Lilla Runas stundande femårsdag planerades i veckor av den i familjen som har tradition av att fira födelsedagar, det vill säga jag. Fem år fyller man bara en gång i livet och flickan hade väntat ett helt år på den här dagen, ända sedan fyraårsdagskalaset tog slut.

Vi startade firandet tidigt med att sjunga födelsedagssången på spanska och svenska och gå in i sovrummet med paket och tårta med fem tända ljus. Runa gömde sig under täcket i ett försök att somna om, men sedan förstod hon vad som var på gång och kröp fram och log. I paketen låg en hund som kan dansa och spela, glasögonbågar utan glas (hon älskar glasögon), ett memoryspel, ett skrin med speldosa och halsband i, ett hemligt dinosaurieägg som löstes upp i vatten, bok och ett par småsaker till.

Jag var ledig och kunde förbereda kalas medan barnen var i skolan. Strax innan två på eftermiddagen var allt klart på den lilla picknickplatsen som ligger nära båda barnens skolor, där den ”blodiga dockan” är instängd i ett skåp. Ja, det finns ett litet bönekapell på platsen och det tog lång tid innan sambon och jag förstod att ungen hade skrämts av kristusfiguren där när vi hade fyraårskalas på samma plats...

I träden hängde ballonger och på ett bord med rödrutig duk fanns mat och dryck till alla barn och föräldrar när de anlände. Det fanns korv med bröd och tillbehör (fenomenalt smart idé för att få ungarna att äta något innan de stack iväg för att leka), en stekgryta med korv från slaktaren tillagad med lök, vitlök, vin och lagerblad, empanada, skagenröra, bröd, drycker, sedan tog familjerna med sig fantastiska tortillor, något slags frasigt bröd med sesamfrön, mer empanada, sallader med grönsaker från egna odlingar och jag vet inte allt. Ungarna lekte, klättrade och gjorde kanaler, och vi vuxna stannade vid matbordet.

När alla var proppmätta togs efterrätterna fram. Chokladbollar, drömmar, silviakaka och en stor långpannetårta med hallongrädde. Åh, vad god den var, godaste tårtan jag gjort. Runa blåste ljusen men hade inte tid att smaka på något, hon och kompisarna lekte med alla presenter. Vi vuxna satt kvar vid bordet, så mätta att ingen orkade resa sig, och när det började mörkna blev det kallt och det var dags att åka hemåt.

Vad roligt det är att ha en femåring i huset! En liten unge som fantiserar ihop långa historier med sina leksaker, som stänger in sig i badrummet och leker med vatten tills golvet är plaskblött, som bygger kojor på hallgolvet där ingen kan komma förbi och som slår in presenter till alla i familjen så ofta hon kan, ofta med små godisar eller leksaker i. En unge som har nära till skratt och ilska, som målar hela ögat rött av läppstift timmen innan vi ska åka på släktkalas, som skrynklar ihop ansiktet och fräser och kastar saker när hon blir arg, som gömmer sig under bordet när hon har slagit sig. Det är på gott och ont att hon blev så lik mig. Själv undanhöll jag en hel dag att jag hade brutit armen, av någon obegriplig anledning.

Vi skrattar åt samma saker, hon och jag. Hon är rädd för spindlar och vill ibland ha sällskap på toaletten för att spindeln i hörnet inte ska titta på henne. Sniglar däremot gillar hon, Runa brukar plocka alla hon hittar i trädgården och stänga in dem med ett knippe gröna blad i skåpet i leksaksköket.

Sax och tejp är favoritprylarna. Senast jag kom hem från en jobbresa fanns en ny konstinstallation på hallväggen. Fyrkantiga ballonger kallades den och det var Runa som tejpat upp fyrkantiga bulliga papper och dragit långa tejptrådar mot golvet. Där sitter den kvar. En annan installation är en plasttallrik med fasttejpade spelkulor och mynt, med så tjocka lager tejp att det kommer krävas starka lösningsmedel för att få loss pengarna.

En femåring är fortfarande liten. Min är i alla fall ett litet exemplar. Armarna är så himla tunna, axlarna så små att det räcker att kupa fingrarna runt dem för att de ska vara helt omslutna. Hon försvinner inne i min famn. Hon är mjuk och varm, och det bästa som finns är de gånger som vi sover tillsammans och hon sömnrufsigt sätter sig upp i sängen, säger Mamma och somnar om tätt intill.

Hon är liten men blir samtidigt större allt för fort. Den egna viljan är stark. För några veckor sedan fick hon följa med till frisören och för att klippa håret. Hon hade önskat kort hår så länge. Vi föräldrar har stretat emot. Men fem år, då bör man väl få bestämma sin frisyr själv?

De långa ljusa hårtestarna föll mot golvet i frisörsalongen, det gjorde ont i hjärtat. Runa blev mycket nöjd med sin mycket kortklippta frisyr, och när hon gått iväg för att måla naglarna med en jämnårig flicka, grät jag i frisörens framsträckta pappersnäsdukar. Jag kände inte igen min unge, hon var som en helt ny person. Det tog åtminstone en vecka innan jag hade vant mig. Runa var glad över att kunna äta soppa utan att håret blir kladdigt, att slippa borsta håret på morgnarna, och hon kände sig så fin ända tills ett par ungar i klassen retade henne för det korta håret. Tur för de ungarna att Runa bytte skola efter påsklovet.

Med Runas storasyster gick tiden inte lika fort. Vi var otåliga med att hon skulle bli större. Så dumma vi var. Jag minns ofta vad min bloggkompis Åsa i Portugal skrev för ett tag sedan. Hennes döttrar är nästan vuxna, snart på väg ut ur boet, kanske till och med landet. ”…det är tillräckligt för att jag ska ligga vaken ett par timmar varje natt och försöka tänka ut ett sätt att stoppa tiden, eller att lära mig leva med att den springer ifrån mig. Att de växer ifrån oss.”

Jag känner inte att jag behöver stoppa tiden, bara få den att sakta ner. Kanske gå bakåt litegrann. Jag vill inte att småbarnstiden ska ta slut. Det är så mysigt med en liten som kramas, vill bli buren och sitta i knät, men snart är det över. Vi borde ha börjat tidigare kanske, eller fått ett barn till? För att dra ut på den här tiden som försvinner så rysligt fort… Det är inte försent än, men snart. Fast ingen av oss önskar uppleva nya bebisår.

Det är bara att fortsätta njuta av den där tiden medan vi har den.