I backspegeln såg jag den första bilen försiktigt backa och… Långsamt köra sin väg.

Jag måste också köra i väg, alternativt hämta hjälp. Bodde någon i närheten? Jag tittade på gps-kartan. Bara ett par hundra meter bort skulle det finnas ett stuteri. Jag måste försöka köra dit. I värsta fall skulle bilen hamna i diket, men då fick jag väl ringa bärgaren som jag intervjuade förra året.

Bilen rörde sig oerhört långsamt men höll sig på vägen. En allé ledde fram till ett stort hus på en liten kulle. Vägen hade snöfläckar och såg något pålitligare ut än blankisen som jag kom ifrån. Jag stannade, gick upp för backen i snön och hann knappt knacka innan dörrhandtaget rörde sig. Jag måste ha hörts. Eller synts.

Den gamla trädörren öppnades av en man med halvlångt mörklockigt hår och snälla ögon. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte var det den här attraktiva människan. Jag kunde väl åtminstone rättat till halsduken där jag pulsat fram i snön, tänkte jag fåfängt.
–Hej! Var det du som skickade sms:et undrade han.
–Jag? Nej, inte till dig, svarade jag och undrade samtidigt om detta kunde vara Ronjastatisten som jag sökte och som plötsligt hade nåtts av mitt meddelande på messenger. Men jag trodde inte det.

Jag förklarade situationen, lite rörigt måhända, jag var rätt skärrad, och den snygge mannen föreslog att jag skulle ta med mig ett par påsar sand från hans ridhus för att ta mig vidare. Det fanns en skyffel alldeles intill dörren som jag kunde använda.
Han gick iväg för att hämta plastpåsar och jag studerade nyfiket rummen innanför dörren. De såg spännande ut. Vem var han?
–Jag ska åka och hämta barnen snart. Hoppas att det går att köra, sa han när han kom tillbaka.
–Ta det försiktigt. Åk i god tid. Det är verkligen halt.

Försiktigt körde jag bort mot det jag trodde var ridhuset. Eller om det var en lada. Jag är inte så hemma på hästar att jag kunde bedöma det i mörkret. Två stora, rödmålade träbyggnader stod på varsin sida om vägen.

Jag gick mot det högra. Halkade på isvägen, fann att det var kolsvart inne, gick tillbaka till bilen och hämtade mobilen som har ficklampefunktion. Lampan lyste alldeles för svagt. Jag urskilde höbalar, en gammal vagn, en mörk öppning ut på andra sidan och en mystisk dörr med varning för kameraövervakning ovanför. Skulle jag våga öppna? Fanns ridhuset innanför dörren? Tittade någon på mig i kameran?

Jag öppnade den mystiska dörren och tänkte att om den lockige mannen nu stod innanför dörren och väntade på mig, eller uppenbarade sig i mörkret bakom mig (han tog sig säkert snabbt dit från boningshuset) skulle jag dö av skräck. Det skulle jag. Det var en rysare fast på riktigt. Ensam kvinna, ingen vet var hon befinner sig. Hamnar hos en ensam galning som plötsligt uppenbarar sig i mörkret, och… Ja, vad skulle han göra?
Jag rös.

Bakom dörren fanns ingen galning. Inget ridhus heller, vad det verkade när jag lyste med mobillampan. Det luktade fränt av häst. Kanske var det ett öde stall. Eller stall med hästar. Jag vågade inte stanna en sekund till för att ta reda på det, utan stängde snabbt dörren och tog mig ut. Halkade iväg till bilen och drog in luft i lungorna innan jag tog mig an nästa utmaning. Det kunde inte vara annat än ridhuset som låg på andra sidan vägen. Dit måste jag gå.

Jag halkade över vägen, öppnade en liten dörr i den stora byggnaden, lyste med min ficklampa efter ljusknapp, fick tag i en kraftig spak, vred på den och pang! så lystes ett enormt ridhus upp av ett halvskumt ljus. Nu var jag helt matt av rädsla. Vilken fantasi man har! Men jag måste ha sand innan jag kunde ta mig därifrån!

Skyffeln stod lutad bredvid dörren, precis som mannen sagt. Jag tog upp den och började gräva i ridhusets bruna sand. Det var iskallt och sanden låg hårt packad.

Plötsligt hörde jag ett ljud. Jag vände mig om. Långt borta, i andra änden av ridhuset, fanns en annan människa. Jag har för dålig syn, såg inte om det var den lockige mannen, men antog det när han ropandes undrande om det gick bra. ”Ja” ropade jag tillbaka och såg honom fylla en egen plastpåse med sand. Det var förstås dags att åka och hämta de där barnen. Snabbt gick det och strax gick han ut igen.

”Nej, åk inte”, bad jag tyst när jag för ett ögonblick skrämdes mer av att bli själv än av mina skräckfantasier om mannen. ”Lämna mig inte ensam här! Kunde vi inte ha sällskap härifrån, köra efter varandra?”
Men han hörde inte mina tankar och när jag fyllt mina påsar och släckt det öde ridhuset, hade hans bil redan försvunnit.

Jag behövde aldrig använda sanden. Efter att ha krypkört tillbaka till platsen där de båda andra stått och blinkat, såg jag att någon hade hällt ut sand på vägen. Det var nog den förste föraren som varit och hämtat. Och när jag väl tagit mig upp för krönet och fram till kyrkan, fanns snöfläckar som bilens däck fick fäste i.

Jag tog mig hem, men var ordentligt skärrad efter upplevelsen.