Fyraåringen hade bara sett snö i tecknade tv-program, Saltkråkan och i bilderböcker och var så enormt förväntansfull inför resan till Sverige. Hon ville åka genast! Jag förklarade att det inte alltid finns snö, att man behöver ha tur, men det gick inte in.

I en kasse på vinden hittade jag ett par termobyxor, mina gamla stickade barnvantar och en mössa, fyraåringen tog på sig allt och ville ge sig av, trots att det var en och en halv vecka kvar.

Jag, som själv är barnsligt förtjust i snö trots att jag är över 40 år, följde väderleksprognoserna slaviskt. Hoppades så att det verkligen skulle bli snö när familjen var samlad. Det är inte alls säkert i de Skaraborgska trakterna. Min ensamma vecka, när jag jobbade och väntade på familjens ankomst, bläddrade jag igenom olika väderlekstjänster upp till tio gånger om dagen för att se sannolikheten att det skulle bli vita juldagar. När det stod klart att det skulle bli en snöig jul, enligt mina vädersidor, ringde jag jourhavande meteorolog som bekräftade mina iakttagelser och skrev en artikel om hennes glädjande prognos. Jag var så besatt av julvädret att kollegorna började lita mer på mig än på sina egna väderappar.

Tre dagar innan julafton snöade det verkligen, och snön låg kvar när jag hämtade familjen på flygplatsen på kvällen den 23 december. Det var så mycket folk i ankomsthallen! Ungarna flög i famnen på mig. ”Kom!”, sa jag och hjälpte dem på med de nya vantarna, ”Det är snö ute!”
”Hon har pratat om snön hela resan. Ville bara komma fram”, upplyste sambon och log mot fyraåringen.

Snötäcket utanför Landvetter flygplats imponerade kanske inte på andra, men för min fyraåring var det fullkomligt underbart. ”Snö!” ropade hon och sprang till en liten remsa mellan körfälten.

Medan jag betalade parkeringen lekte ungarna med snön ovanpå en gruslåda. Utanför ett matställe i närheten, där vi åt en sen middag, körde jag dem i den nyinköpta pulkan intill parkeringen. Nioåringen tog av vantarna för att leka med snön, och nästan grät av smärta när fingrarna stelnade, blev illröda och iskalla. En ny kunskap för henne.

Fyraåringen somnade som en sten när jag satte henne i bilstolen och påbörjade den två timmar långa resan till boendet. Klockan var elva på kvällen och hon hade varit på resande fot sedan tidig morgon. Nioåringen höll ut längre, och så länge hon var vaken uppmanade jag henne att titta ut på den höga, snötäckta skogen vi åkte igenom, stolt och lycklig över det vackra landskapet som om det varit mitt eget verk.

Men snön stressade mig också. Enligt väderprognoserna skulle den snart smälta bort. Ungarna måste hinna leka i snön och uppleva den, men jag bara jobbade och sambon var febrig i influensa.

En kväll efter jobbet tog jag med fyraåringen ut i pulkan för att leta reda på en backe att åka i. Hon hade varit inne med sin febriga pappa hela dagen. Nu var klockan nio på kvällen och jag nästan skämdes, övade på inre försvarstal om varför jag tog med en fyraåring att åka pulka så sent på kvällen, man gör inte så i Sverige. Men det blev en fantastisk kväll. Vi hittade en liten backe bakom en kyrka, och hon åkte och åkte. Hon rullade i snön, kröp i den, gjorde snöänglar och fick uppleva hur det pirrar i hela huvudet när man äter snö. Hon älskade det.

Framåt tiotiden gick vi hemåt igen. Jag drog min lilla pärla i pulkan. Det var stjärnklart, fullmånen lyste och tjugo meter framför oss sprang två rådjur över vägen. Man hörde deras snabba steg krossa skaren över fältet.

Dagen därpå lånade jag bil på jobbet och tog med båda barnen till en större pulkabacke på kvällen. De åkte och åkte ända tills nioåringens fötter gav upp. Deras pappa hade köpt vinterstövlar till dem i Spanien, men kände inte till att man behöver få plats med tjocka sockor i dem.

