I Ronda hyrde jag rum i ett smalt, vitt trevåningshus med gångavstånd till språkskolan, om än långt gångavstånd. Längst ner fanns köket, vardagsrummet och två sovrum. En våning upp låg badrum och flera sovrum, och fortsatte man ytterligare trappa kom man upp till den översta våningen där jag bodde själv. Det var varmt på sommaren och iskallt på vintern.

Carmen som ägde huset gjorde det hon var pålagd. Vi som hyrde rum hos henne var hennes inkomst. Jag betalade för rum, frukost, lunch och middag. Två unga spanska studenter bodde på andra våningen. Inma verkade snäll, men Lidia hade en galen, stirrande blick och var mycket… annorlunda. Hon kom från en förmögen familj, men bodde hos Carmen för att familjen inte ville ha henne, hon var för konstig för dem. Det var sorgligt.

Jag vantrivdes hos Carmen och längtade hem, och ägnade varje stund åt att lära mig så mycket spanska jag kunde.

En morgon när jag skulle gå iväg till språkskolan ringde det på dörren. Bara jag var på bottenvåningen så jag gick och öppnade. Utanför stod en man med mörkt, halvlångt, lockigt år. En hantverkare så här dags? Hade Carmen sagt något om det?

Mannen log och påstod att han inte var någon hantverkare, utan att han skulle bo där. Hyra ett rum.

Jag släppte in honom och skyndade sedan till skolan med huvudet fullt av tankar på den nye hyresgästen.

Att jag skulle bli tillsammans med den mannen, stanna kvar i Spanien för hans skull och att vi dessutom skulle få barn tillsammans, det hade jag ingen aning om då.

Jesús, som mannen visade sig heta, var en musiklärare från Sevilla. Han stod på vikarielistan och hade blivit uppringd ett par dagar tidigare för att täcka upp för en sjukskrivning i just Ronda. Han förklarade för mig varför han var tvungen att ta jobb så långt hemifrån, men jag förstod inte för jag visste inget om det sjuka system som alla offentliganställda ingår i.

Jesús behövde någonstans att bo under veckorna. Han hade genom skolan hittat en billig lägenhet att hyra, men när han tillsammans med den äldre hyresvärden gick för att ta ut pengar, kom det inga. Banken protesterade över summan som inbegrep både en månadshyra och deposition. Det var bara att fortsätta söka boende, och på så sätt hamnade han hos Carmen.

Jesús fick det bästa rummet, det som låg mellan vardagsrummet och köket. Hela vintern värmdes rummet upp av brasan som brann på andra sidan väggen.

På kvällarna åt vi middag tillsammans och jag blev mer och mer förtjust i mannen med det lockiga håret. Det var svårt att tänka på något annat faktiskt.

Precis som jag ägnade Jesús sina lediga stunder åt att studera, fast till de stora examinationerna som skulle hållas året därpå, de där som är tävlingar med jobb fram till pensionen som pris. Men som sagt, ännu visste jag inget om de statsanställdas sjuka system.

Bara på onsdagarna tog han ledigt från pluggandet. Då brukade vi åka på utflykt i hans gamla röda skrotbil som saknade lack och fläkt, men inte stereo. Vi besökte många platser i närområdet. Byar, grottor och naturfenomen.

För att Jesús skulle tro att vi hade mycket gemensamt låtsades jag olika saker. Jag låtsades till exempel att jag tyckte om hans heavy metalskivor som han alltid spelade på hög volym i bilen. Ja, ibland växlade han till tysk opera eller musik av nutida kompositörer. Jag rös av ledsna fiolgnissel och disharmonier, men låtsades att det var precis vad jag ville höra.

Jag låtsades också att jag delade hans intresse för Ingmar Bergman-filmer. Och att jag tyckte om öl. Vi åt tapas ute en kväll, han tog för givet att jag tyckte om öl som alla spanjorer gör, och jag drack så mycket jag kunde i minimala klunkar för att inte bli illamående av den vidriga smaken. Han märkte inget.

Jag tappade allt mer intresset för att plugga spanska, tankarna var på annat håll.

Jesús såg fram emot fredagarna med glädje, för då fick han åka hem till sin familj och sina vänner. Jag avskydde fredagarna, kände mig ledsen eftersom jag inte skulle få träffa honom igen förrän på måndagen. Jag åkte istället på utflykter och upptäckte mer av Spanien. Jag besökte Granada, Córdoba, Toledo, Marbella…

När vi faktiskt blev tillsammans, en underlig dag med snöfall, det första Jesús hade upplevt, la jag ner spanskan helt. Vi fick en intensiv fin sista månad innan min språkkurs verkligen var slut, trots att jag hade förlängt den med fyra veckor. Sedan sågs vi inte mer på fem månader, då han kom till Sverige och hälsade på i några veckor. Efter det besöket bestämde vi att jag skulle flytta till Spanien efter sommaren när mitt sommarvikariat var slut, och så blev det. Planen, som varit att flytta till Bolivia och leva där, fick läggas åt sidan.

Ett år efter att jag tagit planet till språkkursen i Ronda gick flytten till Sevilla.