Jag vet inte hur många som gillar att gå till frisören. Jag är inte bekväm med det. I huvudet har jag alltid en klar bild av hur jag kommer att se ut när jag går därifrån, men frisören och jag verkar aldrig dela den bilden.

En gång i början av tjugoårsåldern hamnade jag i en ung frisörs våld. Jag tänkte passa på med en snabb klippning mellan två jobb. Istället blev jag kvar i tre och en halv timme, för att frisören skulle prova ett helt nytt sätt att klippa på mig, ett sätt som förmodligen självdog eftersom det tog så lång tid. Det kan inte vara ekonomiskt försvarbart att bara hinna med två, max tre kunder per dag. Frisören förvandlade mitt tjugoåriga jag till tant med den klippningen, och jag fick gömma mig under en bylsig mössa när jag äntligen kom ut. Den mössan var på inne på jobbet också, kan jag berätta.

Jag tycker att min nuvarande frisör och jag har förstått varandra på ett annat plan, ända sedan hon i slutet av första klippningen lockade mitt hår mjuka vågor. Jag har aldrig varit så fin som den dagen, varken förr eller senare. Jag började lita på henne, tänkte till och med, att om jag någonsin skulle gifta mig skulle jag gå hit först och låta henne göra de där underbara vågorna med plattången.

Jag brukar göra slingor hos henne, men efter hand blev mitt hår bara ljusare och ljusare. Till slut var det så onaturligt ljust att jag tyckte att jag borde säga något. Så jag förklarade att jag saknade min vanliga hårfärg och pekade på en bild. Kunde vi få tillbaka den? Vi tittade tillsammans på en färgkarta och hittade min egen ton, en gyllene blond som påminde om gammaldags guld.

Min frisör är ung. Det är lätt att prata med henne. Nu hade hon varit på en efterlängtad ensamresa till en ö, och skulle nu på första träffen med en man som hon lärt känna på nätet. Jag blev glad över hennes glädje.

Frisören grejade och höll på med mitt hår, därefter fick jag en underbar stund ostörd läsning, bland det bästa som finns som förälder. Livet kändes gott och härligt. Inte ens massagestolen under hårtvätten kunde störa mitt goda humör.

Men efter hårtvätten blev jag orolig. I spegelbilden såg håret oroväckande mörkt ut. Fast mörkt blir det ju alltid när det är vått, försökte jag trösta mig själv.

Ju mer håret torkade desto mörkare blev det däremot. När håret var helt torrt var det bara att inse, att den där gyllene färgen som borde ha varit min nu, befann sig någon annanstans. På mitt huvud låg istället något brunaktigt som skiftade i mörkröda, lila toner. Drog det inte åt svart också? Var detta jag mitt hår??
–Det blev bra, sa frisören.
–Ja, sa jag och log det där falska leendet som man bara ler mot en frisör som har förändrat ens utseende på ett oönskat sätt. Vem säger någonsin vad man egentligen tycker till sin frisör?

Jag betalade, gick ut till bilen och granskade mig själv i backspegeln. Var detta jag nu? Vad skulle jag göra? Jag kunde inte visa mig ute mer.

I tjugo minuter satt jag i bilen och sökte på nätet efter misslyckade färgningar och hur man blir av med dem, ända tills jag var tvungen att åka och hämta äldsta dottern i skolan.

Jag drog på mig en solhatt, trots att det var mulet och kallt, och vägrade gå ur bilen och gå och prata med de andra föräldrarna när jag kom fram, väl medveten om hur underligt jag betedde mig i deras ögon. En del av nöjet med skolan är att stanna och prata med de andra föräldrarna vid hämtning och lämning. Men jag ville inte visa mig innan jag åtminstone försökt få tillbaka min hårfärg. När dottern kom ut försökte jag ropa till mig henne, men hon sprang bara vidare till lekplatsen, där barnen alltid leker när skolan är slut. Men idag gick inte detta.

Jag tog mig ut med solhatten nedtryckt på huvudet, undvek ögonkontakt med de andra och skyndade bort till gungorna för att få med dottern hem så snabbt som möjligt.
–Varför då, undrade hon.
Ja, varför var det så bråttom? Jag ljög ihop någonting och motvilligt följde hon till slut med, utan att ha hunnit leka med de andra.

Det är tydligen vanligt att håret färgas fel, framför allt om man gör det själv, men även hos frisören kan det ske, hade jag läst mig till. Men det är ingen fara, det går att ordna, lovade internet. Det finns många mirakelkurer mot misslyckade färgningar!

Jag valde två av mirakelkurerna. Sambon fick åka och skaffa mjällschampo, som var huvudingrediens i båda kurerna, oklart varför.

På eftermiddagen stängde jag in mig i badrummet. Den första metoden som utlovade resultat mot för mörk hårfärgning var diskmedelskuren. Jag blandade mjällschampo och grönt diskmedel till en äcklig sörja i handen, och gnuggade in det i håret. Noggrann var jag, tvättade och tvättade, och badkaret fylldes av tjockt, fint skum från diskmedlet. Lätt var det inte att skölja ur.

Men jag visste inte om det skulle räcka, så jag körde bakpulvermetoden också. Mjällschampo och en massa bakpulver blandades i handen, och det kändes urdumt att stå och greja med bakpulver i duschen, blandningen började dessutom påminna om rakskum och jag tyckte att det pyste lite från den, sedan gnuggades också den in i håret.

Nu kunder jag inte göra mer. Tvättade bara en extra gång med mitt vanliga schampo och hoppades på resultat.

Det blev inget sådant. När håret var torrt igen efter två vanliga tvättar samt en med diskmedel och en med bakpulver, var det precis lika illa som innan.

Jag gav upp. Jag får gå lila-röd-svart-brun i håret ganska lång tid framöver, det var bara att acceptera. Samt att min frisör och jag nu går skilda vägar.