Jag väntade otåligt på första besöket hos barnmorskan. Det kändes så stort! Jag hade tusen fladdrande tankar och orosmoln i huvudet, och jag hade läst att vid första besöket talar man mycket om just känslor vid graviditeten. Det behövde jag verkligen.

Men jag hade informerat mig på svenska webbsidor.

Att vara gravid i Spanien är helt annorlunda.

Jag kom till barnmorskan som mätte, vägde, lyssnade efter hjärtljud, antecknade sjukdomar och allergier, gav mig en läkartid och häpp! så var besöket över.

Det var min första erfarenhet av att känna mig som ett medicinskt objekt i den spanska sjukvården, men inte den sista. Jag hade åtta månaders graviditet samt en förlossning framför mig. Diabetiker ovanpå det, vilket innebar dubbelt så många läkarbesök, ultraljud och provtagningar. Varje besök lika opersonligt och krasst. Provresultat, vägning, första ultraljudet – allt bra, järnbrist - vi skriver ut tabletter, ses om en månad.

Den allra otrevligaste läkaren var högriskläkaren som jag gick till regelbundet de sista månaderna på grund av min diabetes, och varken förr eller senare har jag stött på en obehagligare människa inom vården. Varje besök var en mental pina.

Högriskläkaren beordrade igångsättning i vecka 39, eftersom hon trodde att barnet var mycket stort, vilket visade sig vara fel.

Jag var skräckslagen inför förlossningen när jag skrevs in på Macarenasjukhuset i Sevilla den 24 juli 2014. Jag fick ett eget rum och en egen, mycket vänlig barnmorska som hälsade och förklarade vad som skulle hända. Det kändes lite bättre. Efter ett par omgångar med igångsättningstabletter knockades jag av en smärta i ryggen så kraftig att jag tappade andan. Det var en smärta som höll i sig konstant i nästan exakt 24 timmar. Värkarna kom så tätt att det inte gick att känna när en slutade och nästa tog vid.

Min vänliga barnmorska gick av sitt dagspass och ersattes av en mycket hårdhänt och ovänlig kvinna, som gjorde mig illa regelbundet fram till nästa morgon, när den vänliga kom tillbaka.

Jag öppnade mig för långsamt, tyckte läkaren på avdelningen och bestämde att barnet skulle tas ut med kejsarsnitt. Jag kördes i väg i sängen och mötte min vänliga barnmorska som förvånat undrade vad som hände. Han fick besked och gick snabbt för att hämta min partner Jesús, satte honom i ett intilliggande rum och kom sedan in till mig där jag skakade och grät av rädsla för ryggbedövningen. Han struntade i de otåliga sköterskorna, gick ner på huk, tog mina händer och såg mig i ögonen och pratade tills jag var tillräckligt lugn för att det skulle gå att sticka.

När benen domnade bort bands mina armar fast rakt ut från operationsbritsen.

Partnern får inte vara med vid kejsarsnitt i Spanien, så jag är glad att barnmorskan var det. Han var min mänskliga livlina, den som tog hand om mig medan de andra utförde sitt jobb.

När barnet drogs ut visades hon snabbt för mig och bars i väg för att rengöras och undersökas. Sedan tog barnmorskan henne och visade henne för Jesús i rummet bredvid, till läkarnas förargelse, och sedan la han henne på mig. Barnet var så nära att jag bara såg ett öga eller ett öra i taget, och jag kunde inte känna på henne med mina händer eftersom armarna fortfarande var fastbundna.

När jag sytts ihop kördes jag i väg till uppvaket, en stor sal där jag fick ligga tillsammans med en massa nyopererade människor, ända tills bedövningen hade släppt tillräckligt för att jag skulle kunna röra på tårna. Då fick jag en hårdhänt magmassage för att hjälpa livmodern att dra ihop sig och rullades iväg till avdelningen.

På rummet väntade Jesús, bebisen samt mina svärföräldrar. Det var inte konstigt att de var där, i väntrummen sitter de anhöriga för att direkt efter förlossning hälsa på den nyfödda och ta hand om mamman. Men för mig kändes det konstigt. De var så glada alla tre, jag kände det som att jag störde deras glädje där jag kom och hade ont. Jag hade velat prata med Jesús om allt som hade hänt och bekanta mig med vårt barn, men vi var inte ensamma.

Jesús gick ut för att äta, han hade inte ätit på hela dagen, och hans mamma stannade kvar för att ta hand om mig. På sjukhusen i Spanien måste man alltid ha en anhörig hos sig. Personalen bistår endast med mediciner och undersökningar. De gånger de pratade med mig sa de aldrig något vänligt.

Följande dagar var svärföräldrarna hos oss hela tiden. Svärmor visade oss hur man byter blöja, bär och ammar bebis. Inget av det kunde jag göra, jag hade så ont efter operationen att jag inte kunde röra mig en centimeter.

