I veckan var min bror Richard och jag i det som ibland kallas ”La España profunda”, alltså det ”Djupa Spanien”. Det syftar på områden som ligger långt från huvudtrafiklederna, där tågen som regel inte passerar förbi, eller i vilket fall inte stannar, och där det som en konsekvens av allt detta också bor allt färre människor. På senare år har även uttrycket ”La España vaciada” myntats, vilket betyder ”Det tömda Spanien”.

Exakt vart vi reste har ingen egentlig betydelse för den här bloggen och det kommer att framkomma både i kommande podd och reportage i SK-tv. Dessutom fokuserar jag i det här inlägget som sagt på själva förflyttningen och inte slutmålet i sig, som i det senaste fallet låg mitt på den spanska högplatån.

Huvudvägen med bil från Andalusien till Kastilien är motorvägen A-4 ”Autovía del Sur”, som går genom bergspasset Despeñaperros. Den har jag åkt ett otal gånger och trots att jag inte är lastgammal (…) så har vägen förändrats en hel del under min livstid. Till stor del på gott för att vägarna generellt blivit större, snabbare och säkrare, men också på ont därför att även om restiden kortats ner avsevärt, så upplevs den som mycket längre. Anledningen till det senare är att det är så extremt trist att fara fram på motorväg att medan bilen susar fram så känns det som att klockan kryper.

Ett konkret resultat av de allt vanligare motorvägarna är att mängder av familjeverksamheter tvingas slå igen. Det handlar om många vägkrogar, så kallade ”ventas”, liksom souvenirbutiker där det en gång i tiden såldes keramik, honung, ost, bakverk och andra lokala sötsaker. Vid vår senaste resa stannade vi för lunch just före Despeñaperros och efter den hamnade vi till en början, av misstag, på den gamla vägen genom bergspasset. Under de kilometer av kurvor som vi åkte på den i riktning norrut såg vi inte inte ett enda annat fordon, men däremot flera igenbommade hus vid vägkanten som en gång varit restauranger.

Det är inte samma sak att svänga av från motorvägen där det finns en standardskylt som indikerar att här serveras mat, som att från en liten väg se ett pittoreskt hus med kanske en trevlig uteservering och ett stort antal bilar parkerade utanför, som indikerar att här äter man bra. Det är heller inte alls lika kul att på många ställen idag förse sig vid en självservering och göra upp i kassan, som att slå sig ner vid ett bord och vänta på att kyparen kommer och berättar vilka specialiteter som serveras just idag.

För ett par veckor sedan hade jag nöjet att presentera den spanska versionen av min roman ”Cinco semanas en Granada” på Hotel Navas, som ju har anknytning till den sanna berättelsen. Jag hade sällskap av ägaren till hotellet, Ventura Porcel, som hade börjat läsa boken några dagar tidigare och hunnit komma halvvägs in i berättelsen. Det är väldigt subjektivt hur någon uppfattar en roman och vilka detaljer hen fäster sig vid, så det var intressant att höra hur Ventura reagerat på hur resandet förändrat sig och till stor del gått förlorat. Som företagare i turistbranschen saknar det traditionella resandet, där förflyttningen är en viktig beståndsdel av helhetsupplevelsen och där man också tillbringar längre tid på resmålet än precis den som behövs för att ta en selfie vid huvudattraktionerna och eventuellt något att äta eller dricka.

Liknande reflektioner har nyligen gjorts av de två eminenta kåsörerna för SK Premium Carin Osvaldsson och Annika Elwing. Det slumpade sig ju så att båda med bara några dagars mellanrum reste från Sverige till Spanien med tåg. Beslutet var i båda fallen delvis grundat i miljömässiga skäl, men de kom att reflektera över hur det är att följa resan på marken och uppleva hur naturen och klimatet successivt förändras. För att inte tala om allt man får vara med om under färden. Det är ett klart understatement att uppge att det är trevligare än att behöva infinna sig två timmar före avgång på flygplatsen, bli grundligen synad i säkerhetskontrollen, betala ett hutlöst pris för en torr smörgås i transithallen och sedan sitta som i ett skruvstäd i flygplanet tills man väl är framme. Men fort går det!

I en tid när vi har möjlighet att resa och se mer än någon av våra förfäder tidigare känns det som att vi faktiskt upplever mindre. Vi är så fokuserade på målet med resan att vi försakar det som kanske är det viktigaste, nämligen det oplanerade mötet med andra människor och överraskande upplevelser. Som väl i grund botten är just livet.