Jag ska inte på något vis sälja in mig som en person som alltid går min egen väg, opåverkad och ointresserad av trender generellt. Givetvis faller jag dit nu och då. Men jag har en viss tendens till att vara lite “kärringen mot strömmen” när det gäller en del saker. Särskilt om jag är sen på bollen! Elsa Billgren och Sofia Woods avsnitt “Ofluencer” från den 2 april, fick mig att fundera på vilka trender bland Spaniensvenskarna, som jag mest aktivt hållit mig borta ifrån.

Golfen
När jag kom hit 2003 och kanske framför allt under åren jag jobbade som heltidsreporter på Sydkusten - 2004 till 2011 - var det i huvudsak golf som gällde för svenskarna. Det var som att det inte fanns något annat. Jag har inget emot att andra spelar golf och kan inte se något direkt avstötande med golfandet. Tvärtom faktiskt. Inte så att jag i hemlighet längtat efter att börja spela golf i alla år, men förutom att det tar tid och kostar pengar så var det nog det faktum att så många sade åt mig att jag var tvungen att börja spela golf, som främst gjorde att jag inte alls kände för det. Nu pratas det inte längre om golf bland svenskarna. Så nu skulle det möjligen kunna vara läge att ta några lektioner!

Padeln
Många år senare känner jag precis samma icke-engagemang för padeln och enda anledningen jag kan komma på, är just att precis alla spelar och att det gör någonting med mig. Av samma anledning har jag aldrig sett Sopranos eller Game of Thrones. Fast nu, många år senare, skulle jag kunna överväga det. När hypen lagt sig. Jag har spelat padel en gång i mitt liv och tyckte det var roligt. Så jag förstår inte varför jag inte kommer mig för att spela en andra gång. Men nej, det är för mycket på något vis. Det är inte förutsättningslöst eller kravlöst. Med det kommer en livsstil och ett umgänge så stort att det ger mig svindel.

Fuengirola
Jag vet inte om det går att säga att det går trender i svenskarnas favoritorter på Costa del Sol, men Fuengirola har helt klart en stark attraktionskraft på svenskarna och den där massifikationen har alltid tråkat ut mig lite. Det är ju egentligen samma sak när det gäller ett antal “svenskorter” längs de spanska kusterna. Jag borde definitivt ha bosatt mig en bit inåt landet om jag skulle följa mina principer.

Men Benalmádena är i alla fall lite mer okänt och mer av icke erövrad mark av Spaniensvenskarna, som kanske mest drar sig för att bosätta sig här för att de inte kan uttala namnet. Jag upplever dock att Fuengirola inte längre är den enda platsen för svenskarna som ska köpa bostad i trakten. För dem som söker stadsliv ja, men generellt tittar man bredare och överväger lika gärna grannkommunerna. Och då känns Fuengirola genast mer intressant för mig!

Marbella
Marbella har väl varit trendigt i olika omgångar och kanske på lite olika sätt genom decennierna. Marbellabor skulle säkert insistera på att Marbella ALLTID är trendigt och aldrig någonsin otrendigt. Men jag håller inte riktigt med. Kanske beror det även på vilka kretsar man rör sig i, men jag menar att i takt med att Málaga stad blivit allt hetare för svenskar generellt, desto mer attraktiv har både staden i sig och orterna närmare Málaga blivit. Och därmed har Marbella förlorat lite…

Jag har egentligen bara haft en mycket kort Marbellaperiod och det var runt 2006 om jag inte minns fel. Jag var ute en del där och lockades en aning av flärden. Men det höll bara i sig några få månader och i övrigt har jag mest känt att det var dyrt och överreklamerat oavsett det gällde uteliv eller bostadspriser. För dem som är än mer anti Marbella än jag är, kan jag däremot dra igång ett försvarstal som går ut på att Marbella är så mycket mer än Puerto Banús och Nueva Andalucía, lyfta naturen, variationen och allt det andra som existerar vid sidan om lyxen och golfbanorna.

Málaga
Málaga stads score på trendkurvan har verkligen rusat i höjden under mina år i Spanien. Jag bodde där från 2003 till början av 2012 och på den tiden var det få svenskar som ens brydde sig om att sätta sin fot där. När jag sade att jag bodde där, tyckte folk att jag var lika delar konstig och exotisk. Det var kul. När populariteten började stiga för några år sedan kändes det rättvist och på tiden, men nu kan jag känna att det blivit för mycket. För provinsen och närområdet är det en positiv utveckling på många sätt, men jag åker allt mer sällan själv in till Málaga. Främst på grund av mängden människor.

Reserva del Higuerón
Kanske ett uttjatat ämne efter att jag redan skrivit en del om det i samband med min flytt för inte så länge sedan, men det faller trots allt lite under samma paraply. Det kan jag se tydligt efter att jag flyttat därifrån. Jag hamnade i Reserva del Higuerón av en slump när jag flyttade från Málaga 2012. Då var det, visserligen ett fint område och spat och sportklubben fanns redan då, men accessen var mer begränsad, området inte så uppbyggt än och få människor kände till det.

I takt med exploateringen, sportklubbens utbyggnad, marknadsföringen av de nya projekten, hotellet och övertagandet av Hilton för några år sedan samt inte minst alla de evenemang som hållits där, har hypen vuxit. När jag befann mig mitt i det, eftersom jag redan var på plats, kunde jag inte annat än att tycka att det var en positiv utveckling. Men med lite distans känns det skönt att befinna sig utanför. Men det är ju så det mänskliga psyket fungerar!

Tarifa
Jag var inte den första svensken att kära ned mig i Tarifa - första besöket var i januari 2004 - men på den tiden då nästan ingen varit där åkte jag dit i tid och otid året runt. Jag älskade Tarifa, kunde inte hålla mig borta. Det var min tillflyktsort. Jag kunde andas bättre där. Nu åker jag nästan aldrig dit mer. Det har blivit trendigt bland svenskar och jag har tappat mitt intresse… Det är verkligen synd. Jag borde skärpa mig.

Svenskkolonin
Det är nog fel att säga att svenskkolonin på Costa del Sol någonsin varit direkt hipp, men det var ändå ganska “inne” att vara en del av den för 10-20 år sedan. Och just därför ville jag inte gärna erkänna att jag tillhörde den. Jag höll mig på min kant för att inte buntas ihop med andra som tillskrevs ett antal egenskaper jag inte kunde identifiera mig med. Det är inte det att det är direkt “ute” att tillhöra den nu för tiden, men den har vuxit och blivit så brokig och dynamisk att den inte på samma vis längre känns som en enhet. Och därför har jag inte längre lika stora problem att ibland i vissa sammanhang, se mig ihopbuntad med andra Spaniensvenskar.

Svenskkolonin består numera långt ifrån av bara nyinflyttade, med mycket tid och pengar och liten integrationsgrad i spanska samhället. Många fler i svenskkolonin har bott och arbetat här i många år, de lever sina egna, i vissa fall relativt spanska liv, men kan även ha glädje av viss gemenskap med sina före detta landsmän. Mer än en trend, har det kommit att bli en institution.