Det där begreppet är säkert ett av de spanska ord som ger upphov till flest kulturkrockar. Jag har som ni redan vet vid här laget bott i Spanien i 20 år och det tycks mig helt omöjligt att få in, att “ahora” faktiskt inte betyder nu. Möjligen, om man har tur och de säger “ahora mismo”, så ja. Men det är inte helt säkert det heller. För allting är relativt och idén om hur snabbt det där nuet bör inträffa, är i Spanien helt och hållet subjektivt.

När jag var i 20-års åldern och bussluffade i Mexico, lärde jag mig att skilja på “ahora” och “ahorita”. Åtminstone tolkade jag det då som att det fanns en skillnad mellan de båda orden. Antagligen var det bara så att mexikanerna gärna använde diminutivformen utan att det egentligen hade någon annan betydelse än originalet. “Ahorita”, lärde jag mig i alla fall den hårda vägen, innebär ett ögonblick som kan infalla från och med nu och ända in i oändligheten.

Jag må vara en fyrkantig svensk, men egentligen har jag inga större problem med att saker och ting inte genomförs omedelbart. Inte heller rusar jag i taket av att folk blir försenade. Jag har ett enda litet krav för att jag inte ska bli irriterad och det är att det kommuniceras. Jag vill veta när något ska genomföras. Tar det tre veckor? Okej. Jag accepterar det. Men tala om det för mig så jag inte väntar varje sekund i tre veckor på att det ska ske.

Blir du en timme sen till mötet. Ingen fara. Men säg det till mig. Och säg inte tio minuter om det är en timma. Säg en timma så jag kan gå till ett café och ta en kaffe eller i lugn och ro ägna tiden åt något annat. Spanjorernas värsta egenskap är inte att de kommer för sent eller att de är långsamma, utan att de inte vill förstöra stämningen genom att säga att de blir en timma försenade. De drar hellre en lögn som de tror att man vill höra. Det har ingen betydelse att lögnen uppenbarligen kommer att avslöjas mycket snart. Spanjorer är konflikträdda. Bättre med en glad lögn än en irriterande sanning. Tror de.

Jag vet inte hur det är för er, men jag har mycket svårt för denna respektlösa oärlighet som i praktiken innebär att man inte kan göra något som helst med den extra tiden som skapas. Det medför även att jag inte kan stänga av den mentala väntan, på vad det nu vara månne. Och det driver mig ibland till rent och skärt vansinne.

Jag raljerar. Oftast är det ju inte hela världen. Kanske borde jag tagga ned. Ta tillfället i akt och andas lite.

Men nej. Det är helt enkelt inte juste. Bara extremt störigt och onödigt.

Den absolut värsta väntan av detta slag fick jag uppleva förra veckan efter att min hund Zingo hade dött i sviterna av en enkel, rutinmässig operation som absolut inte borde ha tagit hans liv. Veterinären ville på eget initiativ undersöka honom då han inte förstod vad som hänt. Jag lämnade Zingo på kliniken vid nio på tisdagmorgonen. Han bad om tillstånd att öppna honom och i samma veva sa de med ledsna miner “vi ringer dig”.

Jag borde ha frågat där och då, när jag kunde förvänta mig deras samtal. Men jag tog för givet att de skulle ringa inom några timmar. Det skulle ta tre dagar innan jag fick samtalet från veterinären där han gav mig förklaringen. Då hade jag ringt kliniken minst en gång om dagen och fått svaret “ahora te llama el veterinario”, veterinären ringer dig nu… Nu eller sen eller någon gång i oändligheten.

Jag var desperat. Från det att vi lämnade Zingo väntade jag - och min son inte minst - varje sekund på det där samtalet. De tre dagarna kändes som hundra. Hade jag istället för ett “ahora” fått veta att det kommer ta några dagar innan han har ett besked att ge, hade känslan varit en helt annan.

Så upprörd var jag de sista timmarna att jag började googla på veterinärförbund, advokater specialiserade på djurrätt och konsumentorganisationer. För mig fanns det nämligen i det läget bara en förklaring till varför de hela tiden sade att han skulle ringa, men inte gjorde det. Och det var att han undvek mig. Att det var något de inte ville berätta och att de hade för avsikt att trötta ut mig tills jag skulle ge upp. Jag hade aldrig givit upp.

När samtalet kom sent på torsdagen berättade veterinären att Zingos tarmar varit kraftigt infekterade, att han fått en septisk chock orsakad av något han fått i sig på stranden den där olyckliga söndagen då han svalde fiskekrokarna. Det var inte krokarna i sig som dödade honom och det var inte heller operationen. Han hade inga inre blödningar och såret var fint på insidan. Veterinären gissade att det var räkorna som satt på krokarna, men det kan också ha varit något annat, något extremt ruttet, som han fick i sig.

Efter all tid jag väntat och som för oss i sorgen verkligen var en evighet, hade jag med alla mina konspirationsteorier, först svårt att bara tro på hans ord rakt upp och ned. Det sade jag inte. Till honom sade jag ingenting om hur desperat jag väntat eller om mina misstankar. Jag bara lyssnade och tackade för hans arbete och hans tid. Han frågade om jag ville se bilder och jag sade ja. Det var makabert men jag behövde förstå och för mig var det inte Zingo längre. Hans själ hade redan flugit iväg. Jag ska inte gå in på fler detaljer, men jag är vid det här laget, ganska övertygad om att det han sade var sant.

Jag kan i efterhand förstå att för en upptagen veterinär så är tiden mellan tisdag morgon och torsdag kväll ingenting. För mig var det 216.000 sekunder och de var långa. Vad jag inte kan förstå är varför man måste säga “han ringer dig nu” när det inte är nu. När det är sen. Varför man inte bara kan säga som det är?

Om vi lämnar “ahora” bakom oss, kan jag berätta att jag hade rätt i att jag behövde veta och förstå vad som hände Zingo. Sorgen ändrade skepnad från chock och total ångest till något mycket lugnare och mildare. Saknaden är stor. Vi är fortfarande ledsna, men vi slutade att vara besatta och kunde gå vidare till nästa steg. Älskade, älskade Zingo. För honom fanns inget sen. Allt var här och nu och omedelbart.