Andra dagen kom Jesús syskon och syskonbarn. Jag låg orörlig i sängen med en grym smärta i magen, omgiven av spanska släktingar.

Dag tre kunde jag äntligen ta mig upp och fram till fåtöljen som Jesús sov i på nätterna. Där satte jag mig medan han la bebisen i mitt knä. Äntligen var det hon och jag. Äntligen fick jag känna på henne och ta in henne. Alla i släkten hade burit henne, smekt henne, matat henne och fotograferat henne, jag var sist med allt.

Medan jag hade legat på uppvaket hade Jesús beordrats att ge bebisen nappflaska, för att hon inte skulle vara hungrig medan hennes mamma var borta. Hon hade redan fått ett par flaskor när jag kom upp, och kanske var det därför det aldrig kom att fungera med amningen.

När jag blev gravid igen, fyra år senare, visste jag vad som väntade. Jag var återigen ett medicinskt objekt som gick på så mycket kontroller att jag var tvungen att gå ner till halvtid på jobbet för att hinna med.

Den sista trimestern fick jag en blodsockermätande sensor som larmade så fort blodsockret steg eller sjönk det allra minsta. Dagtid gick det an, men när den tjöt var tjugonde minut på nätterna höll jag på att bli galen på riktigt, det är ju redan svårt att få någon sömn med en stor, värkande gravidkropp. Men att jag inte sov tyckte diabetesläkaren var irrelevant.

Den vänliga barnmorskan arbetade nu på mitt närmsta sjukhus, men samma obehagliga högriskläkare som sist ville inte låta mig föda där. Hon menade att det var en liten förhöjd risk att något skulle fela med barnet, eftersom jag är diabetiker, och därför måste jag föda på samma universitetssjukhus som sist. Det måste också bli kejsarsnitt eftersom jag fick det förra gången.

Ännu en gång bands jag fast på operationsbritsen. Den här gången hade jag ingen snäll barnmorska med mig. Jag låg och stirrade upp i taket medan sjukvårdspersonalen gjorde sitt jobb och pratade om annat. Det kändes obehagligt och luktade bränt från såret, och jag fick svårt att andas. Jag förstod att det var mentalt, men det hjälpte inte. Jag kunde inte dra in något syre i lungorna! ”Säg något. Prata med mig. Jag kan inte andas” väste jag till personalen, men de sa bara att det satt i mitt huvud, och fortsatte att prata om sitt.

Jag fick en skymt av bebisen innan hon bars bort för rengöring och undersökning. Sedan sträcktes hon fram mot mina läppar för att jag skulle ge henne en puss. Det var sista gången jag såg henne på 26,5 timmar.

När jag rullades upp till salen efter uppvaket och den smärtsamma magmassagen fanns varken släktingar eller bebis där. Bara Jesús, som gjort sig ovän med sin pappa när han sagt att vi inte önskade besök samma dag. Jesús förklarade att bebisen hade haft lite problem med andningen först, men att den strax hade blivit helt normal. Flickan mådde bra. Dock var det så, att ett barn som placerats under övervakning i kuvös måste stanna där i minst 24 timmar. Sådana var sjukhusets regler. Anknytningsteorin hade inte nått Spanien.

Jag bad Jesús gå och ta en bild av flickan så att jag fick se henne. Han lyckades med uppdraget, trots att det var förbjudet. Jag såg på mobilbilden att mitt barn hade mörkt hår.

Därefter följde tre vidriga dygn där jag som diabetiker sedan 30 år var i en både utsatt och farlig situation. Jag tilläts inte ge mig själv de insulindoser jag behövde, utan tvingades ta emot de felaktiga doser som en okänd läkare flera dagar innan förlossningen hade bestämt. Han trodde att mitt insulinbehov skulle sjunka kraftigt så fort barnet hade fötts. Han hade fel. Jag tjatade och tjatade efter mer insulin. Sköterskorna anklagade mig för att smygäta, trots att hade slutat att äta för att blodsockret inte skulle stiga ännu mer. Det var så illa att jag hade hamnat på akuten om jag inte fått fram insulinpumpen och börjat självdosera insulin när ingen såg.

På grund av det mycket höga blodsockret måste jag stanna en dag längre på sjukhuset.

Värst var sorgen att vara ifrån min förstfödda. Barn hade inte tillåtelse att hälsa på. Jag visste att hon inte hade det bra där hon var, och jag fick det bekräftat när jag på sjätte dagen äntligen fick lämna sjukhuset, stapplande av smärta, med en nyfödd som jag inte kände i famnen. Min dotter kom fram till mig med en frånvarande blick och ett underligt leende. Hon var som ett spöke. Jag tog henne i famn och grät ljudlöst i hennes hår för att hon ingenting skulle märka.