Jag tycker att det är rätt trevligt med bensinstationer. Särskilt i Sverige, där är det alltid roligt att gå in när man har tankat. På ena sidan finns bilgrejerna – olja, spolarvätska, doftgranar, rattmuffar och sådant, och på andra sidan finns en mindre livsmedelsbutik med allt man kan vara sugen på. Varmkorv säljs överallt, liksom doftande kanelbullar, kaffe, mackor och hamburgare. Ett stort utbud kalla drycker kan man alltid räkna med, godis, tidningar, mjukglass, baslivsmedel, här finns allt!

Spanska bensinstationer har aldrig ett lika roligt utbud. Lite snacks, kalla drycker och något godis. Nej, det går inte att jämföra. Men det kan vara roligt att gå in på en spansk mack ändå. Särskilt när de säljer lokal olivolja, säckar med apelsiner eller goda korvar.

Vår närmsta mack är inte rolig invändigt, men ofta träffar man på någon bekant som har åkt till samma ställe för att tanka. Och gör man inte det blir det ändå en pratstund med den nyfikne bensinmacksmannen. Vore det inte för kunderna skulle det säkert vara tråkigt att stå på den isolerade macken, utan kollegor, men bensinmacksmannen är en nyfiken person som har koll på vilka som tankar hos honom. Han har ett mycket gott minne och är uppmärksam till den grad att han vet när jag är bortrest. Han kör nämligen förbi vårt hus på väg till jobbet, och då har han koll på om båda bilarna står parkerade vid vägkanten eller inte. Jag kan bara föreställa mig hur nöjd han blev när han förstod att jag och hårdrockarkunden är tillsammans, när han såg oss båda vid bilen vid vägkanten och tutade som hälsning.

En roligt grej med att bo här är att man inte tankar själv. Det är en fin service, men jag känner mig alltid besvärad, för vad ska jag göra medan någon annan tankar min bil? Stå och titta på? Gå in och betala under tiden går ju inte, när det är personen som ska ta betalt som tankar.

När jag började åka till Sverige för att sommarvikariera för några år sedan, blev det uppenbart hur länge jag hade bott i Spanien, när jag behövde tanka jobbilen och inte kom ihåg hur man gör. Det var så länge sedan som jag hade fått göra det själv.

En nackdel med tankservicen i Spanien är bensinmackarnas begränsade öppettider. Här får man planera sin tankning som många planerar alkoholinköp på Systembolaget i Sverige. Klockan 22 är alla mackar i mitt område stängda, och det är si och så med hur morgonpigga de är. Jag lärde mig min läxa en mycket tidig morgon när jag var på väg från Sevilla till Málagas flygplats för att möta en grupp. Bensinlampan lyste rött och alla mackar längs vägen var stängda. Vid sådana tillfällen önskar man att det fanns fler självbetjäningsmackar i Spanien.

De mindre mackarna har alla sin personlighet, beroende på vem som förestår den. Någon brukar ta hem ett fint sortiment lyxchoklad, en annan har billig ved, och så har vi macken med kattungarna. Den ligger på vägen till Huelva, och jag stannar ofta där när jag har läkartid på sjukhuset. Häromveckan fick yngsta dottern följa med, eftersom jag inte hade någon som kunde hämta henne efter skolan, jag skulle inte hinna tillbaka innan klockan 14. Bråttom hade vi, men femåringen var törstig, ville ha kallt vatten, så jag stannade till på macken för att köpa. Dottern ville följa med in. Jag suckade tyst, eftersom det skulle gå fortare att gå själv, men knäppte upp hennes bälte och berättade för henne att det ibland fanns kattungar här.

Macken ligger i en kurva. Landskapet runt om är redan torrt och brunt, men macken är omhändertagen och målad i vitt. Det är lite vilda västern-känsla över den. Nu när vi kom låg den öde, bara en ensam motorcykel stod parkerad nära ingången. Inte en människa syntes, men man kunde höra musik. När skjutdörrarna öppnades för oss var det som att kliva in på ett diskotek. Rockmusik dunkade mellan hyllorna med motorolja, torkarblad och choklad. Med den festliga stämningen hade man kunnat förvänta sig ett helt dansgolv med glada människor, men det var bara jag och femåringen i butiken. Och en lite rundlagd man med halvlångt, lockigt hår, som hälsade bakom kassan.

Vi gick fram till kylskåpet, dottern valde vattenflaska, jag grävde i fickan efter mynt och betalade.
–Vad trevligt med musiken, sa jag.
–Det är bara tjurfäktning på tv, sa mannen och nickade bort mot väggen, och jag såg nu att musiken kom från en tv-apparat.
–Tjurfäkting, krig, sjukdomar, skvaller… fortsatte mannen.

Jag höll med honom, tackade och gick ut med dottern i handen. Vi hade inte gått mer än en meter mot bilen, så såg jag kattungarna. Att jag inte hade märkt dem när vi gick in? De var sex eller sju stycken. Vilken tur! I år igen!
–Titta Runa, utbrast jag, och dottern blev förtjust. Hon älskar små djur.

Vi gick försiktigt fram till det gröna, plastiga konstgräset, där ungarna lekte runt en låg, avlång blomlåda utan blommor. Jag gissade att de var omkring sex eller sju veckor.
–Mamma, får jag klappa dem?
–Det är ingen fara, hördes en röst bakom oss. Det var den lockige bensinmackskillen.
–De är vana att bli klappade och burna sedan de var små. Ni kan lyfta upp dem.
–Mamma, får jag det? Får jag hålla?
–Javisst, det får du.

Nu var vi mer än sena till min läkartid. Men det kunde inte hjälpas. Jag lyfte upp en lurvig liten kattunge som liknade vår egen trefärgade Chovai, luktade på hans päls och la honom i Runas knä. Visade hur hon skulle hålla ena armen runt bakdelen, hennes händer var för små för att ge stöd åt kattungens tassar.

Runa satt på marken med en lurvig kattunge i famnen. Hon höll försiktigt, studerade den, stoppade näsan i pälsen på honom, blundade, njöt. Lyckan gick att ta på. En femårig flicka som sitter på en folktom, andalusisk bensinstation som spelar rockmusik på hög volym. Egentligen hade vi bråttom till läkaren, men den brådskan fick vänta. Detta var viktigare.