Som vapenfri tjänstepliktig inom Svenska röda korset, är det inte direkt så att jag gör glädjeskutt över att Sverige gått med i Atlantpakten NATO. Som historieintresserad konstaterar jag dessutom att militära allianser inte alltid varit något att sträva efter. Låt oss lämna det vid att det oroliga världsläget skapat en mycket komplex situation.

De historiska relationerna mellan Spanien och Sverige har till stor del präglats av svåra konflikter, orsakade främst av att Spanien alltid haft en central roll som katolsk nation, medan Sverige tidigt hängde på protestantismen. Det ledde bland annat till att de två kungarikena låg i strid med med varandra under det 30-åriga kriget (1618-1648). Före det hade vikingarna härjat i både Galicien och Andalusien på 800-talet.

Dessa väpnade konflikter får dock inte överskugga långa perioder av ekonomiskt utbyte, bland annat genom Ostindiska kompaniet. Förmodligen har relationerna mellan Spanien och Sverige för övrigt aldrig varit så goda som i dagsläget, med stort såväl ekonomiskt som kulturellt utbyte. Spanska storföretag investerar i Sverige som aldrig förr och i närmast varje spanskt hem finns någon IKEA-möbel. Spanska sjukvårdare tar hand om patienter på svenska sjukhus och antalet svenskar som bor hela eller delar av året i Spanien är numera fler än 100.000. Många av dem dessutom yrkesverksamma.

De flesta blir säkert förvånade om jag nämner att den förste svenske statsministern att besöka Spanien officiellt var Ola Ullsten, först 1979. Samma år gjorde det dåvarande spanska kungaparet Juan Carlos och Sofía sitt första och enda statsbesök i Sverige (då min far Lars-Erik Björkman fick en förtjänstmedalj som VD för Spain Tours). Först 2021 gjordes ett nytt statsbesök i Stockholm av nuvarande kungaparet Felipe och Letizia.

Den svenska kungafamiljen har besökt Spanien många gånger, men det har rört sig om ekonomiska och kulturella besök, som under världsutställningen i Sevilla 1992, eller rent privata vistelser i bland annat Marbella. Den äldre generationen i Spanien minns framför allt Olof Palmes fördömande av Francoregimen, under diktatorns sista tid i livet. Därför ser många spanjorer fortfarande Palme som en symbol för demokrati och mänskliga rättigheter, ett erkännande som utvidgats till Sverige i sin helhet.

Det är en historisk paradox att det under så många perioder isolerade Spanien i modern tid konstant legat före Sverige när har gällt europeisk integration. Spanien gick med i EU tio år före Sverige och anammade genast den gemensamma valutan, medan Sverige som bekant fortfarande håller kvar vid kronan.

När det gäller NATO så är det lite luddigt hur och när Spanien gick med i Atlantpakten. Formellt anges 1982 som det år inträdet skedde, men sanningen är att Spanien de facto ingick i det militära samarbetet betydligt tidigare. Redan på 1950-talet försökte diktatorn Franco luckra upp den internationella blockaden av Spanien genom att upplåta ett flertal amerikanska militärbaser i landet. Än idag återstår marinbasen i Rota (Cádiz) och flygbasen i Morón de la Frontera (Sevilla).

Medan Sverige hållit en folkomröstning om euron så hade Spanien en omröstning om NATO-medlemskapet. Den hölls 1986 och jag befann mig i Spanien som tonåring under valkampanjen. Som vid de flesta folkomröstningar var frågan väldigt luddig. Styrande PSOE hade vunnit valet 1982 med en reserverad hållning till Atlantpakten (”OTAN, de entrada no”) för att sedan kovända och kampanja i folkomröstningen för fortsatt medlemskap. Högern var också för NATO, vilket lämnade motståndet till yttersta vänstern och olika fredsorganisationer.

Paradoxen att både styrande PSOE och högeroppositionen kampanjade för ja-sidan föranledde ett av de egendomligaste samtal vid ett lunchbord som jag någonsin hört. Våren 1986 var jag på besök hos en av mina bästa vänner i Madrid och bodde hos honom och hans familj. De var traditionella spanjorer med en konservativ åskådning.

En söndag var vi på en en ”venta” utanför Madrid och åt lunch på klassiskt spanskt manér, med tre generationer av familjen närvarande. Frågan om den stundande folkomröstningen om NATO kom osökt upp på dagordningen och farmodern diskuterade högt med sin söner vad hon skulle rösta.
–Felipe vill att vi ska rösta ja, va? Frågan framfördes med ett tonfall som tydligt antydde att hon tänkte rösta emot vad som helst som socialistledaren försvarade.

En av hennes söner fick något av en panikattack och svarade:
–Kommunisterna vill att vi ska rösta nej, och eftersom vi inte vill ha bolsjeviker i det här landet så kommer vi rösta ja!

Efter en kort betänketid förkunnade farmodern.
–Då röstar jag också ja.

Så kunde det gå till när ett beslut fattades beträffande Spaniens fortsatta medlemskap i NATO. Hur svenskar skulle resonera vet vi inte, främst för att vi inte har tillfrågats i ärendet.