Det har skrivits mycket om attentatet vid tågstationen Atocha, som inträffade på morgonen den 11 mars 2004. Trots att flera av de skyldiga sprängde sig själva i luften några dagar senare och de övriga dömdes i en makrorättegång, är Spanien fortfarande splittrat i sin analys av de dramatiska händelserna. Attentatet fick en stark politisk prägel, beroende på att det utfördes endast tre dagar före riksvalet det året. Händelserna de intensiva dagarna fram till omröstningen ledde också av allt att döma till en omkastning av det väntade resultatet.

Det var strax före klockan åtta på morgonen som de första larmen gick om explosioner vid tågspåren. Snart sjönk den isande sanningen in. Ett dussintal explosioner hade inträffat med få minuters mellanrum på fyra olika pendeltåg i och nära Madrids södra järnvägsstation Puerta de Atocha. De stigande dödstalen blev snabbt tresiffriga.

Spanien hade i decennier lidit terrorismen och de flesta, jag inkluderad, trodde omgående att den baskiska terroristorganisationen ETA låg bakom sprängningarna. Det var inte bara den sittande PP-regeringen som snabbt skyllde på ETA, utan även dåvarande oppositionsledaren José Luís Rodríguez Zapatero och den baskiske regionpresidenten Juan José Ibarretxe. Däremot gick ETA:s politiska talesman Arnaldo Otegi snabbt ut och ifrågasatte en eventuell baskisk inblandning i dåden.

Otegis reservationer ignorerades till en början, men under förmiddagen började det uppstå grundade tvivel om huruvida ETA verkligen låg bakom blodbadet. En del experter pekade tidigt på att förfarandet inte alls överensstämde med den baskiska terroristorganisationens, som brukade rikta sina attentat mot konkreta myndighetsobjekt eller varna i förväg, i den händelse att det rörde sig om någon förestående explosion som kunde utgöra en risk för allmänheten. Offren vid Atocha var däremot pendlare i morgonrusningen som huvudsakligen tillhörde arbetarklassen och som var av en rad olika nationaliteter. Inga förvarningar hade utfärdats.

Samma eftermiddag hittade polisen en övergiven skåpbil som väckte misstankar och som innehöll både sprängkapslar och ett kasettband på arabiska. Polisen konstaterade att sprängmedlet inte var av det slag som ETA brukade använda. Senare hittades en ryggsäck med en sprängladdning som inte hade detonerat och spanarna kunde tack vare det återhämta en mobiltelefon som ledde dem till en telefonbutik i en förort till Madrid. Två dagar efter dådet greps de första fem misstänkta för inblandning i dåden, tre marockaner och två indier. Senare omringades ett flertal andra misstänkta gärningsmän, som valde att spränga sig själva i luften. En polisman omkom vid räden och han räknas till de sammanlagt 193 dödsoffren vid attentaten.

Trots de tidiga indicierna om att jihadister låg bakom terrordådet vidhöll PP-regeringen i flera dagar att det varit ETA som utfört massakern. Regeringschefen José María Aznar ringde personligen upp direktörerna för de ledande mediabolagen för att intyga detta. I efterhand har det blivit känt att regeringen tidigt konstaterade att om ETA låg bakom dådet så hade PP valsegern i fickan, medan om det däremot handlade om jihadister så kunde omvalet hänga i luften.

För att förstå detta resonemang måste man känna till att Aznar året före var en av få världsledare som stödde USA:s invasion av Irak. Det ledde till massprotester i Spanien mot kriget och opinionsundersökningar visade att 95 procent av befolkningen var emot invasionen. De uppretade känslorna hade till mars 2004 hunnit lägga sig, men om det visade sig att Madrid lidit en massaker på grund av Spaniens stöd till George W. Bush, befarades en ny folkstorm mot den sittande PP-regeringen.

Det blev mycket riktigt ett ramaskri, inkluderat demonstrationer utanför PP:s högkvarter kvällen före valet. Men snarare än att reagera mot det faktum att det föreföll vara jihadister som orsakat sprängningarna av pendeltågen, så protesterade många mot att regeringen så uppenbart ljugit för allmänheten om dådet.

Valet hölls som planerat söndagen den 14 mars men resultatet blev inte det som väntats så sent som i början av veckan. Istället för en betryggande seger för Aznars handplockade efterträdare Mariano Rajoy, blev det den otippade socialistledaren José Luís Rodríguez Zapatero som säkrade makten. Han hade tidigare lyckats bli partiledare för PSOE med endast åtta rösters marginal till partiapparatens favorit José Bono.

Partido Popular har aldrig medgivit att de undanhöll sanningen för allmänheten, trots att de hårdnackat uppgav att ETA låg bakom terrorattentatet när utredningen pekade i en helt annat riktning. Så pass ovilliga var både PP och högermedier att tillstå manipuleringen av informationen att de grundade den så kallade ”konspirationsteorin”. När det inte längre gick att förneka att jihadister utfört attentaten vid Atocha började nämligen mediaprofiler som Pedro J. Ramírez (då direktör på El Mundo) liksom Federico Jiménez Losantos på radiostationen COPE göra gällande att ETA samarbetat med muslimerna. Konspirationsteorin hävdade att det i verkligheten varit socialistpartiet som, i maskopi med poliskåren, manipulerat utredningen för att dölja ETA:s inblandning.

Trots det befängda i påståendet att baskiska separatister skulle ha slagit ihop sina påsar med Al Quaida-anhängare så finns det än idag radikala högeranhängare som tror på konspirationsteorin. För dem har det ingen betydelse att de skyldiga dömts med omfattande teknisk bevisning och att det inte finns några som helst spår som skulle antyda en iblandning av ETA. Resonemanget hos extremhögern är att de baskiska terroristerna minsann var inblandade i attentaten och sålunda var det fel att PP-regeringen röstades bort, då den inte ljugit i den bemärkelsen. Med andra ord så var den vänsterregering som tillkom inte legitim.

Denna hållning har i ett flertal kretsar både bestått och förstärkts. Det var under de dramatiska dagarna efter attentaten i Atocha och efter Partido Populars valförlust som en viktig del av högern slutade respektera valresultatet. Mariano Rajoy kom under de två följande mandatperioderna att driva en oppositionspolitik som inte var nådig med Zapatero och som bland annat anklagade den socialistiske regeringschefen för att ”förråda minnet av terrorismens offer”.

Den nuvarande socialistledaren Pedro Sánchez fick ärva samma skoningslösa opposition när han kom till makten 2018. Visserligen har Partido Popular bytt ledare ett par gånger sedan dess, men jargonen är samma som den som myntades för nu 20 år sedan.

Polariseringen som grundades i Spanien i mitten av mars 2004 har även tagit sig andra uttryck, som att det varit stört omöjligt att organisera gemensamma minneshögtider för offren vid Atocha. Den infekterade situationen består 20 år senare och ignorerar att 193 själar fortfarande vrider sig i sina gravar…