Robert Bytner kommer mot mig med ett leende; han har en varm solbränna, en klarrosa pikétröja och halvlångt hår som han lagt bakom öronen. Han ser avslappnad ut, som om han alltid har levt sitt liv här. Robert har bytt det dystra Stockholmslivet mot den lilla bergsbyn Casares i södra Andalusien. Det gjorde han rätt i, för Casares erbjuder nämligen ett genuint spanskt liv – kanske det bästa på hela Costa del Sol.

Det är ingen hemlighet att vi svenskar inte vill sitta bredvid varandra på bussen, vill sitta avskilt på restaurangen och sätta oss framför tv:n efter jobbet. Det är lätt att känna en brist på socialt umgänge. I en intervju som Mind gör med Peter Strang – onkolog och professor i palliativ medicin vid Karolinska Institutet – menar han att känslan av gemenskap frisätter oxytocin, dopamin och endorfiner i vår kropp: alla ämnen som ger en känsla av välmående. Den spanska mentaliteten erbjuder ett annat liv än vad vårt svenska gör.

Robert Bytner är 55 år och uppväxt i Bromma. Innan flytten jobbade han som projektledare och säljare till företag inom byggbranschen och bodde i en lägenhet på Liljeholmen. Han flyttade till Spanien för några år sedan med sin dåvarande flickvän och när de bröt upp blev det dags att hitta ett eget boende. När han berättar om sökandet förstår jag att priserna spelar roll eftersom det är dyrt nere vid kusten, men jag kan också skymta en gnutta skepticism mot de turistfyllda städerna. Robert letar något med spansk känsla där han kan hitta en gemenskap som inte kretsar kring Sverige. Casares blir det: en av Andalusiens bergsbyar, med 2.700 invånare. Här finns det spanska livet han söker.

Vi går genom byn och hamnar på torget och här sätter vi oss på en bar där Robert lutar sig över det svarta järnstaketet och ropar ner mot dörren. Han ropar på spanska, men jag kan urskilja ett hej och två namn. Under tiden kommer det fram en spansk farbror som börjar prata entusiastiskt med oss. Robert förklarar att jag är från Sverige och inte förstår vad han säger. Ändå kan mannen inte sluta prata; han är glad, skrattar, armarna flyger omkring honom, han böjer sig ner och lägger en hand mot min axel, försöker få mig att förstå. Robert suckar och skrattar: det är så här det är.
–Det är en annan kultur och ett annat socialt liv. Man kommer hit till torget och sätter sig och så kommer det alltid någon och pratar med en, säger Robert.

Spanjorerna reagerar på att du inte söker kontakt, utan tycker att det är konstigt. Därför berättar Robert att han har ändrat sitt beteende till att vara mer social och utåtriktad och det märks. Han är duktig på det sociala och jag hinner knappt ställa mina frågor jag förberett. Han menar att vi i Sverige är dåliga på att prata om ingenting och det är de mycket duktigare på här. Han säger att spanjorerna är ”människo-människor” – de är måna om varandra, de är intresserade av andra personer och ställer många frågor. I Sverige är vi däremot reserverade och håller oss gärna för oss själva och det kan öka känslan av ensamhet. Här finns en gemenskap som skapar livskvalitet. Robert lutar sig tillbaka i stolen och i gluggen mellan de vita husväggarna bakom honom sticker det upp en maffig bergstopp. Han har definitivt blivit mer spansk.
–Jag mår mycket bättre här än hemma i Sverige. Här tittar jag aldrig på tv! En vanlig dag i Stockholm så kom man hem från jobbet, lagade mat och sen tittade man på tv tills man gick och lade sig. Sen kanske man träffade någon kompis på någon helg, så där. Här är det annorlunda: det är mer socialt och man umgås mera. Jag går oftast till torget på kvällen.

Bara nyligen var Robert hemma förkyld en vecka och låg i sängen med feber. Då började folk undra var han var någonstans och när han sagt att han var sjuk kom de förbi med soppa och frågade om de skulle handla något åt honom. 
–Det skulle ju aldrig hända i Stockholm. Man skulle aldrig fråga grannen om sådana här saker. Och det är väl det som är skillnaden mellan att bo i en storstad och en liten by.

