Kära vänner,
Idag har vi samlats för att fira Sveriges nationaldag. Varför gör vi det egentligen och vilken betydelse har nationaldagen för oss? Svaret på frågan är naturligtvis individuell, men när jag blev ombedd att hålla det här högtidstalet så blev jag nyfiken och bad ChatGPT, det populäraste verktyget i dagsläget för artificiell intelligens, att beskriva den svenska nationaldagen. Jag fick följande svar:
”Den svenska nationaldagen, som firas den 6 juni, markerar två viktiga historiska händelser: valet av Gustav Vasa till Sveriges kung 1523 och antagandet av 1809 års regeringsform. Nationaldagen firas för att hedra dessa milstolpar och för att fira Sveriges självständighet och demokrati. Dagen är en tid för att reflektera över nationens historia och kultur, och firas med ceremonier, flagghissningar, och olika festligheter runt om i landet.”
Det är väl ett rakt svar? Fast nationaldagen firas besvisligen inte enbart ”runt om i landet”, utan även utanför Sveriges gränser. Beskrivningen är också, som man kan förvänta sig av en chatbot, ganska steril och känslolös. Och skam vore det väl förresten om jag var så lat att jag lät artificiell intelligens skriva hela mitt högtidstal.
Istället vill jag dela med mig av mina känslor och funderingar kring nationaldagen. Den kallades ju tidigare kort och gott för ”Svenska flaggans dag” och fortfarande ligger stor fokus på just fanan och vad den symboliserar.
Som många av er kanske vet är jag själv född och uppväxt i Spanien. Jag bodde mina nio första år på Costa del Sol, tre av dem i Fuengirola. Mina föräldrar var svenska och därmed jag också. Hösten 1975 flyttade min familj till Sverige där jag levde tills jag blev myndig och längtan till Spanien blev mig för stark.
Före flytten till Sverige var vi ofta där på besök. Mina första kontakter och minnen från Sverige förknippas med vårt lantställe på Dalarö, i Stockholms skärgård. Det finns bevarat några gamla Super-8 filmer på oss pepparkaksbruna syskon och kusiner, från den tiden när det föreföll som om det alltid var fint väder på sommaren och den högsta lyckan på jorden var en 88:ans glass.
På Dalarö vistades vi med mina morföräldrar och det fanns en stor vit flaggstång i trä mitt på tomten. Morfar Richard visade oss barnbarn hur man skulle hissa flaggan. Jag minns nervositeten, då vi blev instruerade att fanan absolut inte fick vidröra gräset. Det var alltid en mycket speciell upplevelse när flaggan hissades, vilket endast skedde på särskilda bemärkelsedagar. En av dem var min egen födelsedag, som infaller mitt i juli. Ni kan föreställa er känslan när även grannarna, alla på Dalarö och för övrigt hela Sverige började hissa fanan till min ära. Eller om det berodde på att kronprinsessan Victoria råkade födas samma datum. Jag låter detta vara osagt.
Den svenska flaggan har för mig alltid symboliserat gemytlighet och sammanhållning. Förutom på flaggstången på Dalarö och vid vilken som helst annan faluröd stuga med vita knutar, ser jag den för mig i girlanger i julgranen och andra festdekorationer, liksom på diverse prydnadsföremål.
Den spanska flaggan har tyvärr inte samma gemytliga och sammanhållande innebörd. Enda undantaget har varit i samband med internationella fotbollsevenemang och speciellt när det spanska landslaget faktiskt började vinna också.
”Vadå?”, undrar kanske många av er. ”Spanjorerna älskar ju sin flagga, som man ser på balkonger och i jätteformat på torg och i rondeller.” Tyvärr är sanningen att snarare än gemenskap så markerar exponerade spanska flaggor numera en viss politisk övertygelse och med det ett ställningstagande mot alla som tycker annorlunda. Undantag är naturligtvis de spanska flaggor som vajar vid officiella byggnader.