Så kom dagen då temperaturen steg och det skulle bli regn. Under natten hade det dock kommit ännu mera snö. Det var ett härligt tjockt lager med perfekt kramsnö denna sista förmiddag innan slasket tog vid. Om vi ska uttrycka det milt kan man säga att jag var ihärdig mot sjuke sambon i min önskan att barnen skulle komma ut och göra snögubbar medan jag var på jobbet. Det stod på deras önskelista: göra snögubbe. Och ha snöbollskrig.

När jag kom hem på kvällen fanns ingen snögubbe utanför stugan.

Jag var mycket irriterad på den febrige stackaren när jag gick upp för trappan, men fick av nioåringen höra vad som hade hänt. De hade varit ute (nioåringen med minsta möjliga lust), men visste inte hur man gör en snögubbe. Det visste inte sambon heller. När nioåringen frågade honom, fick till svar att hon skulle göra en snöhög och forma ett huvud och en kropp av den. Hon skyfflade snö med händerna, men tröttnade snart.

Det är lustigt, det där, hur man ofta tar saker för givet. Men för någon som inte har växt upp med snö och aldrig har gjort en snöboll, är det inte självklart hur man gör en snögubbe.

Nu är det väl dags att tala om att barnen faktiskt har upplevt snö tidigare. Nioåringen besökte Sverige en snöig jul när hon var något år gammal. Dessutom åkte vi till Sierra Nevada över nyår för några år sedan, just för att barnen skulle få uppleva snön.

Vi skaffade tjocka kläder, babyoverall till minsta barnet och pulka och körde mot Granada. En lång resa på nästan fem timmar från där vi bor. Det var ganska lite snö den vintern, men när vi närmade oss Sierra Nevada by blev det vitt på marken, och uppe i byn låg det ett vackert snötäckte och träden var vita av frost.

Men var kunde man åka pulka? Vi gick och gick och såg bara förbudsskyltar mot pulka. Jag fattade ingenting. Vadå förbjuda pulka? Till slut såg jag en gångväg som sluttade ned som en backe, där några barn åkte. Äntligen tänkte jag, satte mitt äldsta barn, som då var sex år, i pulkan, och knuffade ner henne.
Jag trodde att det skulle bli en rolig upplevelse.
Det blev det inte.

Längre ner i backen, eller på gångvägen om man ska vara korrekt, gick ett par stora damer. Min unge var på väg rakt mot dem i hög fart.

”Akta” ropade jag och väntade på att ungen skulle bromsa med fötterna eller svänga pulkan, men hon hade inte åkt pulka förut, hon förstod inte. Hon dundrade rakt in i smalbenen på den största av damerna, fällde kvinnan och fick hela den stora, ovanligt tunga människan rakt över sig. Jag sprang ner för backen för att rädda barnet, drog upp kvinnan och lyfte sedan upp min gråtande unge som hade ont i hela kroppen.

Hon ville inte åka mer pulka efter det.

Jag blev allt mer negativt inställd till Sierra Nevada ju längre vi stannade. Vad var det här för trams? Vi behövde äta lunch, fick stå ute i kylan och äta löjligt dyr snabbmat och dricka ännu dyrare vatten. Hela stället var inriktat på turismen. Kanske är det roligt där om man åker skidor, vad vet jag. Som pulkaåkare var det inte roligt.

Innan vi åkte tillbaka till hotellet i Granada hittade vi faktiskt en riktig pulkabacke. Och förstod äntligen alla förbudsskyltar mot pulkaåkning. Här, och bara här, fick pulkaåkarna vara. Det var en inhägnad, trist backe där man enbart fick åka i hyrda pulkor. Tio euro för en halvtimme kostade det. Så klart, det var därför det var otillåtet att åka pulka någon annanstans! De ville tvinga folk att betala för pulkaåkning! De hade tvingat oss att betala för att andas om det bara hade gått! Det var droppen. Aldrig mer Sierra Nevada, sa jag, och sedan åkte vi.

Tack och lov att det har funnits snö under den här Sverigevistelsen. När jag skriver har snön regnat bort, men med lite tur stämmer väderprognoserna och det hinner komma lite mer snö innan vi åker hem till Spanien. Hoppas! En snögubbe måste vi ju ändå få till!