner, mottagare och sändare men utan utrymme för verklig interaktion.

Numera ringer jag mamma nästan varje dag. Visserligen via Whatsapp (för det är ju gratis). Men vi pratar med varandra i realtid. Och ibland med bild. Vi skickar ändå meddelanden om saker som hänt. Men när jag ringer frågar jag hur det kändes.