På språkkurs i Ronda

PLUS ANNIKA ELWING I mitt förra inlägg skrev jag om min resa mot att lära mig spanska den hårda vägen. Jag flyttade till spansktalande Bolivia utan att kunna språket. Efter ett år där var jag ganska duktig på att kommunicera, men jag behövde lära mig grammatik också. Den tänkte jag lära mig på en språkskola i Spanien. Om det ska jag berätta idag.

PLUS ANNIKA ELWING I mitt förra inlägg skrev jag om min resa mot att lära mig spanska den hårda vägen. Jag flyttade till spansktalande Bolivia utan att kunna språket. Efter ett år där var jag ganska duktig på att kommunicera, men jag behövde lära mig grammatik också. Den tänkte jag lära mig på en språkskola i Spanien. Om det ska jag berätta idag.

Jag satt på en buss och tittade ut på det torraste landskap jag hade sett. Det var så fult. Jag befann mig i Spanien för första gången i mitt liv, hade tagit bussen från en slamrig, stökig och illaluktande station i Málaga och var nu på väg mot staden Ronda. Där skulle jag gå en fem månader lång språkkurs.

Planen var klar. Efter fem månader skulle jag vara duktig i grammatik och resa tillbaka till mitt älskade Bolivia, som jag saknade hela tiden. Dit skulle jag flytta. Jobba som engelsktalande guide kanske. Bo i djungeln. Jag älskade djungeln. Men först skulle jag bli bättre på spanska. Man blir begränsad när man bara kan tala i presens.

Spanska ska läras i Spanien, tyckte jag, och då helst i Andalusien, vars dialekt påminde mest om den bolivianska spanskan. I kursbroschyren hade jag läst om Ronda, som verkade vara ett trevligt ställe. En liten fin stad med en personlig skola. Perfekt.

Men du milde, så fult det var i Spanien! Hur skulle jag stå ut med detta? Varför reste folk hit? Hett var det också! Det var min första upplevelse av sommar i Andalusien.

I Ronda väntade ett rum i en delad lägenhet bredvid stationen. Jag skulle dela den med två tjejer från Irland.

Språkskolan låg i ett gammalt hus och var mycket riktigt liten. Vi var bara fyra i min klass. Amelia hette vår lärare. Hon var liten, hade svart hår och stora ögon, och var en mästare i att färgmatcha sin klädsel. Varken förr eller senare har jag sett någon duktigare på att fånga upp färgerna från boleron, örhängena, blusen, skorna eller nagellacket. Varje outfit var en utsökt komposition. Och som hon kämpade med oss! Och som vi kämpade! I alla fall jag. Det enda jag ägnade mig åt var att studera spanska.

Men jag ville byta boende. Irländskorna var rätt trevliga, och jag hade dem att tacka både för att jag lärt mig uttala det engelska ”village” rätt samt hittat stället med utsökt bakad potatis, men de talade bara engelska. Det gynnade mig inte alls. Så jag bytte boende till ett rum i ett privathus hos en spansk dam. Hon hade två vuxna söner. Den ene bodde hemma, den andre var flamencogitarrist och kom ofta hem och spelade. Dessutom hyrde två unga spanjorskor in sig hos damen.

I det här huset lärde jag mig vad god spansk husmanskost är, jag lärde mig skillnad på sydamerikanska och spanska uttryck den hårda vägen, och jag hade hemlängtan. Jag vantrivdes hos den spanska damen och hennes söner, som inte var speciellt snälla.

Varje dag gick jag den långa vägen till och från skolan, som låg i den gamla delen av staden. Det var fruktansvärt varmt på hemvägen. En dag var det så varmt att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem. Jag stod på ena sidan bron och kunde inte ta mig vidare.

På hemvägen gällde det att se upp för José Antonio, ett original som alltid väntade på oss utländska tjejer vid nya bron, för att ta sällskap och prata. Ibland försökte jag lura honom genom att ta den jobbiga vägen via den gamla bron istället, men han verkade ha ett sjätte sinne och lyckades vänta där på andra sidan också.

De andra studenterna kom från olika länder. Två till, förutom jag, kom från Sverige. Den ene var en ung kille som läste spanska för att sedan resa runt i världen, vilket han också kom att göra under många år. Han hade samma humor som jag, det var en sådan där unik människa hos vilken man bara möter blicken och börjar skratta åt samma sak.

Och så var det en kille från USA, som vi alla hade att tacka för att vi lärde oss ordet för sto. Han verkade helt oförmögen att lära sig det spanska ordet yegua, varför Amelia började varje morgon med att fråga honom om just det.

USA-gänget var så annorlunda jämfört med oss andra. De hördes, syntes och tog plats. Vid den första presentationen började alla från USA med att berätta att de var smarta, intelligenta och självsäkra, vilket chockerade oss försiktiga européer.

Tillsammans började vi lära känna Spanien. En dag arrangerade skolan en paellalunch. Efter den dagen trodde jag att jag avskydde paella, ända tills jag åt min svärfars på ett släktkalas och fick lära mig vad en riktig paella är.

Vid ett tillfälle skulle vi gå ut och äta middag tillsammans, vi ville prova att äta tapas. Vi gick till någon restaurang och drog ihop till ett långbord, vi var nog minst 15 personer från skolan. Vi studerade menyn och försökte beställa saker som vi begrep, två-tre tapas per person, och personalen blev allt otåligare. Vi visste inte att man inte gör så. Att om man är ute en grupp beställer inte var och en tapas, utan man beställer hela tallrikar som alla tar ifrån. När vi skulle betala blev det ännu värre. Ingen var bekant med att dela notan, utan alla skulle betala var för sig, på öret rätt summa.

Men framför allt ägnade jag fritiden åt att plugga spanska. Ord och grammatiska regler studerade jag i timmar varje eftermiddag. Jag lärde mig enormt mycket, och Amelia var en utmärkt lärare. Skolan var toppen. Men det sägs ju att språk lär man sig bäst tillsammans med en partner från landet där språket talas, och det blev nästa steg…

Annika Elwing