Detta utspelade sig för ungefär tio år sedan. Några onormala blodvärden föranledde en specialistläkare att ordinera en biopsi av min lever. Det skulle utföras på sjukhuset Costa del Sol i Marbella och presenterades som ett enkelt ingrepp. Jag fick en tid för inläggning en förmiddag och till en början gick allt som planerat. Enligt instruktionerna anlände jag på fastande mage, fick byta om till ett linne och lägga mig i sängen i ett rum i väntan på ingreppet.

Det har gått många år nu och jag minns inte alla detaljer, men väl att läkaren instruerade mig i förväg att jag efter ingreppet behövde ligga helt still i fyra timmar. Detta för att utöva tryck på den punkt där sticket gjorts, för att undvika en eventuell inre blödning. Detta är ju inte något man direkt önskar sig.

Punktligt vid 14-tiden kom en ”celador” och hämtade mig och jag rullades iväg i min säng ner till operationssalen på markplanet. Jag fick lokalbedövning och kände ingenting av ingreppet. Allt var över på ett par minuter.

Jag har lyckligtvis varken sjukhusskräck eller är rädd för nålar och liknande. Däremot lät det där med ”möjlig inre blödning” inte alls trevligt. Jag vågade därför efter ingreppet inte röra mig en tum, där jag låg i sängen på min högra sida.

Om ingreppet gick snabbt så tog det desto längre tid innan de rullade upp mig på rummet igen. Min säng lämnades i en korridor och då det var siestatid började jag dåsa till. ”Utmärkt” hann jag tänka, då det skulle göra mina orörliga fyra timmar lite uthärdligare. Problemet var att det var ett förfärligt liv i korridoren. Jag rycktes snabbt ur min dvala av ett flertal högljudda vårdare som centimeter från mitt huvud livligt diskuterade ett kommande födelsedagsfirande. Ingen verkade bry sig om att det låg en orörlig patient rakt under deras näsor.

Det finns ett moment i insomningen som om det bryts så är det sedan som förgjort att försöka somna om. Den lyckades vårdpersonalen pricka in med sina högljudda röster. Nu låg jag där i korridoren klarvaken i ett öronbedövade sorl. Förutom i detta fall har jag alltid förundrats över hur så många personer som arbetar inom vården i Spanien skriker när de pratar.

Jag kom upp till rummet till slut, som jag fortsatt hade för mig själv. Den andra bädden låg tom och jag försökte utnyttja tystheten för att somna om, fortfarande orolig för att röra mig det minsta. Problemet var att jag inte försetts med någon kudde och nu började jag få rejält ont i nacken, liksom i högerarmen som jag låg på.

Jag var som sagt ensam i rummet och larmknappen gick inte att nå, utan att röra mig. Försiktigt försökte jag ropa på hjälp. Ingen kom, oavsett hur mycket jag höjde rösten. Aldrig har tiden gått så långsamt och även om det kanske inte gick mer än någon timme innan en sköterska hörde mig och placerade en kudde under mitt huvud, så kändes det som en evighet. Kudden lindrade smärtan, men den resterande tiden liggandes på sidan kröp fram.

När faran för en eventuell inre blödning lagt sig började jag av naturliga skäl bli hungrig. Vid inläggningen hade jag blivit lovad mellanmål, men nu sade sköterskorna att jag inte fick inta något förrän läkaren givit klartecken. Jag tvingades således vänta till middagen.

Nu räknade jag minuterna till matdags, men när läkaren väl dök upp förkunnade han barskt att det minsann inte var tal om att äta något tills följande dag. Det blev natt och det blev morgon. Någon frukost såg jag aldrig till och när jag blev utskriven vid elvatiden på förmiddagen lämnade jag sjukhuset utan att ha stoppat i mig något på mer än ett dygn.

I efterhand har jag frågat mig hur svårt det kan vara att ge en patient tydliga instruktioner, så att man kan ställa in sig på vad som väntar. Om de sagt från början att jag skulle behöva fasta i mer än 24 timmar så hade jag varit mentalt förberedd på det och inte legat och väntat på mål som aldrig kom. När det gäller den bristande uppmärksamheten på min situation skylls nog detta en av de största egenheterna i den spanska vården, som är att personalen tar för givet att alla patienter har någon som håller hen sällskap och sköter allt som inte är rent medicinskt.

Jag vet att min obehagliga erfarenhet inte kan mätas med vad kvinnor allt för ofta tvingats, och fortfarande tvingas, uppleva i samband med förlossningar, där de bedövas, binds och får sin vilja allmänt ignorerad i en stund som borde vara den finaste i deras liv. Min erfarenhet har i vilket fall fått mig att i viss utsträckning förstå känslan av maktlöshet över att bli behandlad som ett objekt, och inte som en människa med känslor.