En så gammal hund av denna storlek är ganska ovanligt. Nu var han grå om nosen och hade sedan en tid haft mycket begränsad rörelseförmåga. Vi hade därför bestämt att låta honom dö under denna vecka. När Barbro ringde mig låg han dock på golvet oförmögen att resa sig, så hon hade kallat på veterinären som redan var på väg. Lorca gjorde ideliga och lönlösa försök att komma på fötter samtidigt som han försökte skälla. Hans skall lät näppeligen hotfullt. Det blev bara långdragna väsande pip då han tappat rösten. Denne fordom så stolta och granna hund var nu bara skuggan av den ståtlige ulmerdogen.
Grand danois är trots namnet ingen dansk hund. Den är tysk och här i Spanien kallas den mycket riktigt Dogo alemán. Den avlades fram i den bajerska staden Ulm i slutet av 1800-talet och i Sverige benämndes den först Ulmerdog. Så visades den upp på en utställning i Danmark år 1902, varför den fick sitt felaktiga rasepitet. Nog om.
När jag anlände låg Lorca halvvägs under soffbordet och gjorde krampaktiga försök att resa sig. Jag satte mig i soffan, smekte och försökte lugna honom. Så anlände veterinären, en bastant dam som själv, fick vi veta, födde upp just Grand Danois. Hon hade en man med sig som hjälpreda. Lorca fick först en lugnande injektion i nacken. Den verkade snabbt så han blev sömnig och slö. Jag fortsatte att klappa honom och han slickade mig på handen för sista gången. Så fick han den dödliga injektionen intravenöst och ett par minuter senare kunde veterinären, med hjälp av stetoskop, fastställa att han var död. Jag minns att när vi avlivade en av våra tidigare hundar så sa den veterinären efteråt att ”så där skulle jag själv vilja dö när det är så dags”. Lugnt och smärtfritt.
Så får jag nu försöka trösta Barbro och torka hennes tårar. Själv känner jag saknad och sorg och kanske skulle det lätta lite om jag kunde gråta. Jag vet inte, men jag kan citera skalden Nils Ferlin som i en av sina dikter skriver:
Vad hjälper det en människa att kinderna blir våta?
Lorcas änka, vår tik Ronja, är den enda som inte visat minsta tecken till sorg. Hon lufsar runt som vanligt och verkar inte sakna sin make. Det är bara människan som har något begrepp om döden. Vi vet att livet är en sexuellt överförd åkomma med hundra procents dödlighet. Själv är jag fyllda 86 så jag undrade tidigare vem som skulle lämna in först, jag eller Lorca.
En av mina senaste visor handlar om just döden. Nu i vårt sekulära samhälle är det få som tror på de gamla sagorna om gudar, himmel och helvete. När frågan ställs får man ofta svaret: Nej jag tror inte det finns någon gud men det måste ju finnas någonting efter livet. Det tror inte jag och därför heter visan ”Ingenting”. Jag framför den i en video på YouTube, som du kan se nederst:
När du vandrat genom livets alla dalar och höjder,
genom smärta, genom vällust, genom stillhet och storm,
genom trohet, genom falskhet, genom sorger och fröjder.
Då är dags för dig att säga ditt sista adjö
för efter trettiotusen da´r ungefär, skall du dö.
Vad som händer sedan? ingen som vet!
Mången tror sig veta svaret.
Men ingen talar utav erfarenhet.
Låt mig därför bringa klarhet.
Det finns ingenting som tyder på ett liv efter detta.
När din åldriga lekamen är en vidrig kompost.
Vad det gäller själ och ande kan jag bara berätta:
Elektrokemiska impulser i hjärnans substans,
detta var din själ och ande så länge den fanns.
Men låt oss ägna lite medlidande
med alla som är religiösa.
För det är dom som har ett rent helvete
och anledning att va nervösa.
De skall vandra genom skärseld mot den yttersta dagen.
De skall ryckas upp ur graven av en gud som är sträng.
De skall dömas efter den eskatologiska lagen.
Men jag ser ingen fara, jag skall faktiskt bara
upphöra att finnas till.
Precis som innan jag föddes.
Se videon:
Kommentarer
Endast prenumeranter på SK Premium+ kan kommentera artiklar.