Jag har bott i radhus med liten trädgård i nio år. I föreningen fanns en trädgårdsmästare som tog hand om gräs, häck och en fantastisk bougainvillea uppblandad med jasmin, som klädde ena terrassidan. Jag försökte visserligen odla lite jag med, med mer eller mindre lyckade resultat. I huvudsak mindre.

Jag planterade en avokadokärna på norrsidan som växte sig högre än tvåvåningshuset på några år. Jag fick även ett citronträd en födelsedag som jag åtminstone hållit vid liv. I övrigt så är nog persilja det enda jag lyckats med. Allt annat, till och med pelargoner. har dött. Eller ännu värre, bara precis, precis överlevt. Fula och sorgliga men levande. Då är jag inkapabel att ta livet av dem helt.

Så flyttade vi till lägenhet med stor terrass. Bostaden hade inte varit omhändertagen på länge. Det var en britt som ägde den tidigare. Hela ena terrassidan var klädd med spaljéer och en mycket slingrig växt. Som var stendöd. Processen att ta bort och klippa ned detta monster, lite i taget, erövra min egen uteplats, gav mig både hopp och engagemang. Jag trodde i min enfald att nu skulle det gå. Bara jag gav mig den på det.

Min terrass är nordvästvänd på ett sätt som skapar svåra extrema förhållanden. Ena sidan är alltid i skugga och den andra badar alltid i sol. På skuggsidan fick det som överlevt en mycket lång torka, visa mig vägen. Det var dels en suckulent, som inte bara överlevt utan vuxit sig enorm. Uppenbart mycket tillfreds med livet. Dels en kanske inte lika frodande, men dock levande purpurblad (Tradescantia pallida). Tillsammans målar de den karga norrsidan färggrann.

Men vad skulle jag plantera på solsidan? Jag som aldrig haft gröna fingrar, inte heller något särskilt intresse för växter, började bli lite besatt. Jag ville så gärna ha levande växter på min terrass, men kände ett ansvar att hitta något som hade en chans att överleva och som inte behöver så mycket vatten i dessa spartider. Jag googlade och googlade.

Kaktusar skulle så klart vara en väg att gå, men stickiga saker känns inte så “Feng Shui” för mig. Jag vill ha något snällt. Efter många varv en söndag på Verdecora i Málaga, valde jag tre stora lavendelplantor samt en verbena. De skulle båda klara direkt sol och mycket lite vatten.

Verkligheten var dock en helt annan. Verbenan slokar om den inte får vatten varje dag och har nu fått flytta över på skuggsidan. Ibland sätter jag ut den i solen några timmar. Lavendeln var inte heller nöjd. Men det berodde nog på att man tydligen ska vänja den vid direktsolen successivt om den kommer från en skuggig plantskola. Annars bränns den sönder. Två av tre tycks ha överlevt invänjningsperioden. Den tredje tycks utom allt hopp.

Mitt citronträd som inte var glad efter flytten och en lång period av brist på kärlek, har bokstavligen blommat upp igen. Men solsidan var fortfarande gles på färg och liv. Det blev en tur till, denna gången, Vivero Vera Cruz i Benalmádena - betydligt mer prisvärd än Verdecora.

Medveten om riskerna att alla dessa pengar ska vissna bort och dö, frågade jag efter soltåliga plantor och tog sedan en av var med förhoppningen om att något ska överleva och tala om vad som trivs på min terrass. Det blev ett apelsinträd, en pelargon, två elefantfötter (Beaucarnea recurvata) samt Lantana (Eldkrona) i två olika färger. Sådana ser man precis överallt - åtminstone i Benalmádena - och de tycks ha stått emot bevattningsförbudet med bravur.

Så nu är det bara att vänta. Jag är så stolt och glad över min terrass som just nu är så fin. Samtidigt livrädd att allt ska dö framför mina ögon. Kanske borde jag satsa på plastblommor trots allt.