Egentligen går spanska skolbarn från Primaria till Secundaria eller ESO, året de fyller 12 år. I Iváns skola har de dock ändrat detta och bytet sker redan året före. De är dock första klassen som slutar Primaria redan i årskurs 6 (enligt brittiskt curriculum), vilket medför viss förvirring för alla föräldrar. Inte bara för en utlänning som jag.

Utöver det redan nämnda - efter en helg full med projektarbete och bokläsning och med flera skolrelaterade måsten inbokade under de två sista veckorna före sommarlovet, släpptes plötsligt ytterligare en bomb i föräldrachatten. Vi måste väl anordna en fest för barnen eftersom de slutar Primaria?!

Förra året hade den hållits på den närliggande golfklubben i Torrequebrada. Kanske kunde vi göra något liknande? Så med endast en veckas marginal och samma kväll i åtanke som den högtidliga, två timmar långa avslutningsceremonin “Solemne Acto de Clausura”, skulle det alltså klämmas in en fest. Efter två timmars tal (inga Idas sommarvisor här inte) - en tillställning som brukar ta slut vid 20.30 skulle vi alltså åka direkt till golfklubben för formell middag och fest som i alla fall i fjol hade varat till klockan ett på natten.

Dagen efter är det både jobb och skola… Jag fick dåndimpen.

Jag slets mellan känslor av orimlighet och att känna mig som ett UFO som inte - som alla spanjorer - blir ohämmat glad av tanken på en fest. Jag förvandlades till den där emojin som skrynklar ihop hela ansiktet som en symbol för lidande. Instinktivt tänkte jag på om och hur jag skulle kunna slippa, men landade i insikten att det ju inte är min fest. Det är såklart sonens beslut och vill han gå finns ingen väg ut.

Om jag inte skulle slippa, kanske det var bättre att försöka påverka? Jag föreslog med glimten i ögat något lite mindre formellt. Varför inte knytis på stranden? Vill inte barnen hellre slänga av sig uniformerna och kasta sig i havet efter en lång skoldag och två timmars stillasittande i värmen? Eller var det väl rebelliskt? Idén fick flera tummar upp och under några dagar trodde jag naivt att vi landat i en enkel strandfest.

Men nej. Spanjorer må vara lättsamma och spontana men kan även vara överraskande formella och stelbenta. Hur skulle vi kunna ta med oss mat om vi först skulle till ceremonin? Hur skulle vi få plats allihop på stranden och var skulle vi parkera? Och man kan väl inte åka till stranden klockan 21 på kvällen? Det stora problemet tycktes dock vara maten. Jag tänkte kylväska med några enkla attiraljer, vem bryr sig? Men för en spanjor är en middag en middag. Det är inte en kall potatisomelett och en påse chips.

I skrivande stund är vi tillbaka på ruta ett. Eller ännu värre, det tycks ha bildats två läger för några tycks föredra mitt förslag att vi ska ses på stranden. Samtidigt är förfrågan utskickad till ett flertal restauranger, inklusive golfklubben. Det har även börjat diskuteras alternativa dagar för att inte göra det mitt i veckan eller samma dag som ceremonin. Men på fredagen är det även en välgörenhetsgala i skolans regi och ja, sedan sprids vi allihop för vinden.

Jag har dragit mig ur diskussionerna, det får bli vad det blir och Iván får bestämma om han vill att vi går eller ej. Jag ska inte styra honom i någon riktning. Man vet aldrig med honom, han är verkligen både spansk och svensk. Tackar knappast nej till en fest, men kan faktiskt få för mycket av det goda också.

Tack och lov är han inte lika känslig som jag. Som blev helt matt efter en timmes utställningsmingel med barn och föräldrar i onsdags. Barnen höll med glatt humör och energi ställningarna med en strid ström av besökare mellan 9.45 och 16.

Slutprojektet efter sex år i Primaria gick ut på att varje grupp under flera veckors tid arbetade med något av FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling, Agenda 2030. Iváns grupp hade Industri, infrastruktur och innovationer och har gjort massor med research, programmerat ett eget dataspel, gjort flera posters med texter, teckningar och statistik samt förberett muntliga presentationer.

Som vanligt när det gäller skolarbete känner jag mig väldigt kluven. Så pass att jag blir helt uppfylld av det, drömmer om det och knappt kan tänka på något annat. Jag är antagligen inte normal.

Det är ju fantastiskt att de får lära sig vad som krävs för att världen ska bli en bättre plats. Att de kommer lämna grundskolan med en utbildning som på ett självklart sätt i allt inkluderar en hänsyn till miljön, klimatanpassning och med ett fokus på att stoppa fattigdomen och skapa trygga och fredliga samhällen.

Det är också fantastiskt att de får lära sig att göra research, arbeta fritt och kreativt, källkritiskt, planera sin egen tid, använda olika arbetssätt, jobba i grupp och inte minst kring ett meningsfullt ämne som är 100 procent på riktigt. Det är så långt ifrån att sitta i en skolbänk och lyssna på en lärare som mässar om olika kungar som fötts och dött, man kan komma. Det är angeläget och verklighetsanknutet. För dessa barn är det också helt naturligt att stolt visa upp vad de presterat och att tala om det inför större grupper med bara några minneskort i handen.

Så vad är då problemet kanske ni undrar? Jo, att allt ovanstående är oerhört krävande för en tioåring och många av dem - däribland min egen - inte har mognadsgraden för att på egen hand långtidsplanera, organisera och strukturera stor mängd information. De har svårt att skilja på detaljer och helhet. De har svårt att komma framåt i en grupp när dynamiken och personkemin strular. Och hur mycket ska man engagera sig som förälder? Jag har inte svaret och kämpar ofta med att hitta en balans i detta.

Av utställningen att döma varierade föräldraengagemanget mycket. Det fanns grupper som hade tryckt upp t-shirts, flyers, bokmärken, gjort proffsiga videos, som var helt synkade i sin presentation med väl inövade rollspel och frågesporter med priser. Det kunde lika gärna ha varit ett stånd på vilken professionell vuxen mässa som helst. Och så fanns det grupper som hade skrivit och ritat för hand. Som glömde vad deras uppgift var och käkade upp godiset själva.

En viktig del av arbetet var “Taking action” och några hade plockat skräp på stranden, andra hade sålt kakor för att samla in pengar till välgörenhet. En grupp hade byggt upp hela skolan i kartong med små riktiga solpaneler på taken. Ja, ni förstår, man kan ju bli rörd för mindre. Så vad klagar jag på egentligen? Ja, det kan man fråga sig. Jag har behov av klara instruktioner, en tydlig struktur och processen bakom detta arbete har minst sagt varit ganska flytande i konturerna.

Tills jag gick in på skolans intranät och tittade i dokumentationen. Då fann jag ett underlag som skulle passat för en doktorand i ämnet.

Nåväl, nu är det i alla fall strax sommarlov. Återstår att se hur vi ska fira detta. Det blir vad det blir och blir säkert bra. Spanjorerna kokar soppa på en spik och jag kommer säkert vara på plats och med ett leende låtsas att jag älskar det. Och sedan ska jag inte tänka på läxor och projekt förrän i september. Eller i alla fall inte förrän om en vecka eller två, då det väl kommer ett utskick om allt som förväntas göras under sommaren…