När det totala vansinnet bryter ut kring påsk med fåniga processioner och allmän trafikinfarkt far jag gärna åt andra hållet in i den andalusiska ödemarken där tystnad råder. Så har jag gjort med ett par undantag vartenda år sedan vi kom hit 1999. De första åren bodde en pensionerad svensk läkare i Benalmádena vars familj vi umgicks mycket med. Han hade varit specialitet på öron, näsa och hals, varför jag genast döpte hans fastighet till Örhalsnäs. Han hade en likadan terrängbil som jag och vi älskade båda att köra off road. En dag före påsk berättade jag för honom att jag hittat en smal krokig grusväg mellan Fuengirola och Ojén, där man måste ha terrängfordon för att ta sig fram. Det finns inte ett spår av mänsklig bebyggelse på hela sträckan.
–Den måste du visa mig, skrek han entusiastiskt.
–Ja, kom hem till mig i morgon klockan tolv så far vi.

Nästa förmiddag gjorde jag massor med förberedelser inför vår utflykt och han anlände i god tid. Vi satte oss i min bil och for i riktning mot bergen och genom den lilla byn Entrerríos. Snart nådde vi den gamla skogsvägen där såväl Porsche som Lamborgini skulle vara löjligt odugliga. Vinterns oväder hade vräkt ner sten och morän över den smala vägen och på vänstra sidan stupade det brant. Att köra i över 25 kilometers hastighet var helt omöjligt. En död bergsget låg på vägbanan och dess bakben var jag tvungen att köra över. Efter en kvarts resa på denna väg öppnade sig en plats på dess högra sida. Där parkerade jag. Min vän klev ut, sträckte på armarna och viskade:
–Det här är inte sant! Här är dödstyst! Vilken plats!

Bakom oss hade vi skyhöga berg, framför oss ett stup och långt i fjärran såg vi staden Fuengirola. Det var vindstilla och total avsaknad av ljud. Jag tog fram och fällde upp en stol till min gäst. Han satte sig. Så tog jag fram en stol till mig själv, men jag satte mig inte utan tog även fram ett bord som jag ställde mellan våra stolar. Så la jag på en nymanglad vit linneduk och tog fram en liten silvervas. Jag hittade ett par vackra vresrosor på slänten som jag satte i vasen. Nu tog jag fram ett mindre och lägre bord på vilken jag placerade ett fältkök där jag eldade med apotekssprit och en liten stekpanna i aluminium. Jag hällde lite olivolja i pannan och la i ett par rejäla tournedos som jag gnidit in med vitlök och kryddat med flingsalt och nymald svartpeppar. Jag stekte även några stora bitar röd paprika och la upp det hela på två tallrikar med en rödvinsås som jag gjort före avfärden. Så hällde jag upp varsin iskall öl och varsin snaps av märket OP Andersson aquavit.
–Det här här inte klokt, skrek doktorn.

När vi ätit ville han hjälpa till att duka av, men jag sa:
–Sitt kvar, du är min gäst.

När allt var avdukat tog jag fram ett par assietter med jordgubbar och vispgrädde samt varsitt glas dessertvin, Málaga dulce. När vi avnjutit även detta dukade jag av och satte fram kaffekoppar och en liten sockerskål, två konjakskupor i kristall samt en butelj riktig fransk cognac VSOP. (Ingen djävla Brandy!) Vidare la jag fram varsin grov cigarr från Cuba.

Vi var väl på platsen i drygt tre timmar och när jag packat in för att åka hem sa min vän:
–Det här var mitt finaste krogbesök sedan jag kom till Spanien, Jag döper denna plats till Restaurang Frisk luft.
–Nej svarade jag, den skall heta Restaurang Buenos Aires.
Han instämde.