I bokhyllan står tre barnböcker som det bläddras i oftare än andra. Det är faktaböcker om myror, om spindlar och om ormar. Femåringen skräms lite av dem, men tycker att djuren så spännande!

Den som själv vill titta på spännande djur, i verkligheten, ska passa på nu. Sommar och varmt, då kommer sommardjuren upp ur sina hålor. Nåja, de flesta finns där året om, men syns inte lika ofta. Ormarna till exempel. Spanien har fem olika giftormar, och särskilt en av dem är så vacker, det har jag sett själv.

Jag minns mitt första och enda möte med en sådan orm. Vi var på långpromenad, hunden och jag. Hade gått upp för traktens andra högsta berg, en promenad som tar andan ur en på mer än ett sätt. Nu hade vi varit på väg ner för berget i närmare 20 minuter, knäna började protestera mot den ständiga nedförsbacken och suckade lättat när vi kom in på en plan stig. Rätt som det var såg jag något konstigt på marken. Vad var det? Jag begrep inte och blev stående, betraktandes vad det nu var, medan hjärnan arbetade. Det liknade en vacker cykelkedja. En cykelkedja här bland stenarna? Vem cyklar här? Inte undra på att den hade lossnat. Jag böjde mig ner för att ta upp den, och så…

Ni vet ju redan. Det var ju ingen cykelkedja, utan en orm. Jag var bara centimetrar från att ta upp den med handen, när den plötsligt gjorde en snabb rörelse. Jag fattade direkt, kroppen fick eget liv och flög i väg med mig två meter bort samtidigt som jag skrek av skräck. Benen fortsatte att springa. Inte för att jag trodde att ormen följde efter mig, den logiska delen av hjärnan sa det, men kroppen handlade av sig självt.

Ett annat djur jag har respekt för är scolopendran. Har ni sett en sådan? Det är en enkelfoting som kan bli upp till 15 centimeter lång och som ser mycket otäckare ut än dess släkting tusenfotingen. Jag vet, barnen fick en gång en 40 centimeter lång plast-scolopendra. Verkligen en läskig leksak, måste jag säga. Det var inte mig de fick den av…

Mitt första möte med en riktig var en kväll när jag var ute och vattnade. Jag kom att stanna framför tegelmuren, för jag såg en snigel som rörde sig så konstigt. Snabbt och ryckigt, inte alls som sniglar brukar röra sig. Jag stod kvar och betraktade den för jag förstod inte vad det var. Efter en stund blev snigeln alldeles stilla, och det började rinna vatten ur skalet ner på marken. Vad var det här egentligen?

Det var förstås en scolopendra som hade snaskat i sig den stackars snigeln. Jag såg scolopendran när den stack ut huvudet från hålet i muren och släppte det tomma snigelskalet mot marken. Hu, vilket läskigt kryp, tänkte jag. När jag började göra efterforskningar fick jag allt mer respekt för det och förstod att det här djuret ska man passa sig för, för det är mycket smärtsamt att bli biten av det. De kommer fram på kvällen, och gömmer sig under stenar och dylikt dagtid.

Efter den händelsen har jag sett tre under olika stenar till, samt en i badrummet och en död i sovrummet. Numera skakar jag alltid ur skorna innan jag sätter på mig dem.

Det tredje djuret jag tänkte skriva om idag är skorpionen. Jag har själv inte stött på någon levande skorpion, men jag minns när en nära vän trampade på en. Hon fick fruktansvärt ont i foten, berättar att det är en av de värsta smärtor hon har upplevt.

Ett par gånger på senare tid har man hittat levande skorpioner i skolan där min sambo jobbar. Där har skorpionerna sprungit runt på klassrumsgolven tills någon upptäckt dem och trampat ihjäl dem med skon. Den senaste ihjältrampade skorpionen befinner sig hemma hos oss.

Det låter lite underligt när jag berättar det, men sambon valde att ta med den döda skorpionen i present åt yngsta dottern. Femåringen älskar djur, alla djur utom den osynliga spindeln i badrummet.

Vi var på födelsedagskalas när sambon dök upp med skorpionen. Han hade slagit in djuret i tjockt ritpapper. Gulaktig och liten var den. Dottern vecklade försiktigt upp pappret och blev förtjust när hon såg innehållet.
–Jag ska kalla den Corazón! Mi escorpión Corazón, sa hon högtidligt innan hon tog med sitt nya husdjur för att visa vännerna på kalaset, och jag samtidigt försökte förklara för de andra föräldrarna att skorpionen inte var en present till födelsedagsbarnet. Han hade redan fått en bok.

Därför har vi nu en gul, död skorpion som heter Hjärtat hemma hos oss. Sambon och femåringen ska balsamera den så att den bevaras i evighet.