Det finns förresten ett annat sammanhang när den spanska flaggan inte skickar ett politiskt budskap - och det är när den exponeras av en spaniensvensk eller någon annan utlänning som vill visa sin kärlek för Spanien och som tillskriver den spanska flaggan samma positiva egenskaper som sitt eget hemlands.
Spanien är ett mycket mångskiftande land och någon riktig nationalkänsla har egentligen aldrig funnits, förutom under Francoregimen. Och då kanske man kan förstå varför den spanska flaggan för många med historiskt minne snarare splittrar än enar. Sant är att dagens spanska fana har ett annat emblem än på Francotiden, men många ser den fortfarande som en symbol för centralstyrning och förtryck. Och likaså, de som brukar den spanska flaggan som mest gör det av franconostalgiska skäl och som en markering mot dem som inte delar deras politiska ideologi.
För exakt tio år sedan var det svårt att finna någon uppställd spansk flagga i privata hem. Flaggstänger är betydligt mer sällsynta här än i Sverige, men inte heller på fönster och balkonger kunde man se spanska flaggor. Med undantag, som sagt, för när det spelades EM eller VM i fotboll.
Men det var just 2014 som något började hända i Spanien och det hade relation till separatiströrelsen i Katalonien. Processen startade 2012 under finanskrisen och till en början tog övriga Spanien situationen med ro och gav inte de mest högljudda separatisterna mer uppmärksamhet än nödvändigt. 2014 hölls dock den första skenomröstningen om självständighet i Katalonien och många spanjorer svarade genom att sätta upp spanska flaggor utanför sina hem. Det skedde alltså inte så mycket av renodlad fosterlandskärlek, såsom en politisk markering mot separatisterna.
Spanjorer identifierar sig vanligtvis i första hand med sin region eller provins. Man är basker, galicier, katalan eller ”andalú”. Och inom Andalusien gör man ofta åtskillnad mellan ”malagueños”, ”gaditanos” och ”sevillanos”. Få spanjorer firar helhjärtat den spanska nationaldagen den 12 oktober, förutom de nyfikna som samlas i Madrid för att beskåda den stora militärparaden.
Idag firar vi som sagt Sveriges nationaldag, så ni frågar er kanske anledningen till denna avvikelse från ämnet. Syftet är att ge lite perspektiv till hur olika relationerna till en nationell flagga kan vara och framför allt för att påvisa att inget är beständigt och att en symbol som varit enande plötsligt kan representera raka motsatsen.
Fosterlandskärlek är något att sträva efter, men man måste vara försiktig så att det inte övergår i nationalism. Skillnaden är hårfin. Hos mig väcks larmklockor när en bestämd grupp försöker monopolisera landets flagga och bruka den som en symbol mot andra. Vad som då riskerar att ske, vilket vi bland annat har sett i Spanien, är att många får obehagskänslor gentemot flaggan och tar avstånd från den.
För mig har den svenska flaggan alltid varit inkluderande. Låt oss verka för att det förblir så.
En helt annan historia är den svenska nationalsången..! Det är nog tur att den spanska hymnen saknar text, förresten.
Många svenskar upplever numera att texten i nationalsången blivit gammalmodig. Hur det nu än är med det, så anser jag att åtminstone den sista meningen borde skrivas om. Åtminstone när nationalsången sjungs av utlandssvenskar. Det är alltid paradoxalt, eller snudd på hyckleri, när spaniensvenskar samlas och sjunger ”jag vill leva, jag vill dö i Norden”.
För många år sedan brukade nationaldagsfirandet hållas på Centro Forestal Sueco, i Marbella. Programmet inkluderade telegramutväxling med kungen och överlämnande av hedersfanor till olika föreningar, i närvaro av prins Carl Bernadotte, Sveriges konsul och ibland även Sveriges ambassadör. Och naturligtvis sjöng vi även då nationalsången.
Redan på den tiden reagerade jag på den där slutversen som hundratals kustsvenskar sjöng unisont och föreslog i en ledare i min tidning en alternativ slutrefräng, som lyder så här:
”Ja, ja är svensk var än jag bor på jorden!”
Kommentarer
Endast prenumeranter på SK Premium+ kan kommentera artiklar.