Det spanska rättssystemet lider en enorm förtroendekris, som tar sig ett flertal olika uttryck. Det alla har gemensamt är känslan av att domarna och övriga jurister som ska värna om rättvisan i Spanien drivs av en politisk agenda. Det blockerade justitierådet CGPJ har jag behandlat tidigare i min blogg och dess medlemmar har suttit mer än fem år över tiden på sina poster. Blockaden, som till 95 procent skylls Partido Populars ovilja att förlora den konservativa majoriteten i rådet, har katastrofala konsekvenser för rättsväsendet inte bara prestigemässigt, utan även rent praktiskt då en mängd domarposter förblir vakanta och ärenden därmed samlas på hög.

En annan aspekt av det politiskt styrda rättsväsendet har vi sett flera exempel på de senaste dagarna. Det är det faktum att de ideologiska majoriteterna i olika nyckeldomstolar verkar rösta likadant oavsett vilket ärende som behandlas. Högsta domstolen har länge varit en konservativ utpost, med utfall som ideligen går emot den sittande regeringen. I den andra vågskålen har vi numera Författningsdomstolen, där de så kallade progressiva domarna är i majoritet och beslutar till vänsterns behag. Förtroendet för domarna undermineras när deras beslut konsekvent följer deras påstådda ideologiska åskådning.

Flera uppmärksammade domslut de senaste dagarna styrker denna ytterst grundade konspirationsteori. Författningsdomstolen har beordrat lindra straffet för egenmäktigt förfarande som den tidigare socialistiska transportministern Magdalena Álvarez dömdes för i det stora ERE-målet i Andalusien. Hon belades för detta med åtta års ämbetsförbud, ett straff som nu ska reduceras kraftigt. En ingående analys av utfallet kan eventuellt motivera beslutet rent juridiskt, men det faktum att domstolens röster, sju mot fyra, exakt speglar den ideologiska fördelningen i dagsläget i författningsdomstolen gör att sakliga granskningar av domen känns som överflödiga.

Samma sak gällde nyligen en överklagan från Vox mot abortlagen och det faktum att minderåriga flickor, 16 och 17 år gamla, ska kunna abortera utan att behöva informera sina föräldrar. Denna överklagan har avslagits av Författningsdomstolen, ett utfall som alltså stödjer regeringens abortreform. Även detta beslut kan försvaras rent juridiskt, men eftersom det också fattades med sju röster mot fyra, med samma domare på båda sidor, får beslutet inte den respekt som det borde.

I Högsta domstolen har utfallen de senaste åren å sin sida närmast konsekvent varit mot regeringens intressen. Även där står samma domare som regel på var sin sida om besluten. De verkar vara så ideologiskt styrda att de snarare än domarkostymer borde bära lagtröjor och halsdukar med sina respektive partiers färger.

Detta gissel ser vi även på utredningsnivå. Rättvisan borde som bekant vara anonym och opartisk, men i Spanien är det helt tvärtom. Här känner vi till inte bara namnen på de olika utredningsdomarna, utan även deras politiska sympatier, som anmärkningsvärt ofta förklarar deras olika beslut.

Officiellt ska det råda vattentäta skott mellan den lagstiftande- och den dömande makten i en demokrati. Detta är naturligtvis en utopi men aldrig har illusionen nog varit så död i Spanien som den är i dagsläget.