Medan många länder stängde teatrar, biografer och konserthallar och lät köpcentrum och butiker vara öppna under pandemin, gjorde Ryssland tvärtom. Där prioriterades kultur framför konsumtion. Det berättade Anna-Lena Laurén i sitt sommarprat 2021. Anna-Lena Laurén är en av mina favoriter bland utrikeskorrespondenter, hon bevakade länge Ryssland för bland annat DN, tills hon och hennes dotter tvingades lämna sitt hem i största hemlighet.

Det där hon berättade om Rysslands syn på kultur, hur det för många där är en självklarhet att gå på konsert, opera och teater, har följt med mig. Jag har insett att jag har fallit i ett kulturellt svart hål sedan pandemin, och att något måste göras. Här krävs en medveten uppryckning! Under pandemin fanns inga livekonserter eller teatrar att gå på, men det gör det nu.

Jag började försiktigt med en balett och en biofilm i höstas, och strax efter årsskiftet satt jag med betalkortet framför datorn, beställandes biljetter. ”Du kommer aldrig att bli rik, Annika” sa jag till mig själv och flinade, för vem blir lycklig av en massa oanvända pengar? Glatt köpte jag biljetter till en konsert med Emil Jensen i Sverige, två trollerikurser (en till mig och en till äldsta dottern), en konsert med ungarna i Sevilla och så en biljett till Hang Massive som ska spela i Madrid i maj. Jag fick tacka nej till ett jobb för att kunna se Hang Massive, men när de nu reser ända från Indien med sina handpans så får jag göra mitt till. Det här ska upplevas.

Den politiske poeten och musikern Emil Jensen hade jag försökt se länge, men det har varit svårt eftersom vi bor i olika länder och hans spelningar sällan sammanfaller med mina resor. Det tog 15 år innan vi skulle befinna oss på nästan samma plats, men den sista söndagen i februari detta år skulle vi faktiskt båda vara i Skaraborg.

Kvällen innan landade jag i Stockholm, övernattade hos min bror i Uppsala och ägnade söndagen åt att snigla mig söderut via olika färdmedel. Jag kom ända till Mariestad innan det blev problem med Kinnekulletåget, som vanligt. I Spanien glömmer man ibland hur problematiskt det är att resa med tåg i Sverige. Men jag är inte den som ger upp. Framför allt inte innan en Emil Jensen-konsert som jag väntat på så länge. Med hjälp av ersättningsbuss samt taxi de sista milen kom jag till Vara konserthus med fem minuters marginal och upplevde en fantastisk konsert med underbara arrangemang på gamla och nya låtar. Ge mig dragspel, marimba, sopransax, bas eller liknande och jag smälter. Man blir ju nästan stum av beundran över skickliga musiker.

Men Emil Jensen var över, i lördags var det dags för nästa föreställning.

För omkring fem år sedan såg jag Sevillagruppen Lapso Producciones föreställning Proyecto Voltaire i en liten bergsby i Sierra de Huelva. På ett undangömt torg utanför en restaurang med kulörta lampor uppträdde de med en järnsäng som rekvisita. Det är en av de bästa konserter jag har varit på. Och nu skulle de sätta upp barnföreställningen Ad Libitum på Teatro de Alameda i Sevilla, en föreställning med fritt tolkade stycken från den klassiska repertoaren.

Oturligt nog sammanföll detta med ett kalas. Inte vilket kalas som helst heller, utan barnens kompis Nilos åttaårskalas. Det betydde att det inte bara var barnen som hade svårt att sätta sig i bilen tidig eftermiddag och åka mot storstan, utan även jag.

Nilos kalas vill ingen inbjuden vuxen missa och det beror på kalasmaten. Den är omtalad. Nu hade hans familj dukat upp till buffé på picknickplatsen. Där fanns ett överflöd av röror, sallader, empanadas, tortilla, hembakat bröd, pajer och allt möjligt, allt hemlagat på ingredienser från egna odlingar. På ett särskilt bord tronade en enorm karaff med honungslemonad, och jag tappade räkningen på hur många gånger jag hällde upp av den makalösa drycken.

Men konserten skulle inte vänta på oss. Det struntade ungarna i. De var överallt samtidigt; lekte i en rotvälta, sköt pil och gick balansgång på en lina som spänts upp mellan ett träd och en pickup, men till slut fick jag in dem i bilen och gasade iväg mot Sevilla. Barnen fick var sin mugg med pastasallad, de hade inte haft tid att äta på kalaset. Snart var pastan slut och de somnade båda två. Jag tittade på dem i backspegeln medan jag körde ner för bergen och funderade.

När jag tänkte efter var det bara jag som hade förlorat kulturupplevelser. Barnens pappa tar ofta med ugnarna på framför allt teater och bio och ibland utställningar när jag är på jobbresa. Själv åker han på konserter och festivaler, och ger spelningar med sin egen grupp.

Ungarna vaknade inte förrän jag hade parkerat. Jag öppnade bildörren och doften av apelsinblom nådde mig genast. Luften var ljummen, uteserveringarna fulla med människor. Med ena barnet i famnen, de andra sömnigt hållandes i min tröja, skyndade vi fram på en smal trottoar. Jag spanade efter vår kompis som skulle följa med. Trots att hon bott i stan i 20 år visste hon inte ens var den centralt belägna teatern ligger. Hon befinner sig i ett djupare kulturellt hål än jag.

De tre medlemmarna i Lapso Producciones är skickliga musiker. Det går inte att bli besviken på en sådan föreställning. Klassiska stycken spelades på glas, på klockor som hängde i ett paraply, på vattenfyllda flaskor som hängde i metallrör, på trumpet i en skål med blått vatten... Det var mindre musik än i vuxenföreställningen, desto mer komik som gjorde intryck på framför allt den äldsta dottern. Hon har pratat om föreställningen i flera dagar efteråt. Den lilla var mest glad över att det inte lät så illa som när hon måste lyssna till sin pappas punk/metal-grupp i replokalen.

Vi smälte upplevelsen med montaditos på en bar, glass, en lång stund på en lekplats, och jag tänkte att jag borde ta med ungarna oftare till Sevilla. Både för att uppleva stan som de faktiskt är födda i, och för att besöka stans scener. Kulturutbudet är inte dåligt i bergen där vi bor, men i Sevilla är det oändligt.