Hade den inte sprungit så fort hade den kunnat misstas för en sten. Men det var ingen sten som sprang på vägen utan en sköldpadda, upptäckte min sambo Jesús förvånat där han kom körandes genom skogen för att hämta barnen.

Han stannade för att flytta på sköldpaddan, på vägen kunde den bli ihjälkörd, men sedan tänkte Jesús att det vore roligt att ta med den och visa den för barnen. Han stannade, stoppade in djuret i bakluckan och körde vidare.

Själv befann jag mig redan på skolan när Jesús åkte upp för backen med sin märkliga last. Halva skolan, det vill säga sju barn, var fortfarande kvar och lekte trots att skolan slutat för en halvtimme sedan, och alla sju samlades runt Jesús när han kom med sköldpaddan.

Stackars djur. Barnens förtjusning fick den att gömma sig i sitt skal. När ungarna hade lugnat ner sig lite drog den ut sin rynkiga nacke, en lång svans och fyra ben med stora, svarta klor. Vi konstaterade att det var den smutsigaste sköldpadda vi sett och misstänkte att den legat nergrävd i jorden en längre tid.

När sköldpaddan väl hade vågat sig ut ur skalet fick den bråttom att komma iväg. Den kravlade snabbt över lekplatsens mjuka gummimatta, men hann inte så långt innan den lyftes upp. Alla ville känna på den och hålla i den.

Min femåring höll sig nära, var lite rädd men oerhört fascinerad. Hon klappade försiktigt på skalet och vågade till slut också försöka hålla sköldpaddan, precis som de stora barnen. Men den rev henne och hon blev rädd.

Jag hade aldrig någonsin hållit i en sköldpadda men såg hur de andra tog händerna om skalet och magen och gjorde likadant för att visa mitt barn.
–Titta Runa, håll så här, då river den inte, sa jag övertalande, jag ville att hon skulle prova igen för att rädslan inte skulle hinna sätta sig.

Rädd blev istället jag, för sköldpaddan ville återigen kravla sig iväg. Den drog fram sina ben och klor och rev mig hårt i tummen. Vem kunde tro att sköldpaddor har så vassa klor? När jag skriver detta har jag fortfarande ett litet rött, svidande hål mitt på fingret.

Jag har haft husdjur sedan barnsben. Det första var kaninen som jag gick ut och matade med maskrosblad tidigt på sommarmorgnarna, iklädd nattlinne. Sedan följde hamstrar, marsvin, fler kaniner, undulater, akvariefiskar, vandrande pinnar, hund och framför allt katter. Min första katt fick jag när jag var fyra. Han var vit och tjock med kort svans och jag älskade honom. Drog runt honom i dockvagnen. Han bet de flesta utom mig.

Sköldpadda har jag aldrig haft, inte längtat efter någon heller, men det har barnen. Inte minst sedan femåringen såg sköldpaddorna i Río Guadalquivir, sköldpaddor som folk har tröttnat på bor där vid vattnet och man ser dem under en båttur genom Sevilla. Vi, barnens mamma och pappa, har envist sagt nej. Ingen sköldpadda. Vi vill inte ha ett instängt djur. Ingen sköldpadda som går fritt i trädgården heller. Den skulle ändå snart vandra iväg under det klena stängslet och flytta någon annanstans.

Kanin blir det inte heller, säger vi när de ber om en kanin, för vem skulle ta hand om den när vi reser bort? Det går inte. Samma med akvariefiskar. Men katter har vi. Två stycken. Och så en liten hund. Det svårt nog att hitta lösningar för dem när vi är borta.

För mig är det viktigt att barnen växer upp med djur, och vi skulle ha så många fler om det bara berodde på mig, och om vi hade någon som kunde ta hand om djuren när vi är borta.

Jesús, å sin sida, har inte växt upp med djur. Inte längtat efter några heller. Ibland har familjen haft hundar som bott hos dem, men inte mer. Han förstår inte varför någon vill ha ett djur i huset om det inte är till nytta. De fäller, envisas med att sova i soffan, sängen och på andra platser där människor befinner sig och man riskerar att få katthår på kläderna.

Att vi, redan när vi flyttade till huset, bestämde att vi skulle ha höns verkar han ha glömt. Jag kan i och för sig ha varit pådrivande i frågan.

Nåväl, låt oss återgå till lekplatsen mellan skolan och spökkyrkan i en pytteliten bergsby i Andalusiens inland. Sju barn ligger i ring på marken och studerar den skygga men bestämda sköldpaddan. Alla vill ta med den hem, men tvillingarna och deras mamma blir de lyckliga. De erbjöd sig först. Och tvillingarnas mamma är den enda vuxna som sagt ja. De andra barnen tittar avundsjukt på dem. Även Runa.

Hon har sett sin pappa komma bärandes på en levande skatt från bilen som hon snart ska sätta sig i. Det är han som har hittat sköldpaddan. Men han vägrar ta hem den och ger den istället till tvillingarna! Var finns rättvisan i det? För några minuter sedan hade Runa nästan en sköldpadda. Den fanns inom räckhåll, och nu är den borta. Tvillingarna har redan gett den ett namn.

Runa ville så fruktansvärt gärna ta med sig sköldpaddan hem. Göra vattenbad åt den, mata den, bära, klappa. Men hon fick inte, kunde bara tyst se på de lyckliga tvillingarna som gick omkring och mallade sig och bar omkring sköldpaddan, och höra deras mamma som glatt ropade att den var hennes och barnens födelsedagspresent.

Min femåring såg och hörde och blev så ledsen, så ledsen. Inget kunde hon göra för att få med sig sköldpaddan. Ingenting. Hennes sorg var så djup att den inte gick att dölja, trots att hon försökte. Hon drog sig undan, dolde ansiktet och gömde sig bakom bilen. Jag såg inte hur det var fatt, försökte bara skynda på henne, vi måste åka, vi var bjudna på lunch och jag hade varenda minut av den hektiska eftermiddagen bokad innan jag skulle iväg på jobbresa på kvällen. Runa kom fram till slut och satte sig i barnstolen. Hon vände bort ansiktet men på kinderna rann stora tårar, jag såg det när jag spände fast bältet.

Hon var så ledsen och maktlös att det blev till ilska, hon skrek, men det hjälpte inte. Hon ville inte åka med hem till Nilo och äta lunch, hon ville följa med hem till tvillingarna och sköldpaddan!

Runas sorg gick rakt in i mitt eget hjärta och jag förstod för första gången varför mina föräldrar lät mig ha så många djur. Jag förstod dem helt. Där och då hade jag gärna gett min dotter både en och två sköldpaddor om det hade fått hennes värkande sorg att försvinna.