Det är så vindstilla i gryningen att röken står som en lodrät pelare ur skorstenen. Termometern visar minus 27 grader. Det talas inte mycket vid bordet men Anna får lite order från sin far för nu är det hon som har hand om såväl torpet som sina två bröder. Hon skall veva upp vatten ur gårdsbrunnen till både hushållet och kreaturen. Hon har två kor och några getter att ta hand om. Lite hjälp har hon av sina två yngre bröder.

Per har fått jobb på ett hygge två kilometer in i skogen och knallar iväg i sina storstövlar som han passar ner i spår han åstadkommit de senaste dagarna. Snödjupet är en halv meter. I en rem över vänstra axeln bär han en unikalåda med dagens förnödenheter. Det smärtar i ett sår på vänstra vristen och som inte vill läka trots att han behandlar det varje kväll med gasbinda och Jukonsalva. Denna salva har uppfunnits av en sjökapten fyra år tidigare och består av ister från valar och levertran samt någonting som gör att den luktar gott. Dess terapeutiska verkan är minst sagt tveksam. Ibland smetar han Lazarol på såret som han tvättat med vätesuperoxid. Väl framme på skiftet har han tre kamrater som hjälps åt med avverkningen. Man använder en stor stocksåg som man kallar timmersvans och förutom den har man en liten arsenal av snöskyfflar, timmersaxar och naturligtvis varsin yxa. Det är ett ganska litet skifte men det borde kunna ge sysselsättning en vecka framåt. Några dagar senare kommer Annas faster och hjälper till i hushållet så att barnen kan fortsätta sin skolgång.

Pers hustru Kristina blev 34 år. Sin sista tid vårdades hon på sjukhemmet Tallbacken i Färila, efter att först ha vistats på Moheds sanatorium. Det var alltså tuberkulos hon led av. Eller lungsot som man säger i dagligt tal. Att hon flyttades till sjukstugan i Färila berodde på att man ansåg att hon var slutvårdad, men det fick varken hon eller hennes anhöriga veta.

Jag har i min ägo trettio brev som Per skrev till henne under hennes sjukhusvistelse. Från henne har jag bara ett brev till dottern Anna. Där kan jag läsa om hopp och förtvivlan. Några av breven har stora rödbruna fläckar efter blod hon hostat upp. Det är en gripande läsning men även en del humor när Per berättar om vad som hänt i byn. I det enda brev som min mormor skrev till sin make finns bara halva arket bevarat:

”Jag har varit på undersökning hos doktor Linde och han sade att jag gjorde förbättringar men lungorna har ej gjort någon förbättring så det var förfärligt. Det var i sentrume på högra och inte säkert på vänstra”.

Per börjar alla sina brev med ”Ihågkomna kära gumma!” och undertecknar med: ”din gubbe”. Endast en gång är han lite vågad då han skriver: ”När jag hälsar på skall jag ta ikring dej om vi får vara ensamma så länge”. Han berättar om sånt som hänt på torpet och i byn: ”Mårten Olsson i skalet har åkt ner i älven ovanför Ygsbo och drunknat”. ”I dag har jag vari i Västigården och fått agnar till korna”.”Faster har stuvat tuppen och kokat messmör så nu är vi alla mätta och glada”.

Per berättar även för sin fru vad som hänt på bygden: Olle Olsson har fått en stämning för att han kört bil med obetald skatt, Samuel en dito för fylla och oljud å Valter Persson fick full ögonen med stryk av Georg Brink i Ygsbo förra helgen. Ja nu har jag ej något mer småtrevligt att berätta om inte just att killingarna håller på få juver så fortsätter det så som det börjat så blir det nog getmjölk i långa banor till sommaren. Tvärmager sa jag skulle hälsa även från honom.

På det brev som den sjuka skrev till sin dotter Anna, har Anna antecknat: När jag läser igenom detta brev och skriver detta den 5/5-85 är det 55 år sedan mamma dog. Trots att hon hade så hög feber sista dagarna i sitt liv så skrev hon säkert i sin förtvivlan detta brev till mig. Stackars mor och far. I paketet hon talar om var det en fin kofta hon gjort till mig, den är röd med en vit stjärnbård nedtill. Hon orkade inte göra de sista varven. Mor dog den 25 maj på Mors dag. Jag var hos henne då hon började hosta blod. Då fick jag gå ut. Jag minns inte att jag grät. Jag bara skakade.