På turné med Ewert Ljusberg

PLUS BENGT SÄNDH En solig sensommarlördag i mitten av 70-talet. Jag bor i Morkarla i Norra Uppland och i kväll skall jag och Ewert Ljusberg framträda på Jamtli i Östersund. Han kommer från Stockholm och skall hämta upp mig. En stor amerikanare stannar på vår gårdsplan och i den sitter Ewert och vid ratten sitter hans bror bredvid sin sambo. Jag slänger in gitarren i bagaget och sätter mig i baksätet. Här får jag ett smärre helvete då jag just slutat röka och färdas nu mil efter mil med tre kedjerökare. Jag öppnar fönstret och sitter med halva skallen utanför. Så sitter jag hela vägen till Hede där jag och Ewert skall fara vidare i hans gamla PV 444.

PLUS BENGT SÄNDH En solig sensommarlördag i mitten av 70-talet. Jag bor i Morkarla i Norra Uppland och i kväll skall jag och Ewert Ljusberg framträda på Jamtli i Östersund. Han kommer från Stockholm och skall hämta upp mig. En stor amerikanare stannar på vår gårdsplan och i den sitter Ewert och vid ratten sitter hans bror bredvid sin sambo. Jag slänger in gitarren i bagaget och sätter mig i baksätet. Här får jag ett smärre helvete då jag just slutat röka och färdas nu mil efter mil med tre kedjerökare. Jag öppnar fönstret och sitter med halva skallen utanför. Så sitter jag hela vägen till Hede där jag och Ewert skall fara vidare i hans gamla PV 444.

Redan nu tittar jag på klockan och undrar om vi skall komma i tid till framträdandet. Ewert är en urusel chaufför. Sakta sniglar vi oss fram genom Norrlands inland och jag har ryckningar i min högra fot men där finns tyvärr ingen gaspedal. I södra Jämtland svänger vi in på en liten grusväg:
–Va fan ska du nu ta vägen?
–Jo, min fru är förmyndare för en narkoman och han har varit på ett hem här och jag har lovat att hämta hem hans grejer.
Vi anländer till ett gammalt kråkslott där en hurtig föreståndare vill bjuda på mat.
–För fan Ewert, vi hinner inte käka. Hämta bagaget så kör vi!

En stund senare sitter vi vid bordet där Ewert och föreståndaren har mycket att prata om. Jag är knäpptyst för att förkorta samvaron. Knarkaren har stort bagage som vi hjälps åt att packa in. En sjösäck, en väska, ett par kartonger och två stora plastpåsar. Bilen är fylld till bristningsgränsen. Jag tittar oupphörligt på klockan. I Svenstavik blir vi omkörda av en bonde med skördetröska.

Plötsligt ser vi en ung kvinna som springer vilt viftande och skrikande på vägen och vill stoppa oss och då ser jag hennes bil som ligger i diket och ett litet barn som sitter gråtande med sin docka på slänten. I den kvaddade bilens framsäte sitter ett barn som gallskriker. Mamman och det andra barnet har tydligen tagit sig ut genom bakfönstret. Ewert och jag får använda samtliga vår kroppskrafter för att öppna en framdörr och få ut barnet. Jag lägger ungen hos mamman på grässlänten. Såren verkar inte djupa men blöder ymnigt.

En lastbil stannar på vägen. Detta är långt innan biltelefonernas tid men han har en kommunikationsradio varför jag ber honom kalla på ambulans.
–Den här går bara till åkericentralen svarar han.
–Kan du då inte be åkericentralen att ringa efter en ambulans?
–Jo, det kanske går, svarar ljushuvudet.

Nu har fler bilar stannat och i en av dem finns en läkare. Han tar hand om flickan och vi kan fara vidare. Efter en mil får vi soppastopp och Ewert har naturligtvis ingen reservdunk. Han ställer sig mitt på vägen och får stopp på en bil som skjutsar oss till närmaste mack där vi köper en fylld dunk varefter han har godheten att skjutsa oss tillbaka till Volvon. Vi far fram till macken och tankar fullt.

Märkligt nog hinner vi exakt till vår föreställning på Jamtli men hinner knappt stämma våra instrument. Föreställningen har jag inget minne av. Jag har inte ens hunnit tvätta mig och publiken kan se att jag har intorkat blod på händer och kläder. När vi tvättat oss säger jag till min vän.
–Jo du, Ewert. Det var en jävla pers. Nu går vi till stadskällaren och äter en god middag med tillbehör, ett par groggar och varsitt hotellrum.

Han tittar klentroget på mig i det han svarar:
–Ledsen Bengt, men jag kan inte stanna. Jag måste hem för jag skall vara barnvakt i morgon!
–Nä dra åt helvete! Måste vi åka hem i natt?

Vi packar in våra gitarrer och far iväg men då ser jag att vi far åt fel håll.
–Va, fan ska du nu ta vägen?
–Jag måste hämta vår dotter Tora som är hos svärföräldrarna i Järpen.

Jag finner att vi måste åka femton mil extra denna natt. Vi pratar inte längre med varandra. Efter en timme stannar vi framför ett litet vitt trähus.

–Häng me in och morsa så tar vi en fika, säger Ewert.
–Ja sitter här. Hämta ungen så vi kommer iväg!
–Bengt, för helvete sitt inte där och tjura häng med in.

Det tar sin tid innan han hunnit väcka sexåriga Tora och packa ihop hennes grejor. Ewerts gamla svärmor kommer ut och vill bjuda på kaffe och ostsmörgås. Far i huset ser döende ut och får ideliga hostattacker som får huset att vibrera medan baciller stora som kameler korsar köket. Det skräller som i ett avlopp i hans gammelmansbröst. Han underhåller oss med ingående beskrivningar över hans övriga krämpor varav de flesta är dödliga. Måtte vi nu hinna iväg innan vi måste agera ambulans.

Klockan halv två på natten trycker Ewert in ytterligare bagage på golvet i baksätet. Våra gitarrer lägger han upp vid bakfönstret så barnet får plats bland några kassar i sätet. Själv sitter jag med en stor plastpåse på fötterna. Tora gnäller och jag hoppas innerligt att hon skall somna och det gör hon sedan vi passerat Östersund. Äntligen blir det tyst. Jag själv är på väg att somna när Ewert tvingas bromsa. Två gitarrer far ner på den sovande flickan. Jag väcks av hennes illvrål. Ewert stannar, står och hänger in i baksätet för att trösta. Ungen gråter en timme. Vi har hunnit till Kårböle i Hälsingland då gitarrerna återigen ramlar ner på barnet. Denna gång gråter hon bara en kvart. Hon börjar kanske vänja sig.

Strax norr om Gävle somnar jag in trots min obekväma ställning men jag vaknar strax av en intensiv smärta på mitt vänstra lår. Jag far upp med ett ryck och borstar bort Ewerts cigarettglöd som bränt hål på mina byxor och ett sår på mitt ben.

Det är söndagsmorgon och solen står redan högt när vi anländer till mitt hem. Jag är så oartig att jag inte tackar för skjutsen. Jag säger inte ens hej. Jag bara korsar gårdsplanen och uppsöker mitt sovrum där jag omedelbart somnar in. I drömmen ser jag en krokig väg som sakta kommer emot mig och jag lovar mig själv att aldrig mer åka bil med Ewert. Men detta, liksom alla andra löften, har jag brutit. Ewert var en av mina bästa vänner och är kanske den jag saknar mest.