Min morfars mor var spetälsk

PLUS BENGT SÄNDH Hon föddes 1849 i den lilla byn Föne i Ljusnans dalgång i Hälsingland. Hon hette Anna Andersdotter och gifte sig år 1871 med Lars, som var en invandrad värmlänning från Fryksände och hon bar sedan namnet Anna Andersson Sänd. Torpet hette Skalet, där deras tvårumsstuga med kök var ihopbygd med ladugården för två kor. Lars var knekt, torpare och skogsarbetare. De fick fem döttrar och tre söner. En dotter och en son utvandrade till USA med sina familjer. Maken Lars dog år 1900 och sedan levde Anna som änka i ett par decennier.

PLUS BENGT SÄNDH Hon föddes 1849 i den lilla byn Föne i Ljusnans dalgång i Hälsingland. Hon hette Anna Andersdotter och gifte sig år 1871 med Lars, som var en invandrad värmlänning från Fryksände och hon bar sedan namnet Anna Andersson Sänd. Torpet hette Skalet, där deras tvårumsstuga med kök var ihopbygd med ladugården för två kor. Lars var knekt, torpare och skogsarbetare. De fick fem döttrar och tre söner. En dotter och en son utvandrade till USA med sina familjer. Maken Lars dog år 1900 och sedan levde Anna som änka i ett par decennier.

De flesta av oss svenskar tror väl att spetälska, eller lepra som den också kallas, är en tropisk sjukdom och det är den väl i dag där man räknar med cirka åtta miljoner fall globalt. På medeltiden grasserade den i hela Europa och inte minst i Sverige. Den härjade märkligt nog även på västra halvklotet, dit den förmodligen fördes av nordiska vikingar. Norge var svårt drabbat så det är ingen slump att de var en norrman som fann leprabacillen. Denne läkare hette Hansen och sjukdomen kallades då för Hansens sjukdom. Bacillen han fann fick namnet Mycobactarium lepraesom och den hade Hansen lyckats lyckats identifiera 1873. De sjuka betraktades som orena.

Till Skandinavien kom spetälskan under medeltiden med baltiska pilgrimer som landade vid Hälsingekusten för att följa pilgrimsleden genom Ljusnans dalgång till Trondheim och till deras helgon S:t Olof.

Spetälska är en av våra allra äldsta sjukdomar. Den är alls inte så smittsam som man vill tro. Det är en så kallad bostadssjukdom och man måste leva trångbodd rätt länge tillsammans med smittbärare i mörka trånga och smutsiga bostäder för att bli smittad. I likhet med tuberkulosens smittämne tål leprabacillen inte solljus, renlighet och frisk luft. Däremot trivs den väldigt bra i jord. Den personal som arbetar på sjukhus för spetälska blir aldrig smittade trots att de saknar vaccinering. Detta till trots var man alltid rädd för de sjuka som man körde ut från städerna och lät dem tigga. De bar då alltid en skramla som skulle varna och en påse på en lång käpp där mötande kunde lägga det man gav. Den kollekthov som kyrkvärden sticker in mellan bänkraderna härstammar därifrån. I Lukasevangeliet berättas om hur Jesus väckte Lazarus till liv sedan han dött i lepra. Det är därför vi kallar våra sjukhus för Lasarett.

På medeltiden grasserade Lepran i hela Europa och inte minst i Skandinavien, men 1351 fick vi den asiatiska pesten. Lepra är en långsam sjukdom medan pesten är blixtsnabb. Pesten dödade alla som var försvagade av spetälska och som jag nämnde kräver spetälska trångboddhet och det fanns inte efter pesten. Den ena farsoten slog ut den andra och hade inte pesten kommit hade förmodligen Europas befolkning ruttnat bort

Spetälskan har alltid betraktats som en skamlig sjukdom. Näsor, öron och andra kroppsdelar helt enkelt ruttnar bort. Men den kan också, som hos Anna, verka inombords utan att det syns i det yttre. I dag botar man sjukdomen med sulfa. I mitten av 1800-talet startades ett spetälskehem i Järvsö, ungefär fyra mil söder om Föne, där min morfars mor Anna bodde. Att sjukdomen i slutet av 1800-talet drabbade just Hälsingland tror man berodde på att man där, som hos mina släktingar, byggde ihop ladugården med bostaden så att sjukdomen kunde överföras från kreaturen via loppor och löss samt att folk ofta gick barfota när de rötade lin vid älven. Innan vi fick antibiotika kunde man bara isolera de sjuka och ge dem smärtlindring. I Sveriges sista leprasjukhus, som inrättades i Järvsö år 1867, vårdades sammanlagt 388 personer fram till nedläggningen år 1943.

Min morfars mor Anna Andersdotter Sänd togs in på speteälskehemmet i Järvsö år 1918 och dog där 1921. Där togs fotot ovan och det var väl enda gången hon mötte en fotograf.