Många lockades under åttio- och nittiotalet till att investera i andelslägenheter. Upplägget var att man köpte tillgång till en semesterbostad under en specifik vecka varje år. Försäljningstaktiken var aggressiv och lockade köpare med gratisprodukter och champagne, vilket skapade en illusion av lyx och exklusivitet. Många av dessa presentationer varade i timmar och avslutades ofta med att deltagarna, under påtryckningar, undertecknade långsiktiga avtal. Det skriver tidningen El País.

Även om det saknas officiell statistik har det funnits upp till 1,5 miljoner andelsägare i Europa, med Spanien som enskilt ledande land med 100.000 medlemmar år 2010 och cirka 26 procent av alla europeiska timeshareanläggningar. Särskilt Kanarieöarna stod ut med som mest 10.000 anställda inom sektorn och en omsättning på cirka 220 miljoner euro om året. Av Spaniens totalt 345 anläggningar fanns 150 på Kanarieöarna.

Ursprungligen var timeshare attraktivt för både utvecklare, som använde det för att sälja lägenheter som inte gick åt under fastighetskrisen 1992 och för konsumenter som såg det som ett överkomligt sätt att äga en semesterbostad. Kostnaden för en familj låg i genomsnitt på 15.000 euro, även om vissa betalade upp till 50.000 euro i mer exklusiva komplex.

Den spanska timesharemarknaden nådde sin försäljningstopp så sent som mellan åren 2002 och 2008. Med tiden blev dock många av dessa avtal en börda för ägarna. Kombinationen av svårigheter att sälja tiderna vidare, stigande årliga underhållsavgifter och en alltmer mättad marknad skapade en ohållbar situation för många.

I takt med att problemen kring timeshare växte utökades det juridiska skyddet för konsumenter. Lag 42/1998 utgjorde en vändpunkt som införde viktiga regleringar, som begränsningar i kontraktens längd och förbättrat skydd för köpare. Denna lag möjliggjorde för ägare att överklaga orättvisa avtal och sedan dess har spanska domstolar regelbundet dömt till förmån för andelsägare. Det har lett till att många kunnat avsluta sina avtal och återfå sina pengar.

Trots dessa förbättringar finns det fortfarande många som är fast i gamla avtal som är svåra att komma ur. Speciellt de som köpte före 1998 står inför större utmaningar, eftersom de juridiska skydden inte gäller retroaktivt. De enda alternativen för dessa ägare är att fortsätta betala de årliga avgifterna, försöka sälja sina veckor i en mycket sval andrahandsmarknad, eller att gå till domstol om de kan finna grund för det.

För många är känslan av att ha blivit lurade både smärtsam och förödmjukande. Det är inte bara de ekonomiska förlusterna som är tunga, utan också känslan av att ha blivit bedragna. Många känner både skam och frustration över att ha fastnat i vad som i många fall visat sig vara en ekonomisk fälla.

Speciellt svårt är det att göra sig av med så kallade "dåliga veckor". Det syftar på de som infaller under lågsäsong, som tidig vår eller sen höst, och som inte lockar i samma utsträckning som högsäsongsveckor. Konsumenter som köpt dessa dåliga veckor upptäckte snart att de hade investerat i perioder då vädret oftast är sämre och turistattraktionerna har begränsade öppettider, vilket avsevärt minskar deras användbarhet och uthyrningspotential.

Ett annat påtagligt problem är de ständigt stigande underhållsavgifterna. När konsumenterna först köper en andel i en semesterlägenhet kan dessa avgifter verka hanterbara. Men över tid, och ofta utan tydliga förklaringar, har dessa avgifter eskalerat till hundratals euro om året. Denna kostnadsökning beror delvis på inflationen och stigande kostnader för underhåll och administration, men även på mindre transparenta faktorer som kan dölja bristfällig förvaltning eller till och med bedrägliga metoder av de företag som hanterar fastigheterna.

Underhållsavgifterna täcker vanligtvis kostnader såsom reparation och renovering av fastigheten, trädgårdsskötsel, säkerhet, och personal. Men i vissa fall har de också använts för att täcka administrativa kostnader och till och med marknadsföringskampanjer för att locka fler köpare.

För dem som lyckats bryta sig fria från dessa avtal har vägen inte varit lätt. Det har krävts juridiska strider, ofta med betydande kostnader. Dessa fall har varit komplicerade och tidskrävande, men för de som vunnit har det inneburit en stor lättnad. Rättssystemet har varit en viktig resurs för dem som köpt andelslägenheter efter 1998.

Marknaden för timeshare uppges idag vara mycket annorlunda jämfört med dess glansdagar, med större transparens och konsumenträttigheter. Tusentals kämpar dock fortfarande för att frigöra sig från ett kontrakt som de djupt ångrar att de någonsin skrev på.