Jag förstår att livet i byn är ett annat än det i Stockholm; det märks bara genom att vara här på torget. Folk pratar högt med varandra kring bänkar och bord, sorlet av människorna blandas med fågelkvitter, bilar och mopeder. Livet pågår här: några byggarbetare åker förbi med en liten och dammig lastbil, polisen rullar förbi med armarna ut genom fönstren. Robert visar mig en man i beige skjorta och blåa kostymbyxor som flanerar upp i en gränd, han arrangerar bussresor för folket i byn. Även om Robert uppskattar det sociala livet berättar han också om några negativa aspekter.
–Folk har alltid ögonen på dig, man pratar med någon och så sprids kanske någon felaktighet, eller som nu när farbrorn kom. Han frågade om du var min tjej, det var ju tur att han gjorde det, annars hade han kanske trott att jag var ute med typ flickvän nummer sju nu va! Om en man ses tillsammans med en kvinna tror de genast att man är ett par. Men fördelarna väger upp nackdelarna, helt klart, säger han medan han nöjt tittar ut över torget.

Han är också positiv till alla aktiviteter i byn, i helgen till exempel var det matfestival. Det är en stor skillnad mot Stockholm tycker han, eftersom det finns mycket att göra där, men först måste man googla sig fram till vad man ska göra och sedan dessutom planera hur man ska ta sig dit, när man kan åka och vad man ska ha med sig. Robert säger att han inte riktigt orkade ta det initiativet. Här sker allt utanför dörren och då blir det lättare. Gemenskapen blir större av att man faktiskt kommer ut och gör något. Man kan till exempel följa med mannen med blåa kostymbyxor på en busstur till en biograf, eller gå ut som nu när det var matfestival, eller på den årliga ferian. Mat, musik och dans är det som lockar och då kommer alla ut och umgås.

Efter en stund i baren reser vi oss och vandrar uppåt i byn. Vi går förbi en gränd som vetter ut mot bergen och som är fylld med färgglada krukor och gröna växter. Robert berättar att tanterna tävlar mot varandra om den finaste gränden i byn. Det är alltså en riktig tävling och inte på skoj. I den här gränden sitter det två plaketter om vinst för finast gränd ovanför den bruna trädörren. Vi fortsätter uppför, det är brant och de smala gatorna slingrar sig mot toppen av berget. Högst upp finns ruiner av morernas framfart och numera står en restaurerad kristen kyrka bland kvarlevorna. Här uppe skiner solen och vyerna öppnar sig framför oss. Den vita byn hänger på klippväggen och som i ett U omfamnar den de gröna dalarna och bergstopparna ner mot havet. Vi ser Afrikas kust sticka upp genom ett moln och strax nedanför syns Gibraltarklippans typiskt spetsiga kropp. Bakom oss suktar en hög och karg bergstopp efter den blåa himlen.

Robert reflekterar över semestervanorna och förklarar att vi i Sverige ofta planerar vad vi ska göra under vintern. Robert själv reste till Thailand flera gånger, bara för att komma bort från gråa Stockholm. Han tror också att många spanjorer inte har varit utomlands, eftersom de inte reser på semester som vi gör. I stället stannar de hemma och umgås med familj och vänner.
–Och om du pratar med gubbarna som sitter här på torget så är de inte spanjorer utan de är ”andalus”, säger Robert.

Andalusier är mer trogna sin region än sitt land. Inte att förglömma är att den man som anses vara Andalusiens landsfader – Blas Infante – var från Casares. Kanske sitter därför de andalusiska generna extra hårt i gubbarna i just den här byn.

När jag lämnar Robert förstår jag att Casares är meckat för den äkta spanska upplevelsen på Costa del Sol. Gemenskapen är stark och oxytocinet flödar genom människorna som lever här. Dessutom tror jag att Robert numera är lite mindre svensk och lite mer ”andalus”.

Text och foto: Linnea Lundegård