En idé som jag stöter på ganska ofta - så ofta och så felaktig att jag alltid mentalt himlar med ögonen - är att spanjorerna dricker sangría. Det stämmer visserligen att sangría är en spansk dryckesblandning, ett slags bål, bestående av vin, frukter, kryddor, en skvätt cognac och någon kolsyrad dryck. Det firades till och med Sangríans dag i veckan som gick, läste jag i Sydkusten! Men jag har aldrig sett en enda spanjor dricka sangría under mina 20 år här.

Jag blir alltid lika förvånad när svenskar kommer hit och hälsar på och vill beställa sangría. Ännu mer förvånad blir jag av att det faktiskt oftast går att få. Man får ju såklart dricka vad man vill. Det som stör mig - i bästa fall gör mig full i skratt - är dock att svenskarna vill dricka sangría i tron om att det är det spanskaste de kan beställa.

I maj när jag hade kompisar från Sverige på besök hände det. De ville ha sangría. Jag bet mig i tungan, man vill ju inte vara en besserwisser eller en aguafiestas (tråkmåns). Vi var på La Cubana i Carvajal och de serverade oss en kanna sangría utan att höja på ögonbrynen. Det var gott. På min avskedsfest när jag skulle flytta till Spanien serverade jag också sangría. Jag har även druckit det med en svensk väninna på Tenerife för många år sedan.

Men som sagt, jag har aldrig någonsin hört en spanjor nämna ordet sangría.

Mer än att svenska turister beställer sangría på sin semester, stör jag mig på när svenska författare vars böcker utspelar sig i Spanien, låter sina huvudrollsinnehavare dricka sangría som om det vore det mest självklara för en spanjor att beställa på en bar. Senast läste jag det i boken Gruppen, Sigge Eklunds nya roman, som utspelar sig i Madrid. Varför? Det är ju så lätt nu för tiden att bara ta hjälp av Google om man är osäker på de lokala sedvänjorna. Sedan kan man ju även fråga sig varför jag bryr mig så mycket. Men det är en trovärdighetsfråga helt enkelt.

Spanjorer dricker inte starksprit särskilt ofta över huvudtaget faktiskt, tvärtom är de ganska glada för att späda ut alkoholen. Så det som däremot dricks en hel del av, särskilt sommartid, är "tinto de verano" - rött vin blandat med sockerdricka eller citronläsk. Samma sak fast med öl istället för vin, kallas för “una clara”.

En annan felaktig och närliggande föreställning är att spanjorerna dricker mycket alkohol. Spanjorerna må anse att vin och öl räknas som måltidsdrycker och inte berusningsmedel, men generellt menar jag ändå att svenskar är betydligt gladare för all slags alkohol än spanjorer. Väldigt sällan ser man fulla spanjorer. Och väldigt ofta i sammanhang där en svensk passar på att beställa ett glas vin eller öl - bara för att det finns - väljer spanjoren ett alkoholfritt alternativ. Det finns ingen längtan hos spanjorerna att dricka alkohol. Det är en icke-fråga för dem och därmed ganska ointressant.

Om vi lämnar de starka dryckerna och istället går in på stark mat, så upplever jag att många svenskar helt har missförstått den spanska matkulturen. I ovan nämnda bok som jag just nu läser, Gruppen av Sigge Eklund, beskrivs ett ögonblick när huvudpersonen äter patatas bravas och “såsen bränner på tungan”. Värst är kanske ändå en amerikansk serie jag följer på Netflix, där de talar om paella och en av personerna säger att det är gott, men lite för starkt för hennes smak…

Låt oss en gång för alla göra klart att det inte finns någon stark mat i Spanien. I alla fall mycket få rätter och det som är starkt är aldrig starkt på riktigt. När min bror var här i början av december blev han så sugen på en stark chorizo. Jag ville inte avfärda honom direkt och säga “glöm det!”. Men besvikelsen kom ju ändå senare, när vi köpte en chorizo som enligt förpackningen skulle vara “picante” och den inte alls var stark. Det är ett omöjligt uppdrag.

Spansk mat kan vara kryddig, men aldrig stark. Det som används för att få lite sting i maten, är oftast vitlök, paprikapulver och cayenne, men det sistnämnda slösar man inte direkt med. För matlagningen hemma har jag köpt "Piri Piri" på Mercadona, det är perfekt lagom starkt för att använda på alltifrån kött och kyckling till kikärtor och tomatsoppa.

En annan fördom jag möter bland svenskar som förvånar mig, är att spanjorer skulle vara hetlevrade i allmänhet och aggressiva i trafiken i synnerhet. Personligen skulle jag nog säga att spanjorer är de minst hetlevrade personerna jag vet, mycket mindre än svenskar. De blir sällan irriterade på riktigt och brusar nästan aldrig upp. De tar motgångar med ro, är oftast beredda på att saker och ting ska vara krångliga och ta tid, vilket gör att de inte heller blir arga.

I trafiken tycker jag att spanjorerna oftast är ganska vänliga och hyfsat kommunikativa. Däremot får man vänja sig vid att tutan används. Det är dock sällan ett uttryck för aggression, snarare ett litet “hallå, vakna” eller “flytta på dig”.

Så är det slutligen idén om att spanjorer skulle vara lata, leva enligt “mañana mañana”-principen och sova siesta i tid och otid. Jag skulle kunna säga mycket om spanjorernas oförmåga att organisera sig smart och deras brist på effektivitet, men lata är de inte. Snarare är det så att de oftast anstränger sig mer än gemene svensk, just på grund av den bristande organisationen.

Vad som däremot är sant är att det spanska året hackas upp av en orimlig mängd lokala, regionala och nationella helgdagar, som infaller när man minst anar det och som jag efter två decennier här fortfarande inte har full koll på. I Andalusien flyttas dessutom helgdagar som infaller en söndag, till måndagen och klämdagar kan plötsligt förvandla en eller ett par helgdagar till en hel veckas semester.

Bästa exemplet på det är nog de nationella helgdagarna 6 och 8 december. Om man jobbar och vill få saker och ting avklarade inför årets slut, ska man inte ha några stora förväntningar på att det ska ske i december. December är värre än augusti. Ett helt land står stilla. Folk tar ledigt i början, mitten och slutet av månaden och sedan kommer “Reyes” (Trettonhelgen). Så före mitten av januari händer absolut ingenting.

Lika bra att ta ledigt. God Jul!